Words f.s

66 - "Umgås, kanske."

Tisdag 19/12-17

I stället för filmkväll så blev det gråtkväll. Jag satt och grät hemma hos Niilo medan Zack försökte trösta mig, Niilo hade också han försökt innan han tvingades åka till jobbet klockan fem. Jag vaknade upp med Zacks armar runt mig, precis så som jag hade somnat. Tillsammans gick vi till skolan och jag tänkte noga igenom hela scenariot. Ska jag gå hem till Felix eller till Niilo när skolan är slut? Ska jag ringa Felix eller ska jag ignorera honom? Egentligen vet jag inte varför han blev så fruktansvärt arg igår. Men han hörde inte av sig på hela dagen och inte heller nu på morgonen. 

"Gumman, kom. Vi ska pyssla." Säger Zack och tar tag i min hand och drar upp mig från stolen. Jag nickar lätt och följer med honom ut ur klassrummet och vidare genom korridoren till det klassrum där julpysslet håller hus. Idag har man att välja på att pyssla eller spela innebandymatch mot lärarna. Jag kan inte spela någon sport då jag inte vågar utsätta mig själv och barnet för fysisk ansträngning. Zack ville egentligen lika gärna som Simone spela fotboll, men igenom att han visste hur jag mådde så valde han snäll som han är att vara med mig i stället.

"Jag mår inte så bra." Viskar jag då vi precis ska stiga in i klassrummet som borde innehålla min klass och en till trea. De som var ute på annat under gårdagen. 

"Varför?" Frågar Zack tyst och pussar mig i håret. 

"Robin sitter därinne." Säger jag och pekar på den blonda killen vid ett av borden. Varför han valde pyssel vet jag inte riktigt. Det enda jag vet är att han tydligen har gjort det. 

"Han gör ingenting. Vad ska han göra?" Suckar Zack och drar med mig in i klassrummet. En del blickar vänds mot oss, Robins inkluderad. 

"Trubbel i paradiset, hörde jag." Är det första han säger. Snabbt vänder jag mig om och går ut ur klassrummet igen och fortsätter genom korridoren. 

"Tilja." Hör jag Zack ropa efter mig. Även om jag i vanliga fall hade lyssnat och stannat så gör jag inte det nu. "Jävligt moget, Robin." Hör jag honom även säga innan hans steg kommer efter mig. "Tilja."

"Jag vill bara gå hem." Säger jag medan jag frustrerat drar bort tårarna ur mina ögon. 

"Jag förstår det, han är dum i huvudet." Säger Zack då han får tag i mig och drar in mig i sin famn. Jag pressar mitt ansikte mot hans tröja även om jag är fullt medveten om att den är vit. Sminka mig var någonting jag gjorde i morse trots att jag inte mådde så bra. Jag kan inte visa mig så svag som jag faktiskt är. Jag vill inte framstå som svag. 

"Varför hatar alla mig?" Snyftar jag fram. Zack suckar tyst mot mitt hår medan han försiktigt gungar oss fram och tillbaka för att på något sätt trösta mig. 

"Alla hatar inte dig." Viskar han. Jag skakar på huvudet och följer efter i hans rörelser. 

"Alla hatar mig, alla blir arga på mig för allt jag gör. Jag gjorde väl ingenting för att Felix skulle bli så arg på mig?" Snyftar jag fram. Han pussar mig upprepade gånger på huvudet och jag kan både känna och föreställa mig att han skakar på huvudet. 

"Han är bara avundsjuk. Innerst inne så älskar han dig väldigt mycket, Tilja. Han är bara väldigt dum och avundsjuk av sig." Säger han. Jag nickar försiktigt trots att jag inte är ett dugg övertygad. Jag och Felix bråkar alltid, dag in och dag ut. Allt på grund av mig. Han blir arg för att jag umgås med killar. Men jag har ju inga tjejkompisar direkt. Jag har Simone, Saga och Sara. Den sista tjejen på hk, Klara. Hon är inte där så ofta och därför har vi inte kommit varandra så nära. Inte heller Carly har jag lyckats knyta några extrema band med. Hon ska fira jul med oss hos Felix pappa, det är första gången vi träffas sedan november.

"Hur blir det med julen? Jag har köpt en dyr julklapp till honom och vi ska fira jul hemma hos hans pappa." Viskar jag. Han släpper på greppet om mig och ser in i mina ögon. 

"Tilja, det brukar gå på tre sekunder så är du förlåten av honom. Han älskar dig för mycket för att kunna bråka länge. I värsta fall så kan jag ta den där dyra presenten. Men jag vet att han älskar dig så mycket att du kommer att ha honom hos dig innan i morgon." Säger han. Jag nickar försiktigt även om jag fortfarande inte är övertygad. Felix verkade inte ens i närheten av glad. Han var besviken och arg. Jag vet inte ens varför.

"Vill du gå hem?" Frågar Zack. Jag nickar försiktigt och vänder mig om för att fortsätta mot mitt skåp. "Jag går och berättar det för Madelene. Jag följer med dig hem, så vänta vid skåpet." Jag nickar medan jag fortsätter gå med ryggen mot honom. Vid mitt skåp stannar jag och låser snabbt upp det. 

"Tilja?" Jag tittar bak på Robin som tydligen följt efter mig.

"Om du är här för att vara elak så är jag inte på humör." Säger jag och torkar bort mina tårar innan jag fortsätter rota i mitt skåp. 

"Nej, jag ville bara be om ursäkt." Säger han och jag hör hur han rör sina steg närmare mig. Förvånat vänder jag mig om och ser undrande på honom. Han ställer sig bredvid mig och lutar sig mot skåpet. "Jag är ledsen att jag alltid är såhär. Jag blir också väldigt upprörd när du säger saker tillbaka, när du alltid förolämpar min kuk och så. Jag förstår att du gör det för att jag gör likadant. Men egentligen så gillar jag dig. Jag vet att jag är sent ute då du har flyttat ihop med Felix nu och är gravid och allt. Men jag gillar dig faktiskt och jag vill inte ha det så som vi har det. Även om jag har liten kuk och du ändå inte kan ligga med mig, så gillar jag dig fortfarande och jag vill bara lösa allt det här. Våra bråk och det. Jag vill kunna prata med dig som om vi var vänner. Jag vet också att det var mindre än fem minuter sedan jag var elak sist. Men det bara blir så, och jag är ledsen för det. Det vore roligt om du kunde förlåta mig, och liksom... Umgås, kanske."

Länge står jag tyst och ser på honom innan jag skjuter igen mitt skåp och torkar bort mina tårar igen. "Alltså Robin." Börjar jag och han ser hoppfullt på mig. Är han verkligen seriös? Eller har Felix kanske skickat honom för att han är arg på mig? "Hur jag än väljer att göra så är Felix arg på mig just nu för att jag umgås med killar. Jag vet inte hur bra det är att jag är med så många killar då."

"Jag förstår det, men jag har lagt in mitt nummer i din telefon, och jag tycker att du kan skriva till mig. Som när vi umgicks i ettan, menar jag." Jag nickar försiktigt och han ler lätt mot mig innan han vänder sig om och går tillbaka genom korridoren. För det första: Hur har han fått tag på min telefon? För det andra: Vad hände precis?

-

Robin på bilden.