Words f.s

36 - "Jag förtjänar inte honom."

Torsdag 2/11-17

"Felix. Kan du snälla svänga här?" Frågar jag tyst och pekar in mot kyrkogården. Han ser undrande på mig men svänger ändå in på deras parkering. Jag nickar lätt mot honom och öppnar bildörren för att kliva ur. Jag tar tag i bandet på min väska och väntar på Felix som kommer ut på andra sidan bilen. Jag hänger väskan över axeln och börjar gå upp mot gravarna. Rad efter rad går jag förbi innan jag svänger in på samma rad som jag alltid går till. Längst bort finns den hjärtformade stenen med inristade guldbokstäver.

"Hej." Viskar jag och sätter mig ner på huk framför den. Försiktigt sorterar jag ut de ruttna blommorna och puttar ihop de hela. "Jag vet att jag inte kom i lördags. Men jag är här nu. Det har hänt alldeles för mycket sedan jag var här sist. Jag skulle behöva dig här, mamma." Jag fiskar upp mitt ljus ur väskan och skruvar av locket innan jag börjar rota efter en tändare. Då jag inte hittar någon så tittar jag upp med tårar i ögonen på Felix. Han ser medlidande på mig och fiskar upp sitt cigarettpaket där han får fram sin tändare. Jag tar emot den och tänder ljuset innan jag öppnar lyktan som jag har köpt. Jag tar ut det gamla ljuset och lägger i det nya.

"Mamma, du ska bli mormor. Precis som du alltid sa att du ville bli. Du sa alltid att du inte ville ha det nya barnet för att du ville bli mormor i stället. Mormor eller farmor. Farmor är du redan. Jag vet inte om Jakko har berättat det, men han har blivit pappa. Han och hans flickvän Carly har fått ett litet barn. Isac heter han. Jag ska lägga ett kort på honom och Carly här. Bredvid oss andra." Viskar jag och fiskar upp det lilla inplastade kortet på Jakko, Carly och Isac. Jag ställer ner det bredvid bilden på Jakko och ser på mina föräldrars namn. Tyra och Mikko Jolin 12.09.71 - 05.06.07 13.08.69 - 05.06.07

"Jag saknar er båda. Lika mycket som jag saknade er tvåtusensju. Jag vet inte om jag klarar av att ta hand om ett barn redan. Allt jag har är pengarna efter er och mitt barnbidrag. Det hjälper inte mig ett dugg. Jag går fortfarande i skolan och jag har ingen erfarenhet av barn. Jag behöver min mamma. Jag behöver hjälp med allt. Jag vet att jag kan gå till Kristin. Men jag har inte pratat med henne på ett halvår. Jag kan inte bara komma dit och berätta om allt det här. Att jag bröt Niilo och Jakkos förtroende till mig genom att vara med Felix. Jag kan inte gå till Kristin och säga att jag ska få barn med en kille som jag inte känner." Vid det här tillfället så gråter jag redan. Jag gråter så mycket att det känns som att jag snart ska drunkna i mina egna tårar. "Felix förtjänar inte det här. Han vill inte vara med mig men han stannar. Jag vet att han inte vill vara med mig. Ingen vill vara med mig, allt jag är är problem. Han borde bara gå och aldrig komma tillbaka. Bara han inte behöver vara med mig. Jag förtjänar inte honom. Ja... Jag-"

"Tilja, det räcker." Säger Felix och lindar försiktigt sina armar om mig. "Jag älskar dig. Jag har sagt att jag inte stannar på grund av det här. Jag stannar på grund av dig. Är det någon som inte förtjänar den andra av oss så är det jag. Du är alldeles för bra för mig och jag är lika osäker på det här som du. Jag har inte heller någon att prata med. Vi måste göra det här tillsammans och ta hand om varandra. Det finns inget annat sätt att lösa det här på. Du behöver tro på dig själv och vi måste tro på varandra. Dina föräldrar skulle vara så stolta över dig. Att du sitter här och visar att du är på väg att bli vuxen på riktigt. Det kommer gå bra." Jag sitter tyst och gråter medan jag ser på gravstenen tillhörande mina föräldrar. "Det kommer gå bra." Viskar Felix. Jag nickar lätt och vänder mig om i hans armar för att låta honom hjälpa mig upp.

"Det är så starkt av dig att komma hit och berätta det här för dina föräldrar. Att du visar att de finns lika mycket i dina tankar nu som förut. Det är inte alla som klarar av det. Din bror kanske inte gör det, det kanske är därför hans ljus inte lyser. Han vågar inte komma hit och visa sina känslor." Viskar Felix. Jag nickar och trycker in mitt ansikte mot hans bröst en snabb stund innan jag vänder blicken till graven igen.

"Det här är min Felix. Om ni kunde se honom på riktigt så skulle ni vara glada att det är honom jag har och inte någon annan. Han är en fantastisk person med en väldigt fin personlighet och ett fint utseende. Han är mycket bättre än alla andra personer som jag har pratat om. Felix är på riktigt, han är den bästa av alla. Han är perfekt och enligt mig alldeles för bra för mig." Säger jag. Felix kramar om mig lite hårdare och jag plockar upp min väska från marken. "Jag älskar er och jag saknar er."

-

Julklapp till er från mig. Deppkapitel.

-

24 december 2014