Words f.s

74 - "Jag växer och mår bra."

Tisdag 26/12-17

"Jag är verkligen jättenervös." Säger jag och klämmer åt Felix hand. Han nickar lätt men håller tyst. Prata är inte någonting han har gjort särskilt mycket sedan julafton. Han mår så dåligt över att ha behövt se sin mamma i ögonen att han inte ens vill prata med mig. Idag är det ultraljud och jag ska ha med mig en frånvarande Felix in i den där salen.

"Tilja Elina Jolin." Jag tittar upp på Susanne som ler mot mig innan hon vinkar in mig i rummet. Jag drar med mig Felix upp innan vi går in i rummet. "Mår du bra? Jag har inte hört någonting ifrån dig så jag antar att det går galant."

"Jo, jag tycker att det går bra. Jag växer och mår bra." Säger jag. Hon nickar och fiskar upp ett måttband ur hennes ficka på förklädet hon bär. 

"Jag ska bara mäta magen lite." Säger hon. Jag nickar och släpper Felix hand innan jag drar upp min tröja. Hon lindar måttbandet runt mig och mäter innan hon skriver ner siffrorna på ett papper. "Det är ultraljud idag, första."

"Ja." Säger jag. Hon pekar på sängen och jag sätter mig ner på den innan jag slänger upp benen och lägger mig ner. 

"Det är inte så farligt egentligen. Vi får upp en bild på skärmen här med hjälp av ett par grejer." Säger hon och pekar på en skärm över mitt huvud. "Det kommer också att låta här ute, men det är bara hjärtslagen."

"Okej." Säger jag osäkert. Hon nickar och drar upp min tröja ytterligare en bit innan hon gör sig redo med en liten flaska. 

"Det här kan bli lite kallt." Säger hon innan hon pressar ut det på min mage. Jag ryser till och ser på Felix som precis som alltid ser väldigt frånvarande ut. 

"Felix." Säger jag. Han tittar ner på mig och nickar innan han tar tag i min utsträckta hand och ställer sig närmare mig. Susanne sätter en svart grej med en sladd till på min mage innan hon börjar röra den. Hon vrider på någonting på en maskin i närheten av sängen. Direkt hör jag ett ljud eka i rummet och jag ser skrämt på Susanne som ler mot mig. 

"Det var ditt hjärta." Säger hon. Jag nickar lätt och fortsätter se på henne medan hon tittar på skärmen över mitt huvud. Jag ser den inte och inte heller Felix verkar göra det då hans blick är fäst på min mage. Ett lite svagare ljud hörs snart i otakt till mitt och Susanne ler mot mig. "Det där är bebisens hjärta."

"Den finns." Hör jag Felix säga vilket får Susanne att skratta till. Hon fortsätter röra med saken innan hon stannar och tar tag i skärmen för att dra ner den. På vägen vänder den sig och både jag och Felix ser på skärmen där en lite smått grå bild av ett foster finns. 

"Jag kan bara hitta en bebis nu, alltså tror jag inte att ni behöver oroa er för tvillingar." Säger hon och pekar på skärmen. "Där är huvudet." 

"Den ser ut som Tilja." Säger Felix. Jag tittar upp på Felix som har ett litet flin på läpparna för första gången sedan i söndags. 

"Jag tycker den ser ut som Felix." Kontrar jag. 

"Den ser säkert ut som er båda." Säger Susanne med ett svagt skratt innan hon trycker på en till knapp på sin dator. "Ni får med er bilder hem som ni kan dela med familj och vänner."

"Tack." Säger jag och fortsätter studera bilden av barnet som växer i mig. Fem månader kvar så finns den här ute med oss.

"Hur känns det för er? Ert förhållande i fokus nu. Kommer ni att klara er igenom det här?" Frågar Susanne. Jag ser på Felix som osäkert sliter blicken från bilden på barnet och ser på mig i stället. 

"Vi bråkar ganska mycket." Säger han osäkert. "Jag är väldigt bra på att lägga över all skit på henne och gör henne jävligt irriterad på det sättet."

"Alltså under en graviditet så är det aldrig bra att vara osams och bråkiga med varandra." Säger Susanne och sätter sig ner på kanten av sängen. "Jag kan ordna med en psykolog till er, parterapeut menar jag." 

"Vad kostar det?" Frågar jag osäkert. Hon rycker på axlarna och reser sig upp igen innan hon går över till sin dator och börjar knappa på den. 

"Mellan tvåhundra och tvåtusen per timme beroende på hur bra hjälp ni vill ha, hur högtbildad terapeuten är." Säger hon. 

"Ta den bästa." Säger Felix snabbt och jag ser upp på honom med en smått sårad blick. Även om jag är medveten om att vi behöver hjälp så är det ändå väldigt jobbigt att veta att han känner att vi har så stora problem. "Du vet att vi behöver det."

"Nej, vi har inte sådana problem." Säger jag. Han himlar med ögonen och släpper min hand.

"Vi tar den bästa." Upprepar han. Susanne nickar tveksamt innan hon knappar på datorn igen och skriver ut en lapp. Hon räcker den till Felix som tar emot den och läser snabbt på den. "Det blir bra."

"Fast du är ju inte den enda av oss som ska vara med på de där mötena. Du kan ju inte bestämma allting själv." Säger jag. Han räcker lappen till mig och jag läser igenom det tjockmarkerade innan jag nickar. "Okej då."

"Ni kan ringa det där numret så ordnar hon nog en tid någon gång efter nyår." Säger Susanne. Jag nickar lätt och tittar upp på bilden av mitt barn igen. "Jag ska väl ta och torka av dig och boka en ny tid då." Säger Susanne innan hon kommer fram till mig. Jag vill inte gå till någon och prata om mina och Felix ickeexisterande problem. För jag anser inte att vi har några problem. Jag tyckte allting verkade ha löst sig efter min avslutning då Felix kom. Vad kan han tänkas tycka vi har för problem?