Words f.s

26 - "Slog han dig?"

Lördag 14/10-17

Klockan börjar närma sig tio och jag har hört många fler röster som intagit lägenheten. Manliga som kvinnliga. Men ingen har brytt sig om att komma in på Niilos rum, vilket jag är väldigt glad över. Jag kan inte sluta gråta och jag har en svag känsla av att jag inte kommer att klara mig utan Felix tills imorgon ens. Jag kommer att ringa honom i kväll. 

Dörren öppnas och en lång och smal brunhårig kille kommer in. Han drar igen dörren efter sig och sätter sig på sängen där jag själv ligger och gråter ur mig ögonen. 

"Hej sötnos." Säger han lågt.

"Hej." Mumlar jag. Han lägger huvudet på sned och drar bakdelen av sin hand över min kind. 

"Trubbel i paradiset?" Frågar han. Jag nickar lätt och sätter mig upp. Jag torkar bort mina tårar och ser på killen som jag känner igen ansiktet på. Vem han är vet jag inte, men jag känner igen honom. Av rösten att döma så var det han som kom först hit idag. "Vad händer då?"

"Vem är du? Varför bryr du dig om mig? Varför känner jag igen dig men vet inte vad du heter?" Frågar jag. Han skrattar till och knäcker sina fingrar. 

"Jag heter Emil, jag är kompis med Niilo och jag låg med dig fyra gånger på en kväll för ett par månader sedan. Du var riktigt full men jag var nykter." Förklarar han. Jag tittar generat ner i mitt knä.

"Förlåt." Mumlar jag. Han lägger armen om mig och nyper mig i kinden.

"Inte ska du be om ursäkt." Säger han. Jag ler lätt och tittar upp på honom. "Det är Sandman, va?" Jag nickar lätt då jag antar att han menar killen. 

"Jo." Mumlar jag.

"Är Niilo verkligen helt okej med det? Jag menar, Sandman av alla människor. Sandman är då den mest hatade personen." Säger han. Jag nickar lätt.

"Det handlar om små händelser." Mumlar jag.

"Du kan prata med mig. Jag berättar ingenting. Jag är tyst som en mus." Säger han och ler mot mig. Jag ler lätt tillbaka. 

"Mitt liv är på väg att gå mot botten." Säger jag. Han ser undrande på mig och jag sätter mig på knä i sängen och sträcker på mig. Han ser undrande på mig då jag drar upp min tröja. Han ser med stora ögon på min mage innan han drar handen över den. Jag ryser till men släpper tröjan och ser på honom.

"Är det Felix?" Frågar han. Jag nickar och lägger mig ner i sängen. "Vad sa Niilo när han fick veta det?"

"Ingenting, mitt liv, mina val." Säger jag. Han nickar lätt.

"Varför bråkar du med honom nu då?" Frågar han. Jag biter mig i läppen och tittar upp i taket.

"Jag misstolkade en sak som han sa, så kom han ju hit som du kanske hörde. Du var här först, va?" Han nickar som svar på min fråga. "Sedan så satt vi här och jag blev sur så jag slog honom, jag hade verkligen inte räknat med att han skulle slå tillbaka."

"Slog han dig?" Jag nickar lätt och drar handen över min mage. Den är inte stor alls. Den har knappt växt. "Vet Niilo om att han slog dig?"

"Nej." Säger jag. "Han behöver inte veta att det hände. Felix bad om ursäkt flera gånger men det förstörde jag."

"Hur förstörde du det då?" Frågar han. 

"Jag sa att jag aldrig mer vill träffa honom. Han slog mig och jag blev chockad och ledsen. Besviken rent ut sagt." Säger jag. Han nickar och klappar lätt på sängen. 

"Ångrar du dig? Vill du träffa honom igen?" Frågar han. Jag rycker på axlarna.

"Det är väl svårt att undvika. Jag tycker om honom jättemycket och jag vet att han har gått igenom massor." Säger jag. Han nickar och börjar resa sig upp. 

"Jag tycker att du kan vänta en stund innan du tar kontakt med honom. Tänk igenom ditt val riktigt noga." Jag nickar och ler mot honom.

"Är Niilo full nu?" Frågar jag. Han nickar och lägger handen på handtaget till dörren. 

"Jo, han började ganska tidigt. Det är nog dags att han går och lägger sig nu." Säger han. Jag nickar.

"Skicka in honom hit då." Han nickar och trycker ner handtaget innan han går ut. Snart kommer han tillbaka igen och knuffar in Niilo i rummet. Niilo ser på mig med trötta ögon innan han ramlar ner bredvid mig i sängen. 

"Jag skickar hem alla." Säger Emil. Jag tackar och han stänger dörren efter sig. Jag tittar på Niilo som ligger på sidan och ser på mig. 

"Du är så fin." Mumlar han. Jag ler lätt och pussar honom på kinden. "Kan jag inte få en puss på munnen?" Frågar han. Jag skrattar till och snuddar lätt vid hans läppar med mina.

"Sov." Säger jag. Han ler och skakar på huvudet.

"Min syster pussade mig på munnen." Mumlar han. Jag nickar och drar upp täcket över oss.

"Som om det aldrig har hänt tidigare." Säger jag. Han ler och sluter ögonen. 

"Kan jag få en till puss?" Frågar han. Jag pussar honom lätt på läpparna igen. Det är inte konstigt alls för mig. Vi är syskon och har gjort sådant i hela våra liv. "En liten till." Jag pussar honom igen, lite längre innan jag lägger mig ner.

"Nu räcker det, nu får du sova." Säger jag och vrider huvudet emot honom. Han nickar bara innan hans mun glider upp lite. Han somnar snart och jag ler mot hans ansikte innan jag sluter mina egna ögon.

-

Kommentarer på det? :)

-

Lov!

-

19 december 2014