Just A Game

Kapitel 127

Var knappen trög eller? Länge hade jag stått vid ismaskinen och väntat på små kuber att trilla ut men icke. Jag hade ju ställt in mängden och tryckt på start så..? Jag pressade in knappen en gång med aggressiv envishet. När ytterligare en tystnad visade sig vara det enda som kom började jag fundera över om Ogge kanske hade rätt i att det var knäppt att dricka kall choklad med is i på kvällen. "Te ska det vara", hade han sagt och själv hällt i sig en kopp. Felix hade gjort detsamma och bara skrattat åt mig som inte fick ut en endaste droppe vatten ur ismaskinen.

Diana och Oscar var ännu inte tillbaka. De hade varit borta hela dagen och nu var klockan strax över nio. Mobilen var som vanligt ett okänt objekt för Diana och kanske var det därför hon inte svarade. Däremot borde Oscar ha svarat men efter att jag tidigare för ett par timmar sedan ringt fann jag hans mobil orörd uppe på hallbyrån. En svag avundsjuka fanns där när faktumet kom upp för mig att Felix aldrig bjudit ut mig på nån resturang. Kanske fanns idén knappt eller tiden? Om inte han kom med förslaget så skulle minsann iallafall jag göra det.

Ismaskinen stod fortfarande orörd utan att ha rört en muskel då Felix och Ogge kom tillbaka in i köket. När även Omar dök upp bakom dem vände jag enkelt bort blicken. Aningen tryggare kändes det när de andra killarna var i närheten. "Ge dig nu, d/n", skrattade Felix och ställde in den tomma tekoppen i diskmaskinen, "kan du inte följa med mig upp istället?" Bara känslan av att han rörde vid mig fick värmen att stråla igenom kroppen. "Vet du hur den funkar?" undrade jag oberoende av hans tidigare fråga. Han skakade på huvudet. "Du tänker väl inte vänta tills Oscar kommer hem?"

"Jag tror hon är smart nog att klura ut det själv", Ogge log vänligt från bänken. Jag tvivlade på hans ord men lät komplimangen komma som en fakta. Det visade sig att jag hade fel när jag trodde att te räckte för kvällen och killarna plockade ut varsin öl ur kylen. "Ska vi hitta Wille?" frågade Felix och tog ut en extra. "Jag tror han for ut", svarade Ogge. Felix tog iallafall med reservburken och lämnade köket med de övriga.

Ismaskinen lyste rött. Borde den inte lysa grönt eller var detta något slags tvärtomspråk? Det fanns en knappt bredvid ljuset som jag ännu inte prövat trycka på av alla jag redan testat. När även inte den hade effekt över huvudtaget stönade jag lågt men ljudligt och lutade pannan mot kylskåpet. Min choklad som till en början varit behagligt kall var nu på väg att bli ljummen av rumstemperaturen. Ljudet av hur en stol drogs ut bakom mig avslöjade att alla inte lämnat köket. Då det visade sig vara Omar lades min hand om skåpshandtaget och greppade det hårt. Han gick fram till diskbänken och lämnade ett glas. Han hade inte druckit något te som Ogge så noga räknade som kvällsrutin. Han ägnade heller inte någon minsta blick mot mig. Tänkte han nu börja ignorera mig såsom jag ignorerat honom? Jag lät min koncentration nervöst läggas på ismaskinen. Jag stängde av den och satte på igen så lamporna blinkade blått, ställde in antalet isbitar, lät inte ens den lilla knappen åt sidan komma undan och tryckte in 'start'. Inget hände och jag suckade. "Du gör fel", hörde jag en diskret röst om min sida. Jag såg upp lagom till att vittna hur Omar ställde sig bakom mig med ismaskinen framför sig. Han knappade vant in siffrorna. Jag hade sett honom ta is till whisky flera gånger tidigare så antagligen kunde han manicken. Han avslutade med att dra något vid munstycket som knäppte till i ett läte. "Du måste stänga spärren", förklarade han. Omar var ungefär 5-7 centimeter längre än mig hade jag räknat ut förut men så nära som han var nu verkade tyda på att han var lite längre än så. Han var inte bara större än mig på längden utan också på bredden. Inte negativt bred.

Det dröjde inte länge förrän det rasslade i maskinen och ut kom klirrande tre kubikformade isbitar. De plumsade dykande ner i chokladen där formerna genast fick runda kanter. "Tack", sa jag men såg aldrig upp. Jag höll nästan på krocka in i honom då jag tog ut glaset. "Ursäkta", sa jag snabbt och gick andra vägen om köksön. Bordet såg rätt välkomnande ut eller skulle jag kanske gå ner och joina Ogge och Felix.