Just A Game

Kapitel 79

"En ensam psykopat är det", sa jag. "Nej, en liga visar spåren och det verkar röra sig om yngre människor", sa Peter. "Mc. Det är en mcliga", fortsatte jag. Poliskommisarien släppte sin gaffel och såg mystiskt på mig. "Lilla du, jag vet nog allt om brott och säger jag att det är en liga så är det det", han log rakt efter så vi kunde glömma allt. "Du har fel", sa jag. Nu blev han irriterad för han bet ihop och satte armarna i kors. "Jag kan tala om för dig att poliskåren misstänker starkt att brottslingarna kan vara yngre, inte ens myndiga liksom du. Så jag föreslår att du håller dig inne om kvällarna för de verkar ränna över hela Stockholm", mamma försökte få honom att lugna ner sig. "Men då har du fel igen för brottslingarna kan vara 50-åriga pedofiler", Jag hade höjt rösen nu för jag var tvungen övertyga honom. Han såg nu med avläsande blick på mig. "Du vet ingenting om detta. En sådan som du har inte större problem än läxor och killar så sluta försöka agera vuxen här", jag blev förbannad av hans nonchalanta stil och öppnade munnen för att säga emot men mamma avbröt. "D/n, du kan väl servera efterrätt?" Jag såg mörkt på polisen vid vårt bord innan jag reste mig. Det fanns glass i frysen som alltid var avsedd till efterrätt visste jag. Jag serverade alla tillbehör till glassen innan jag med större motvilja satte mig ner igen. Mamma och Peter hade redan bytt samtals ämne. Jag proppade munnen full med glass så jag skulle få hjärnfrys och slippa höra dem. Det hjälpte inte. Jag var alldeles för frustrerad och i högvarv, vilket gjorde att glassen smälte direkt. "Den där gaveln måste vi rätta till i framtiden, det ska jag göra för oss", sa han och kysste mammas hand. Han hade pekat på den sneda gavelvinkeln av köket som stått i sitt fula skick så länge jag kunde minnas. Det fick mig att hosta igen. "Framtiden? Vad pratar ni om?" Frågade jag. Mamma såg neråt lite men sedan upp med ett leende. "Allt har gått så bra nu och vi tror verkligen på detta", jag var redan rädd för fortsättningen på meningen och det jag hade all rätt att vara. "Så vi har bestämt att Peter ska flytta in med oss", mamma lät som den lyckligaste i världen och jag kände mig som om jag precis svalt en pungråtta. Jag reste mig. "Nej, vet du. Det finns inget 'oss', det kommer bara vara ni två som bor här. Du kan inte bara kalla in mig till något som du kallar 'familj' när du känner för det! Allt som hänt genom åren kan bara bet förlåtas så enkelt. Jag har ett eget liv nu, jag är halvt vuxen och sköter mig själv och det har gjort väldigt länge nu!" Jag gick med bestämda steg till hallen där jag skulle passera dörren till friheten. Men mamma tog tag i min arm och ledde in mig på kontoret. "Du förstår väl att du inte kan skrika sådär?" Väste hon. "Han kan ju tro vad som helst om oss? Vad fick du det ifrån, stå och ljuga om att vi inte är en familj?" Jag ryckte mig lös ur hennes grepp. "Är jag den som ljuger? Det är ju du som ljuger!" Sa jag. "Du har ljugit om familjen hur länge som helst!" Och nu ropade jag. "Vad är det du säger, jag har inte ljugit om vår familj!" Hon höll rösten dämpad och förberedde för det nästa som slank ur mig. "Jaså inte? Som att jag tex har en bror?" Mamma la handen för munnen och såg skräckslaget på mig. "Vem har berättat?" Frågade hon och fick något blankt i ögonen. "Det finns ett och annat sätt att ta reda på", sa jag. "Hade. Du hade en bror som hette Magnus", sa mamma lugnt. men hon behövde andas tyngre innan on berättade fortsättningen "Men han försvann som sju-åring. Några dagar senare larmade polisen om att han var död", mamma ansträngde sig för att tårar inte skulle tränga fram. Men jag var inte klar. "Hur länge har Peter varit poliskommisarie?" Frågade jag. Mamma såg förvånat på mig eftersom detta långt ifrån rörde ämnet. "21 år, hurså?" Sa hon. Men det var tillräckligt för det jag behövde veta. Manny dog inte som barn för han levde nu, vilket måste betyda att poliskåren då, på den tiden gav ut fel information, de ljög.
🔹DIANAS PERSPEKTIV🔹
"Kan du spå tiden?" Frågade Oscar. Maya tände alla ljus som slocknat. "Jag kan se din historia", svarade hon. Hon bad om att få Oscars hand. Hon blundade återigen fast denna gång inte lika länge och inga bieffekten på omgivningen uppenbarades. När hon släppte såg hon först på Oscar, sedan på Wille och sist mig. "Du kommer stå inför ett stort val", sa hon. När hon höll Ogges hand tog det längre tid men snart gled ögonlocken upp. "Vet du vad din släkt har?" Frågade hon. Ogge nickade "Vodoo", sa han. "Det som din morfars, morfars, morfar startade gav en förbannelse till resten av släkten. Har du blivit förföljd på sistone?" Frågade hon. "Stalkad? Nej", sa Ogge. "Foooers", sköt jag in men fick en trött blick av killarna att det inte var läge att skämta nu. "Fans, tjejer", förklarade Oscar. "I din släkt finns det ett visst mönster där endel drabbas av hämnden som vodoon tar. Din gamla släkting kunde inte bara få en fördel utan måste också få ett straff för sin sökan inom svart magi. Därför blev hans ättlingar fördömda till hans misstag. De går i ett mönster som bestämmer vilka ättlingar som ska drabbas. De drabbade blir förföljda av en vägkoordinerad zombie som är beordrad till att döda offret. Det kan mycket väl vara en flicka som är förklädd. Man kan känna igen en zombie på deras ögon, de stirrar och blinkar aldrig. Har du känt av något hot på sistone?" Frågade Maya. Ogge skakade övertygat och säkert på huvudet. "Nej", sa han. "Då har nog zombien inte hittat dig ännu. Jag föreslår att du håller dig långt borta från hav eftersom det lär vara där den dyker upp", uppmanade hon. "Kan vi be dig om en sista tjänst, de här två har fått sina minnen raderade. Kan du få tillbaka dem?" Felix nickade mot Wille och mig. Jag ville hemskt gärna tillbaka mitt minne så jag kunde få veta vad som egentligen hände i Sunsvall.
🔹FELIX PERSPEKTIV🔹
Vi hade egentligen inte alls tid med detta. Egentligen var allt jävligt bråttomt nu men jag höll masken och skulle snart berätta för killarna. Diana fick inte veta och helst inte Wille för de skulle tjalla för d/n utan tvekan. Jag hade redan en plan på hur vi skulle hantera situationen så det inte skulle bli livsfarlig men problemet var bara att lösningen var livsfarlig.
Maya höll i Willes huvud på nåt sätt och Wille själv såg helt borta ut. Men hans ansikte ändrades hela tiden. Som om allt han känt från när minnet raderades kom tillbaka. Det var smärta. Mannys killar måste slagit ner honom när han såg Diana i buren. När Wille slog upp ögonen igen var han skräckslagen. "Såg du Manny?" Frågade Oscar direkt. Han skakade på huvudet. "Det var en tjej som raderade mitt minne", sa Wille men var fortfarande helt stilla. "Vad såg du?" Frågade Ogge. Wille svalde hårt. "De slog Diana", sa han. Diana hoppade till och blev säkert rädd. Hon sa inget när spåtanten la händerna på hennes huvud. Jag trodde hon skulle grina, vilket hon också gjorde till en början och skrek. Men ganska snart slutade hon och andades istället på ett annat, mer ilsket vis. Hon spände ansiktet och knöt ihop nävarna. När hon öppnade ögonen var det ingen tvekan om hur förbannad hon var. Inte ledsen, utan riktigt förbannad. Så arg att hon inte kunde prata utan darrade bara överhettat. Både Oscar och Wille försökte väcka upp henne från sin frustration men precis innan de ens hann nudda vid henne så öppnade Diana munnen och skrek hotfullt: "OMAR!!!"