Words f.s

53 - "Ett förlåt hjälper inte."

Fredag 17/11-17

"Tack för skjutsen." Säger jag med ett leende riktat mot Malte som sitter på passagerarsidan. Han ler mot mig då jag hoppar ur bilen. 

"Det var så lite så. Tack för sällskapet." Säger han. Jag ler innan jag vinkar åt honom och smäller igen dörren. Jag vänder mig om och går till porten som jag öppnar innan jag börjar den två våningar långa vandringen till Felix, nu också min lägenhet. Försiktigt känner jag på dörrhandtaget som konstigt nog inte gör att dörren öppnar sig. Jag fiskar då upp min nyckelknippa och låser upp dörren med husnyckeln Felix tilldelat mig. Jag öppnar dörren och kliver in i den lilla hallen.

"Hallå!" Ropar jag samtidigt som jag stänger igen dörren bakom mig. Inget svar. Jag drar av mig skorna och släpper ner min väska på golvet innan jag fortsätter in i lägenheten på två rum och kök. Ingen Felix. 

Trött sjunker jag ner i soffan och slår på tv:n medan jag drar upp benen mot mig. Vanligtvis så skulle jag gå i skolan hela dagen och sedan gå hem och lägga mig för att vila ett tag. Idag blev det inte riktigt så. Idag så var jag i stället och fikade med min kusins pojkvän, inte ex som han trodde ett tag. 

Jag hör hur dörren i hallen öppnas och hur någon stänger den och sparkar av sig skorna. Eftersom att ingen kommer in i vardagsrummet så reser jag mig i stället upp och lämnar vardagsrummet för att gå in i köket där Felix står böjd över ett par föremål på diskbänken. 

"Felix?" Frågar jag tyst, han ignorerar mig och fortsätter peta på sakerna som jag har lite svårt för att urskilja vad det är. "Felix?" Upprepar jag och han vänder irriterat blicken mot mig innan han tar tag i en av de små sakerna och går förbi mig ut från köket. Han går in i badrummet och smäller irriterat igen dörren efter sig, och låser. Vilket han aldrig gör. Vad är det med honom?

Förtvivlat går jag fram till sakerna som han lagt på diskbänken. Kondomer, ipren, tuggummi, cigaretter och massor av småsaker som jag inte riktigt vet vad det är. Jag vänder mig om och sätter mig i stället på en av stolarna runt det lilla bordet. Tyst sitter jag så i flera minuter innan toalettdörren låses upp och Felix kommer tillbaka in i köket. 

"Vad är det?" Frågar jag och ser på honom då han för andra gången bara går förbi mig. 

"Jag vill bara inte prata med dig." Säger han nonchalant innan han tar ner ett glas från skåpet och fyller det med vatten. Förtvivlat ser jag på honom innan jag reser mig upp och lämnar köket. Nu är det min tur att låsa in mig i badrummet. 

Jag sätter mig ner på toalettstolen medan jag försiktigt torkar bort tårarna som redan har hunnit rinna nerför mina kinder. Hur kan han ens säga så? Hur kan han bli så sur för att jag umgås med en kille? Vet han ens att Malte har flickvän? Varför skulle jag någonsin gå bakom ryggen på Felix? Han är alltid med mig. Är det för att Omar kysste mig? Men han såg väl att jag inte kysste honom tillbaka?

-

Det känns som att jag sitter på toalettstolen i flera timmar innan jag tittar ner på klockan och ser att det faktiskt har gått fyrtio minuter, och Felix har inte gjort någonting för att försöka ta kontakt med mig. 

Jag reser mig upp och speglar mig i spegeln där jag lyckas se att stora delar av mitt ansikte är färgat svart. Jag tvättar försiktigt bort det mesta innan jag låser upp dörren och går ut i vardagsrummet där jag ser Felix sitta i soffan. Jag sätter mig ner i andra änden av soffan, så långt bort från honom som jag kan komma. Där sitter jag och ser på tv:n som visar något program som jag har märkt att Felix tittar på varje fredag klockan sju. Nu är klockan kvart över, vilket innebär att det precis har börjat. 

"Förlåt." Mumlar Felix från sitt hörn av soffan. 

"Ett förlåt hjälper inte." Mumlar jag tillbaka och ser på programmet som egentligen är väldigt dåligt. 

"Du vet att jag inte tycker om att du umgås med killar, speciellt inte mina kompisar." Mumlar han. Det är väldigt drygt att han tror att han kan bestämma över mig som om jag var en jävla docka.

"Du kan inte bestämma vilka jag är med." Mumlar jag och sneglar smått på honom där han sitter med blicken helt riktad mot mig. Jag suckar tyst och vänder tillbaka blicken till tv-skärmen. "Malte har flickvän."

"Jag vet det." Säger han tyst och jag ser i ögonvrån att han vänder blicken till skärmen han också. "Men jag litar ändå inte på honom. Du är snygg och till och med jag skulle vara otrogen om det var med en tjej som var så snygg som du är."

"Du känner en jävla massa tjejer som är snyggare än jag. Gå och var med dem i stället för mig då." Mumlar jag och blinkar bort ännu lite fler tårar. 

"Det finns ingen snyggare än du." Säger han. "Inte för att utseendet är allt heller. Jag älskar dig, inte ditt utseende. Fast jag älskar ditt utseende också."

"Det är jättejobbigt när du hela tiden kommer och tror att du kan bestämma över allt jag gör. Du behöver inte ens tvivla på mig, jag är gravid med ditt barn. Jag kommer inte lämna dig för någon. Den enda som kommer lämna i det här förhållandet är du." Säger jag och vänder försiktigt blicken till honom. Han skakar på huvudet och flyttar närmare mig. 

"Jag kommer inte att lämna." Säger han och flyttar försiktigt undan ett hårstrå från mitt ansikte. "Jag kommer aldrig lämna."

"Tack." Viskar jag och ser in i hans ögon innan han pressar sina läppar mot mina. 

"Jag älskar dig." Viskar han. 

-

30 januari 2015