Words f.s

16 - "Jag vill inte ha det."

Måndag 18/9-17

"Jag är ledsen att en elev redan lämnar oss. Jag hoppas att du klarar dig bra i framtiden ändå, Tilja. Lycka till." Säger rektorn. Jag nickar lätt.

"Tack för min tid här. Lärarna var bra och du också." Säger jag. Han nickar innan han springer uppför stentrappan. Själv går jag in i korridoren tillsammans med Niilo. Jag känner på handtaget på dörren till rum nummer sex. Det är öppet vilket innebär att Saga har kommit till skolan redan. Jag går in och ser henne i sin säng.

"Hej Tilja." Säger hon och ser sedan på killen bakom mig. "Vem har du med dig?" Niilo stänger dörren bakom sig och ser sig omkring i rummet.

"Broschyrerna sa att rummen skulle vara stora." Mumlar han innan hans blick fastnar på Saga.

"Det här är Niilo, min bror. Jag slutar idag, men jag hoppas att vi kan träffas på utsidan." Säger jag. Hon reser sig hastigt och slår armarna om mig.

"Åh vad glad jag blir att du säger det." Säger hon glatt. Jag rynkar ihop ögonbrynen och hon släpper mig. "Alltså, inte så. Joel har fått tillstånd att ha inneboende, så jag flyttar in hos honom och går ut skolan på mitt gamla gymnasium. Jag mådde så dåligt över att behöva lämna dig, men nu är vi ju båda ute så det är bra."

"Jag hade aldrig klarat mig utan dig." Säger jag. Hon ler och ser på Niilo.

"Din bror ser bra ut." Säger hon. Jag ser på Niilo som ser på henne med rynkade ögonbryn.

"Jag vet vem du är. Du är Joel från Hemmestas flickvän." Säger han. Hon nickar och lägger sig raklång på rygg i sängen igen.

"Alldeles riktigt." Säger hon. Längre hinner inte konversationen gå innan två knackningar hörs på dörren och den flyger upp.

"Tilja, vi ska snacka. På en gång." Säger Felix ilsket. Det arga ansiktsuttrycket sitter kvar i hans ansikte tills han ser Niilo. Färgen försvinner ur hans ansikte och han backar långsamt ut ur rummet. Niilo ser på mig innan han ser på Felix och sedan tillbaka på mig. Innan jag hinner reagera har han flugit ut genom dörren och tryckt in Felix i dörren på andra sidan korridoren.

"Det var du." Skriker han. Felix kryper ihop i Niilos grepp och stammar fram ohörbara meningar. "Du ska hålla dig riktigt långt borta från min syster och du ska fan inte hota henne."

"Det är lika mycket mitt som hennes." Piper Felix. Jag sätter mig försiktigt ner på min säng och ser på killarnas bråk utanför dörren.

"Du ska inte ens påpeka att det är så. Du vet ingenting och du hotar inte varken henne eller någon annan. Du ska lägga ner med dina töntiga fasoner och sluta tro att du är så mycket. Allt du är är en liten råtta." Om jag kunde sudda ut det sista ordet och sätta in ett eget så skulle det vara räv. Han är som en räv. Listig och slug. Han försökte få mig att tro att han brydde sig om att jag var gravid, men direkt när han fick veta att det var positivt ändrades han helt. Han hade en plan hela tiden, och det var ingen dum plan.

"Jag vill inte ha det." Säger Felix. Niilo lossar på greppet om honom men puttar in honom hårt i dörren en sista gång.

"Du behöver inte oroa dig. Du ska inte få komma i närheten av det och du ska inte få se varken det eller min syster mer. Du ska lämna min byggnad och du ska aldrig komma tillbaka. Fattar du det?" Felix skakar på huvudet och håller armarna hårt om sin kropp.

"Jag kan inte." Säger han. Niilo puttar in honom i dörren en gång till innan han vänder sig om och går in på mitt rum. Han smäller igen dörren hårt efter sig och ser ilsket mot mig.

"Hur fan kan du trotsa mig så mycket. Jag trodde att mina åsikter betydde någonting för dig i alla fall. Hade du lydit mig hade det här aldrig hänt och du hade sluppit ha honom efter dig. Du förstår inte vilken skit du har suttit dig i nu. Han kommer aldrig låta dig vara. Han kommer vara efter dig som en jävla igel." Säger Niilo och börjar irriterat fylla mina väskor med kläderna från garderoben. "Du är så blåst, Tilja. Han kommer aldrig att låta dig vara."

"Hade det inte varit Felix hade du aldrig varit såhär mot mig just nu. Allt du säger är på grund av ditt hat mot honom. Du är inte jag och jag trodde att han var snäll. Jag trodde verkligen det fram till igår. Han har lurat mig, jag vet det. Jag är kanske lite blåst. Men jag vet det också. Kan du lämna dina åsikter till dig själv och låta mig leva mitt liv som jag vill det." Jag reser mig upp och tar tag i en av väskorna innan jag irriterat lämnar rummet. Jag är trött på allt vad de säger för att få mig att bli deras lilla docka. Att lyda dem tills jag dör. Jag är så fruktansvärt trött på det.

-

11 december 2014