Words f.s

50 - "Dansade du?"

*Felix Perspektiv*

Torsdag 16/11-17

Jag låser upp dörren till lägenheten och kliver in med ett stort leende. För mindre än en halvtimme sedan så registrerades det att jag och Tilja nu bor tillsammans och delar på hyran. Trots att jag kommer att betala hela utan att kommnunen märker det.

Lägenheten är tyst trots att jag stänger igen dörren extra högt för att Tilja ska märka att jag är hemma. Men hon kommer inte ut i hallen eller ropar efter mig. Det får mitt leende att direkt dö ut.

Försiktigt sparkar jag av mig skorna innan jag tittar in i köket som är tomt. "Tilja?" Ropar jag men får inget svar. Jag drar av mig jackan och hänger upp den på en hängare innan jag går igenom hallen och tittar in i sovrummet i hopp om att hon sover. Men där ligger hon inte. "Tilja?" Upprepar jag och går in i vardagsrummet där hon sitter i soffan med ryggen mot mig. Hela hennes lilla kropp skakar lätt och jag skyndar mig fram till henne och sjunker ner bredvid henne i soffan. Jag lägger armarna om henne och låter hennes tårar rinna in i min tröja.

"Vad är det?" Frågar jag och tittar ner i fotoalbumet som hon har liggandes i sitt knä. Flera bilder på en flicka, två pojkar, en man och en kvinna täcker uppslaget och jag förstår direkt att det är hennes familj. "Älskling. Varför tittar du på det där?" Viskar jag och vinklar försiktigt upp hennes ansikte för att hon ska möta min blick.

"B-Barnet kommer inte ha n-några morföräldrar." Stammar hon fram med tårar rinnande nerför kinderna. Jag drar in henne i min famn igen och drar min hand över hennes rygg. Jag vet inte vad jag ska svara henne. Jag vet inte vad jag kan säga när hon mår dåligt över sina föräldrar. Jag vill bara få henne att må bättre. Inte sämre.

"Men du." Viskar jag och stänger igen albumet. Hon drar sig ur min famn och jag lägger försiktigt albumet på bordet innan jag drar upp henne i mitt knä. Hon ser förtvivlat på mig och jag kysser henne lätt på pannan. "Dina föräldrar finns fortfarande. Både i ditt hjärta och i ditt huvud. Dina minnen finns kvar, och även om inte barnet kan se det så vet du att de skulle ha brytt sig jättemycket om ditt barn. De finns lika mycket nu som för tio år sedan."

"Det är inte så lätt." Viskar hon. Jag skakar på huvudet då jag faktiskt är medveten om att jag gör ett ganska dåligt jobb med att få henne att må bättre. "Jag vet att mina föräldrar skulle vilja vara här och vara med och se när både Isac och vår bebis växer upp. Det är så orättvist. Varför var just de tvunga att tas ifrån mig?"

"Tänk inte så. Det finns så många andra människor som älskar dig lika mycket som de gjorde. Jag vet att jag inte kan säga att vi täcker upp för dem. De är ändå dina föräldrar. Men jag vet att om det finns en parallell värld där de lever nu, så älskar de dig fortfarande lika mycket som när de fortfarande levde här med oss." Säger jag. Hon nickar lätt och trycker sitt ansikte mot min hals. "Och jag älskar dig mer än du kan ana. Du är mitt allt just nu. Om några månader så finns det två personer som betyder allt för mig. Det är du och den lilla i din mage. Den lilla individen som snart kommer vara här med oss."

"Jag älskar dig så mycket." Viskar hon och tittar upp på mig. Jag nickar och kysser henne lätt på läpparna. 

"Vad som än händer så kommer jag att finnas här och stötta dig. Vill du prata med mig om dina föräldrar så finns jag här för att lyssna. Men jag vet att jag inte är bra på att ge dig bra svar när du är ledsen. Jag har ingen aning om hur du känner och mår. Jag har gått igenom en liknande sak i mitt liv, men den var inte alls lika omtumlande som jag antar att din var. Min mamma kan fortfarande komma tillbaka. Dina föräldrar kan inte det." Viskar jag. Hon nickar och reser sig upp ur mitt knä. Hon ställer sig framför mig och ser ner på fotoalbumet på bordet. Jag ställer mig upp och lägger mina händer på hennes höfter med min mage tryckt mot hennes rygg. "Får jag se på den där magen?"

Hon vänder sig om och ser på mig innan hon försiktigt drar upp sitt linne över magen. Hon lägger händerna på magen och ser på mig med en aning gladare ögon. Försiktigt lägger jag mina egna händer där hennes inte täcker. 

"Blir det en tjej eller kille?" Frågar jag. Hon rycker på axlarna och tittar ner på våra händer.

"Jag vill att det ska bli en tjej. Jag har ju ändå köpt två klänningar." Säger hon tyst.

"Jo, och det vore ju väldigt fint med en Tilja till." Säger jag och hon vänder upp sin blick till min med ett leende. "Men jag skulle ju gärna ha en son. Det är min största dröm gällande barn. En son som kan gå den vägen som jag ville gå som liten. Sång och dans."

"Dansade du?" Frågar hon. Jag ler och nickar. Jag dansar fortfarande när folk inte ser. Skillnaden är att jag inte går på danslektioner som jag gjorde som liten. Jag dansar ensam och ibland händer det att jag, Oscar och Ogge lånar en studio hos dansskolan för att dansa lite tillsammans. Jag har alltid älskat att dansa och det kommer jag nog aldrig släppa. 

"Ibland dansar jag nu också. Jag är faktiskt väldigt bra." Säger jag. Hon ler och skakar på huvudet.

"Det är du säkert." Säger hon och jag kysser hennes läppar löst. 

"Det är jag faktiskt." Säger jag.

-

30 januari 2015