Words f.s

71 - "Du är min lilla prinsessa."

Söndag 24/12-17

"Är du färdig?" Frågar Felix och tittar in i badrummet där jag står med locktången snurrad runt den sista slingan hår. Jag ser på honom medan jag låter den snurra ut. 

"Nu är jag det." Säger jag och drar ur sladden till locktången innan jag släcker lampan och lämnar badrummet. 

"Du är min lilla prinsessa." Säger Felix bakom mig och lägger armarna om mig. Jag ler och ser upp på hans ansikte som ligger lutat mot min axel. Han pressar sina läppar mot mina och leendes kysser jag honom tillbaka. "Vi ska göra den här julen till den bästa vi någonsin har varit med om."

"Tillsammans med dig kan ingenting bli dåligt." Säger jag och böjer mig ner för att plocka upp mina skor. Felix trycker ner fötterna i sina egna innan han böjer sig ner på huk och drar upp dragkedjorna på mina skor. Han sträcker på sig och tar ner min jacka från klädhängarna innan det ringer på dörren. Han räcker jackan till mig innan han vänder sig om och låser samt öppnar upp dörren. Niilo står kvar utanför med blicken på mig då jag drar på mig min jacka och plockar upp påsen med julklappar från golvet. 

"S...S...S." Mumlar Felix medan han letar igenom hyllan bredvid klädhängaren. "Har du sett mina cigaretter?" Han ser på mig och jag suckar tyst innan jag skakar på huvudet och går förbi honom fram till Niilo som jag ger en stor kram. 

"Du kan låna en cigg av mig." Säger Niilo. Felix vänder sig om och nickar lätt innan han drar på sig sin jacka och tar påsen med julklappar ifrån mig. Han stänger igen dörren bakom oss och låser den. "Här." Säger Niilo och räcker en liten cigarett till Felix som tacksamt tar emot den. "Se det som en julklapp."

"Okej." Säger Felix och börjar gå nerför trappan till utgången. Med trötta och klumpiga steg följer jag efter båda killarna. 

"Vad fick du av Simone?" Frågar jag Niilo då jag vet att de har bytt julklappar redan. 

"Den här." Säger han och visar klockan på hans handled. Jag nickar lätt. Det är en silverklocka till skillnad från den guldiga som Felix kommer få senare idag. Vi går ut genom porten och Felix stannar upp för att tända sin cigarett medan Niilo gör detsamma. Ensam står jag kvar och ser på dem medan de suger in det hemska giftet som de utsätter sig själva för. 

"Hur är dina förädrar?" Frågar Niilo och ser undrande på Felix. 

"Jo, det är ju bara pappa där hoppas jag, och Maria. De är faktiskt helt okej enligt Tilja." Säger han. Jag nickar instämmande och han ler mot mig. "Jag tror min syster kommer, hon och mamma kom till Sverige igår och hon är bjuden. Men mamma hoppas jag inte kommer." 

"Vad är det med din mamma och syster?" Frågar Niilo. Felix rycker på axlarna och ser på mig, antagligen glad över att jag inte har berättat för Niilo om det som jag och Felix delar med varandra i förtroende.

"Mamma lämnade mig och farsan när jag var tretton, tog med sig min syster och åkte till London." Säger Felix. Niilo nickar lätt och sparkar på gruset som ligger över det lilla lagret med snö på backen. 

"Så nu tycker du inte om din mamma?" Frågar Niilo. Felix skakar på huvudet och biter sig i läppen. Jag är ganska säker på att han tänker på mig och Niilo som inte har någon mamma. Felix har en mamma men hatar på henne. 

"Jag vet att det är dumt av mig att säga så om kvinnan som gav mig liv. Men hon sårade mig ändå djupt när hon lämnade mig." Säger Felix. Niilo nickar förstående innan han släpper sin cigarett på marken och trampar på den. Felix gör detsamma innan han öppnar bakdörren till sin bil och lägger in julklappspåsen. 

"Vem sitter bak?" Frågar jag och ser på Niilo som snabbt pekar på mig och går runt till passagerarsidan och hoppar in. Jag suckar och hoppar in genom dörren som Felix håller upp för mig. Han smäller igen den bakom sig och hoppar in framför mig. Han startar bilen och trycker in aux-kabeln i telefonen. Musiken som startar förvånar mig något enormt och han tittar på mig i backspegeln med ett stort leende.

"Det här är min julklapp till dig." Säger han. Jag ler och böjer mig fram för att pussa honom på kinden innan jag sätter mig ner och spänner fast mitt bälte. 

"Backseat serenade, dizzy hurricane." Sjunger Felix och jag ser förväntansfullt på honom då han tystnar. 

"Ska du inte fortsätta?" Frågar jag, både för att få höra honom sjunga på en låt av All Time Low och för att höra honom sjunga över huvud taget. 

"Jag kan inte den här låten. Jag kan de där fyra orden." Säger han och flinar mot mig. Jag suckar och lutar huvudet mot stödet på sätet. "Jag ska sjunga för dig i morgon eller någon dag när vi är ensamma." Lovar han.

"Jag kanske också vill höra dig sjunga." Säger Niilo besviket. Felix skakar på huvudet och tittar på mig i spegeln igen.

"Tilja ska få höra mig först. Det är elakt om någon får höra mig sjunga före henne. Även om jättemånga människor redan har gjort det när jag var liten. Men min röst är ändrad nu." Säger han. Jag skakar på huvudet med ett leende på läpparna. Mest av allt hoppas jag att han väcker mig på onsdag med sin egen röst sjungande ja må ho leva.