Words f.s

85 - Vad finns det att försöka förstå?

Fredag 15/2-19
"Älskling, upp och hoppa. Du måste till skolan." Felix röst väcker mig och jag öppnar sakta ögonen. Direkt slås jag av känslan av illamående. "Hej" Felix vrider på min kropp och ser mig i ögonen. Hans leende bleknar lite och lägger huvudet på sned. "Mår du bra?"

"Jag tror att jag stannar hemma idag." Mumlar jag. Han nickar lätt och sätter sig upp.

"Vill du ha något? Eller vill du sova lite mer?" Frågar han. Jag skakar lätt på huvudet och lägger mig tillbaka på sida. "Ingenting?" Frågar han. Jag skakar på huvudet igen. "Okej, jag ska bara gå och ringa ett samtal." Han reser sig upp från sängen och jag lägger mig på rygg och ser på honom.

Plötslig slänger jag ur mig det jag tänkt på i över en månad. "Varför har du inte berättat om Iris?" Hela hans kropp stelnar och han släpper tillbaka sin tröja ner på golvet. Sakta vänder han ansiktet mot mig och blinkar några gånger.

"Öh, hur visste du?" Frågar han stelt. Jag sätter mig upp och ser på honom.

"Jag såg hennes namn på din telefon en gång när hon ringde, jag pratade med Oscar och han berättade. Varför måste du hålla din lillasyster hemlig för mig?" Han ser försiktigt på mig och sätter sig sedan ner på sängen.

"Hur mycket sa han?" Frågar han. Jag rycker på axlarna.

"Inte så mycket, bara att det är er lillasyster." Säger jag. Han nickar lätt.

"Ingenting om hur gammal hon är eller hur det gick till eller så?" Jag skakar på huvudet. "Okej, hon är tio månader och bor i ett jourhem på Lidingö. Oscars mamma och min pappa lämnade bort henne så fort hon föddes och jag tycker det är fel. Jag har ansökt om att adoptera henne. Jag ska hämta hem henne imorgon." Jag känner hur min haka faller och att mitt hjärta börjar slå hårt i bröstet.

"V-vad menar du?" Frågar jag chockat. Han biter sig i läppen och flyttar närmre mig.

"Jag fick reda på det här och ansökte om att få adoptera henne. Jag kunde inte tänka mig att min lillasyster skulle behöva bo i fosterfamilj i hela sitt liv bara för att min pappa och Oscars mamma tyckte att de var för gamla för att ta hand om henne. De hade dessutom inte sagt någonting till mig." Jag sitter bara stilla, chockad och tänker på vad han just nu sagt till mig. Här sitter jag och är gravid i sjätte månaden. Snart ska jag alltså vara här med två småbarn att ta hand om när de vaknar och skriker mitt i nätterna. "Snälla älskling, stressa inte upp dig nu. Jag har besökt henne flera gånger och hon trivs med mig. Jag kommer klara av att ta hand om henne, dig och vår ofödda. Jag lovar, du behöver inte tänka på det. Försök förstå mig."

"Förstå dig? Vad finns det att försöka förstå? Jag tycker du snarare ska försöka förstå att jag kommer få barn inom bara några månader, och du ska adoptera en tio månaders bebis. Hör du inte själv hur det låter?" Frågar jag upprört. Egentligen känns det inte som någon stor grej även om det borde göra det, men ändå vill jag att han ska förstå det här. Barnet han ska ta hem har ingen koppling till mig över huvud taget.

"Förlåt, det var inte meningen att göra dig upprörd. Jag trodde inte du skulle ta det så hårt. Jag har funderat jättemycket över det här, men jag känner Iris och jag känner dig, jag vet att det kommer att fungera." Säger han försiktigt. Jag sitter tyst en stund och han ser vädjande på mig. Jag skulle inte heller vilja lämna ett syskon till mig ifall barnet mamma skulle föda hade överlevt.

"Jag förstår dig, faktiskt. Det är okej, vi kan försöka." Säger jag medgivande efter en stund. Ett leende formas på hans läppar och han böjer sig fram och kysser mig.

"Tack snälla. Jag vill bara göra alla lyckliga." Säger han. Jag nickar lätt och tänker över det han sagt. Hur har han tänkt med sängar? Vi har bara köpt en säng till vårt eget barn, kläder dock blir nog ett större problem. Ett äldre barn behöver större kläder än de vi införskaffat. Som om han läst mina tankar drar han upp det ämnet.

"Jag ska köpa en säng idag, kläder ska jag få av den nuvarande jourfamiljen, mamman hade förberett sig på att få en flicka så hon hade köpt in lite kläder, dessutom hade hon kläder till Iris. Sedan får jag köpa nytt. Blöjor får jag också litegrann men vi borde klara oss ett tag." Jag nickar lätt och han ler. "Vill du följa med? Du kan följa med imorgon också och hämta henne."

"Nej, jag tänker faktiskt ligga kvar här, jag mår inte bra alls. Men imorgon kan jag följa med." Han nickar lätt och reser sig upp igen. Snabbt drar han på sig kläder och försvinner ut i hallen. Hans huvud ploppar upp i dörröppningen igen och han ler.

"Jag älskar dig Tilja. Mer än någonting annat."