Just A Game

Kapitel 67

(LÅTTIPS: Culprate-Nightmares in reality)
Jag stod blixtstilla och väntade på att något skulle hända. För av någon anledning ville jag se Omar vara barnvakt åt mig, se han bry sig om mig, och vakta över mig. Inget hände. Och jag hatade det. Varför reagerade han inte? Varför bestraffade han inte mig för det jag nästan berättade för Felix och varför dödade han inte mig bara nu? Det fanns bara en förklaring till det. Han ville att Felix skulle veta, att han skulle förstå att Omar gjort det för hämden. Att det skulle vara ett speciellt tillfälle. ett tillfälle som detta? Varför gjorde han då det inte bara? Han stod med sin mobil och var med ryggen vänd mot mig. Skulle vi stå här? Hur länge då? Hela dagen?
Nästa buss saktade in vid busshållplatsen. Omar började gå mot den. "Felix sa att du skulle passa mig!" Ropade jag efter honom. Han svarade inte. "Felix sa att du inte fick lämna mig!" Fortsatte jag. "Han sa också att jag inte fick prata med dig", svarade Omar utan att ändra riktning och hade säkert tänkt hålla just det löftet. Jag visste att han ogärna pratade med mig men detta var överdrift. "OMAR!" Skrek jag då. Motvilligt stannade han upp och vände. "Men häng på då eller stanna här", sa han innan han utan svar fortsatte in på bussen. Jag övervägde tanken. Om jag inte var här när Felix var tillbaka skulle något hända och vem visste vart Omar tog mig? En bild i huvudet dök upp på hur Omar tvingade in mig i en kall källare med olika stationer för plågeri och tänkte straffa mig. En annan del av mig drogs till Omar och ville vara nära honom. Varför kunde jag aldrig få reda på om jag inte följde med honom nu.
Med halvspringande fötter tog jag mig ombord bussen precis innan dörrarna slussades igen bakom mig. Bara det jag gjorde nu kändes som något modigt. Med säkra steg gick jag bakåt och satte mig i sätet näst intill Omar. Han reagera knappt för hans uppmärksamhet var i manicken i hans hand. Det var första gången jag fick se vad han faktiskt gjorde på sin mobil. Han var inne på safari, på internet. En sida jag inte kände till var framme och ett maximum av öppna flikar använde han mellan varven. Bussen hade skumpat en bra bit på vägen. "Vart ska vi?" Frågad jag. Inget svar och jag hatade det. Jag hatade hur han aldrig svarade mig utan bara behandlade mig som luft hela tiden. Om denna dag skulle tillbringas med oss två tillsammans så måste vi kunna lyssna på varandra. "Vart ska vi?" Frågade jag igen med förtydligande utan att få någon respons. "Vart ska vi?!" Upprepade jag. "Håll käft", sa Omar kort. Det krävdes bara det från Omar och jag var tyst resten av hela vägen.
När bussen saktade in och Omar reste sig hade det gått säkert en halvtimme. När vi kom ut fick jag se att det var en idrottshall. Den var stor och modern med sitt höga tak, ytläggande glasväggar och gigantiska parkering. Det måste varit en multiarena. Omar gick vant mot huvudingången och jag kom tätt efter. Väl inne var det stort och jag följde bara efter honom genom en korridor och sedan genom en tung dörr som ledde till en enorm idrottsarena. Dörren nästan klämde mig inåt för Omar hade tydligen inte tänkt tanken att hålla upp dörren för någon annan än sig själv. Det första jag hörde var skrik, och rop. Jag trodde först det var allvar men efter att vi gått upp en trappa som ledde till läktaren fick jag se att det var kampsport. Det var inte alla som gjorde ifrån sig läten i positionerna men endel gjorde det i framför allt sparkar. Karate skulle jag tippa på att det var men endel rörelser gjorde mig osäker eftersom de verkligen slogs. Vi hade stält oss lutade mot räcket och såg nu ner på en stor grupp killar som tränade kampsport. En tränare gick runt bland dem och skrek värre än vad svenska lärare var tillåtna att göra. Jag hade fortfarande inte klurat ut vilken sport det var men våldsamt kunde jag konstatera att det var. Endel skadade sig riktigt allvarligt men det måste varit vana vid smärta eftersom de aldrig skrek förutom när det själva slogs. Jag drog efter andan när jag såg någon få ont eller bli utskälld och Omar kunde jag bara inte begripa mig på. Han flinade när killarna skadade sig eller gjorde saker minsta vajjigt eller klumpigt. "Vad gör det?" Frågade jag. "Kickboxning", svarade Omar. "Men är inte det där kung fu eller?" Frågade jag och pekade på endel som hoppade med raska rörelser. Han nickade till svar. jag frågade inget mer och tog därför för givet att detta var en blandning av kickboxning och karate. Jag fick speciellt ögonen på en kille som var lite längre än alla andra och mer muskulös. Dels för att han verkade styra över alla andra och kunde mer, dels för att tränaren aldrig skällde ut honom och dels för att Omar såg extra mycket på honom. Han skulle visst göra en show för nu tittade alla på honom och en motspelare. Tränaren stod mitt emellan dem och gjorde en start med ett högt, grovt rop. Båda killarna sprang emot varandra. Händer korsades mot varandra och ben fäktades. Jag tyckte mig nästan kunna höra hur benen knäcktes men deras ansikten var uttryckslösa och visade ingenting. Motspelaren gjorde en manöver med ena benet och då voltade andra killen bakåt. Direkt efter det hoppade han högre än vad jag trodde människor kunde hoppa och svängde ut med benet i en skrikande sväng. Allt gick så fort men med en hård satsning och ett högt rop hade hans fot med rejäl kraft träffat motspelaren så hårt i magen att han flög bakåt och landade på rugg. Han skrek inte men smärtan kunde man se tydligt så som han kämpade efter andan och höll båda händerna tryckta mot magen och rullade runt. Killen som sparkat landade proffsigt i en beredd ställning på den mjuka mattan utan att visa omsorg för den skakade. Omar flinade lite mer. "Vad skrattar du åt?" Frågade jag. "Han gör fel", sa Omar och pekade på killen som sparkat. "Man ska sparka efter varvet inte innan. Han sparkade hela snurren", förklarade han. Jag visste inte om Omar hade rätt för tränaren gick nu fram och berömde killen och till motståndaren skällde han. "Brukar du kolla träningarna?" Frågade jag. "När jag har tid", svarade han. "Och det är?" Frågade jag bara för att jag äntligen fått han snacka. "Då och då far jag hit för att se hur mycket de lärt sig", svarade han fortfarande utan att ha sett på mig. "Och du vet vad de ska lära sig?" Frågade jag med en liten fnysning. Han svarade inte. "Jaha, så det är såhär du lärt dig slåss. Genom att kolla träningarna", sa jag. Då smilade han lite för sig själv. Jag beundrade Omar för hans stolthet att inte behöva svara på allt. Men på ett sätt hatade jag det eftersom han då bevisade att jag inte var värdig nog att besvaras. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro om detta med kickboxning och Omar ända tills tränaren upptäckte publiken bestående av oss, såg upp mot läktaren och stirrade på Omar med en mörk hotande blick. Han stod i den ställningen ett tag som om han skulle lyckas flytta ut Omar med hjälp av ilskan. När tränaren sedan återvände till sitt undervisande var han vrängre i rösten än någonsin. "Varför gjorde han sådär?" Frågade jag. "Han gillar inte att jag kollar på", sa Omar och nickade med ett drygt leende på läpparna mot honom. Jag förstod direkt att det var mer än så eftersom tränaren knappt hade märkt av mig och nu verkade dessutom fler av eleverna hittat Omar. Blickar lekte oroligt i rummet och träffade han bredvid mig. Plötsligt kändes allt väldigt annorlunda, som om vi var oinbjudna och med allt stirrande var sända att vandra i helvete. Tillslut märkte också den killen jag haft ögonen på förut oss. Han såg på Omar likadant som han sett på motspelaren. Sakta och nästan motvilligt med en märklig stämning i luften var alla killarna i full fart med sitt övande igen. Men denna gång hårdare n någonsin. Jag vet inte om det var tränarens höga stämma eller eller deras energi som fick dem att nu spela som om det vore livet, som om de försökte imponera på någon. Men våldsamt blev det, skriken högre, snabbare och fler svettiga ansikten. Snart såg alla killarna slutkörda ut och flera hade svullna sår. Omar bara njöt av att se det hela med sitt sneda flin. "Omar, jag är hungrig", sa jag och ville fara härifrån. Han såg för första gången på mig "Jag med", svarade han och reste på sig. Blickar som egentligen inte ville bevisa att de stirrade följde oss hela vägen ut från arenan. (LÅTTIPS: Muse-Supermassive black hole) Väl ute började jag gå mot busshållplatsen men Omar verkade inte ha tålamod för att vänta. Målet blev en fint parkerad motorcykel vid vägen. Hur Omar fick igång den förblev en olöst gåta men när han körde fram till mig och slängde i famnen på mig den enda hjälmen som fanns såg jag att det var en Harley Davidson. Var detta en vardag för Omar? Att stjäla världens dyraste motorcyklar hur som helst? Jag hade inte tid att ägna tankar åt det riktigt. Ingen skulle iallafall kunna komma på honom för stöld när hans skinnjacka och bakåtdragna hår var som gjort för hojen. Jag visste att denna bild skulle stanna för resten av mitt liv i huvudet. Hur Omar som i drömromaner var den sexiga drömkillen på en fräsig motorcykel, gav mig enda hjälmen och nickade åt mig att sätta mig bakom. Och jag gjorde inget annat heller för att detta ögonblick skulle bli minnesvärt så jag gjorde det som alla tjejer skulle ha gjort och satte mig bakom med armarna tätt slingrat runt honom för att inte ramla av i farten. De visade sig sedan vara riktigt klokt gjort för Omar körde fortare än någon annan jag förut åkt med. Kurvorna var inget som han visade respekt för att sakta in i utan det enda som tilläts ändras var farten till högre hastighet. Luften jag andades in var kall i lungorna men smakade frihet. Hela världen svischade förbi oss och tillsammans med bensinlukten och det höga brummande ljudet drogs jag bort från allt annat. Jag blundade och ville få denna stund att vara för evigt när jag plötsligt vaknade ur mitt drömmande. Jag var inte med Felix, det som jag trodde och ville vara. Jag var med motsatsen till Felix. Men ville jag verkligen i denna stund vara med Felix? När svaret slog mitt huvud skakade jag av mig det eftersom jag skämdes över svaret och det var bland annat olagligt att tänka så. När vi saktade in och stannade var vi utanför ett hus med fler motorcyklar och bilar utanför. Det var första när jag tog av hjälmen som jag såg skylten 'BAR'.