Words f.s

79.1 - "Jag älskar dig också."

Lördag 20/1-18

"Tilja, kom ut hit." Ropar Felix med aningen spänd röst. Oroligt reser jag mig upp ur sängen och stänger igen locket på datorn innan jag lämnar rummet och går in i vardagsrummet där Felix sitter med telefonen i ena handen och sin surfplatta i den andra.

"Vad?" Frågar jag. Han tittar bak på mig med ett stelt leende innan han låser surfplattan och lägger den på bordet. Han drar handen genom håret innan han reser sig upp och går fram till mig.

"Jag ska till studion och du ska med." Säger han och pressar sina läppar mot min panna. Jag suckar tyst och blinkar hårt åt min huvudvärk. Egentligen är det dumt av mig att ens sitta och hålla på med datorn när jag borde sova bort huvudvärken. Men nu ska han dra med mig till en musikstudio också. "Mår du bra?"

"Jag har huvudvärk." Gnäller jag och lägger armarna om hans nacke för lite stöd. Han kramar om mig och jag blundar trött mot hans bröst. "Jag orkar inte följa med."

"Jag förstår det, men jag kan inte lämna dig ensam just nu." Mumlar han och pussar mig på huvudet. Jag suckar då jag inser att han antagligen har fått något sms som han inte tänker berätta om igen. Han kommer sitta med det i sin telefon och vänta tills det löser sig och han kan sluta vara så spänd.

"Du lovade att berätta om det händer något." Mumlar jag. Han suckar och släpper på greppet om mig. Automatiskt gör jag detsamma och lägger armarna i kors över bröstet, inte för att verka arg utan mer för att jag känner mig lite ängslig. Varesig det gäller min eller hans säkerhet så vill jag att han berättar för mig när någonting händer.

"Tilja, jag utförde ett litet smutsjobb härom kvällen." Börjar han försiktigt och ser prövande på mig. Hela min kropp lyckas spänna sig och jag håller om mig själv lite hårdare. "Jag fick precis ett mail - du hörde rätt, mail. Killen som dogs pappa-..."

"Har du mördat någon?" Frågar jag chockat och släpper greppet om mig själv. "Felix, du sa att den perioden var över. Vad fan tänker du med?"

"Förlåt älskling, jag ångrar mig något enormt. Jag ville inte, det var inte direkt som att jag anmälde mig frivillig till att dra mig ut till en liten jävla stuga i skogen för att mörda en kille. Han hade inte gjort mig någonting direkt." Säger han försiktigt och sträcker ut sin hand för att röra vid mig. Förvånande nog för honom så låter jag honom ha sin hand där. "Vi måste flytta, inte långt utan bara en bit. Jag måste ifrån min adress, det är det enda. Ifall vi kunde komma ännu längre så vore det ju självklart bra. Men jag har skolan och du har skolan, det kanske inte är så bra ändå, att flytta längre än något kvarter."

"Skolan är slut för mig i maj..." Säger jag och ser tveksamt på honom. Han nickar lätt och ger mig en undrande blick. "Det känns dumt att flytta till en annan stad ifall skolan är slut om fyra månader. Det känns dumt att stressa upp sig över huvudtaget med en flytt."

"Men det är för våra bådas säkerhet. Hans farsa kommer att hitta oss och jag kommer inte leva länge till. Han vet var vi bor, han vet att du är med barn och jag vågar inte stanna här, för din säkerhet." Säger han och smeker försiktigt min arm.

"Nej, jag vill inte Felix." Säger jag och flyttar mig från hans grepp. Han ser förvånat efter mig då jag går mot ytterdörren och öppnar den. "Jag måste ut, jag måste ta lite luft."

"Men snälla Tilja." Säger han bakom mig medan jag drar på mig skorna.

"Låt mig bara gå ut och vara ifred en stund." Säger jag och lämnar med bestämda steg lägenheten. Trots allt hör jag hans steg bakom mig när vi båda rör oss nerför trappan och ut genom porten. "Felix, lämna mig ifred." Ber jag och vänder mig om för att möta hans blick. Han nickar försiktigt och tar ett steg emot mig och lägger armarna om mig.

"Jag älskar dig Tilja, mer än någonting annat i hela världen." Säger han i en låg stämma.

"Jag älskar dig också Felix, minst lika mycket som du säger dig älska mig." Svarar jag.

"Och det jag säger är sant, jag älskar dig." Han kysser mig på läpparna och drar sedan ifrån.

"Jag älskar dig också." Säger jag.

Ett skott, två skott, tre skott.

De båda faller till marken och den maskerade mannen ser triumferande på kropparna genom kikaren på vapnet han precis använt för att mörda två personer och ett foster. Problemet är löst, de är borta. Inget mera Felix Sandman och Tilja Jolin.

Slut