Just A Game

Kapitel 4

Ogge. Oscar Molander.

"Varför sa du inget till mig?" Frågade Diana och nu var det hon som skakade mina axlar.

"Men jag visste inte, okej?" Jag försökte få henne till att stå stilla, vilket var omöjligt. "Hur, HUR känner du han?!" Kassörskan kom fram och bad oss lugna ner oss för gästernas skull. "Självklart" sa jag och försökte få Diana till att sätta sig. När vi beställt berättade jag för henne hur jag träffade honom i krocken och på bussen. När jag var klar satt hon bara tyst. Hon såg ner i bordet, på Bullen hon beställt som endast hade ett tuggmärke. Jag såg att hon var ledsen. Då försökte jag få hennes ögon kontakt. Men hon vägrade att se mig i ögonen. Istället började hon röra om med med skeden i sin choklad. Jag suckade och förstod att hon var arg på mig men samtidigt var jag själv lite irriterad över att den där Ogge aldrig sa att han var med i The Fooo. Hon lyfte på huvudet. Hon hade det ansiktsuttrycket som tydde på att hon vilken sekund som helst kunde falla i tårar. Så jag valde orden omsorgsfullt, utifall jag råkade säga något som kunde rispa till och orsaka gråtande. Hon tog ett djupt andetag. Men avbröt sig själv precis innan hon öppnade munnen. "Jag vill bara att du ska veta att.." Började jag men Diana tystnade snabbt ner mig. "Det är så orättvist" började hon. "Jag menar, du är inget fan, du hade inte ens nån aning om hur de såg ut. Medan jag, typ den största foooern på skolan kan inte annat än se på". Hon smuttade på chokladen och rynkade näsan när den var för het. Jag försökte trösta henne. "Men du, nu glömmer vi det här. Jag kommer aldrig mer att träffa honom. Om jag gör det kan jag gå därifrån" jag la en hand på hennes som hon genast skakade bort. "Va? Äru galen?" Sa hon med uppspärrade ögon. Jag gav henne en frågande blick. "Om du aldrig träffar honom hur ska jag då kunna träffa honom?" Sa hon och såg olyckligt på mig. Jag stirrade på henne. Hon förtydligade sig "Om du blir kompis med så blir väl också din bästis vän med han?" Hon såg ut att verkligen mena det. Jag skrattade. "Men du fattar väl att det är en omöjlighet att jag kommer träffa honom igen?" Sa jag och försökte skaka bort hennes fåniga idé. "Du har redan träffat honom tre gånger på två dagar, tror du inte på ödet?" Hon försökte övertyga mig men jag vägrade tro på något som ödet. Ödet var något människan hade hittat på som en ursäkt till att saker hände. Det var min mening. "Om du träffar honom.." Började hon. "Om inte?" Sa jag. "OM du gör det igen, så måste du ta chansen." Hon såg allvarligt på mig. Jag orkade inte protestera längre så jag sa okej.

Vi satt kvar på cafét ett tag och pratade om ställen han kunde hålla till på. Anledningen till att Diana var sur på mig var som bortblåst.

När vi ätit oss tjocka reste sig Diana. "Aja jag måste sticka nu" sa hon och tog upp en vikbar spegel. Jag undrade vart hon skulle innan hon tog upp en ögonbrynspenna. Då visste jag. "Så när ska jag få träffa honom?" Sa jag med en suck. "Imorgon, han kommer till Julia" sa hon och prutade med läpparna. "Kan du iallafall säga hans namn?" Sa jag. Hon la ner grejorna i väskan och såg fundersamt på mig. "Wille" sa hon. Jag höjde på ögonbrynen. "William" rättade hon. "Men han gillar inte att bli kallad det så jag tänker inte göra det".

Jag himlade med ögonen men nickade. "Men kom igen" sa hon "Det är viktigt för mig att du gillar honom så var snäll" bad hon. Jag tänkte säga något med ' vet han vad stället är?' Men höll det inne. Hon lovade att ringa och gick ut. Jag satt kvar vid bordet. Jag ville egentligen inte på festen för jag visste att jag då skulle tvingas möta Danne. Men jag måste ju göra det förr eller senare, så bäst att få det gjort. Jag drack upp det sista ur mitt glas och reste mig upp för att gå. Då kom kassörskan fram. Hon höll en mobil i handen "Hej, jag såg dig prata med killen som glömde sin mobil här. Känner du honom? Kan du ge den här till honom?" Hon räckte mig Ogges iPhone. Jag sneglade på den. Jag förstod att vi var tvungna att träffas igen då om han skulle få sin mobil. "Kan den inte vara kvar här?" Frågade jag. "Vi stänger för helgen" sa hon med en axelryckning. Jag såg motvilligt på den och sedan runt cafét efter personer han möjligtvis kunde varit med. Kassörskan såg det. "Tror du någon annan känner honom här?" Sa hon och blinkade. Hon visste vem han var. Jag suckade, tog mobilen och lämnade cafét.