Just A Game

Kapitel 2

Ett missat samtal från Danne. Jag checkade flera gånger bara för att försäkra mig om att det inte var någon annan. Det var Danne.

Vad skulle jag göra? Ringa upp honom? Nej, det skulle verka desperat. Jag väntade. Det var alltid bäst.

Efter skolan skulle jag och Diana mötas på stan för att hitta en födelsedagspresent till Julia som helgens fest var anordnad till.

Hon dök inte upp. Efter att jag stått utanför BIKBOK i över 40 minuter väntandes på Diana, ringer hon och talar om att hon är hemma. "Va? Men hallå, du skulle vara här typ..igår" sa jag. "Jag vet men det hände en grej.. Jag har iallafall redan en present åt Julia" sa Diana. " Ok, jag är hos dig om fem minuter" sa jag. Jag gick in på BIKBOK och kom ut med en svart bikinitopp. Jag såg på klockan. Om jag sprang skulle jag hinna till tunnelbanan och slippa vänta fem minuter extra. Jag vände på klacken och började småspringa mot tunnelbanan. Det var inte långt. Men precis när jag var framme krockade jag och föll baklänges av farten. Varför sprang jag? Det gjorde ont i huvudet. Jag satte mig upp för att se vem som kommit i min väg. Den verkade åtminstone också vara nere på marken. Jag satte mig upp och fick se en kille. Snygg, i min ålder, bra klädsmak. Han verkade också fått ont-i hakan. " Haha, hur gick det?" Han kunde kunde skratta åt det iallafall. "Bra" sa jag och reste mig upp "och ursäkta" jag tog en närmare titt på han när han klev upp. Han var lite längre än mig och var till och med snyggare när stod upp. "Det är okej" sa han och log med raka fina tänder. Min klädpåse låg på golvet och bikinin som var i hade glidit ut. Jag böjde mig ner och la tillbaka den i påsen. "Snygg" sa han och nickade mot påsen när jag reste mig upp. "Tack" sa jag och började gå mot mitt tåg, men vände mig om ganska snart efter att tanken kom upp i mitt huvud 'så kan man inte avsluta en conversation'. Men när jag såg tillbaka var han inte där.

Diana öppnade efter att jag knackat 2 gånger. "Hej" sa hon. Jag klev in, tog av mig skorna och vi gick in till hennes rum. "Varför kom du inte?" Sa jag med en viss irritation i min röst. Hon fnös "Var har du då varit? Du sa 5minuter. Du drog ut på det en halvtimme" sa hon med samma ton i rösten. Jag rykte på axlarna "Det hände en grej" sa jag. Hon himlade med ögonen.

"Så vad har du till Julia?" Frågade jag. Diana höll upp en halvfull begagnad parfymflaska. "Kul" sa jag. "Vi hittar nåt" sa hon "Vad har du köpt?" Fråga hon och fick upp bikinin. Hon ryckte av prislappen och provade den framför hennes stora helfigursspegel. "Ohoo, djup urringning" sa hon och blinkade. Hon satte upp håret i olika frisyrer för att se vilken som bäst matchade bikinin. Det plingade till i hennes mobil. Snabb som en blixt var hon framme vid den.

Hon log för sig själv och började göra urringningsposer. Jag reagerade. "Skickade du just en bh bild i min bikini?" Frågade jag. Hon flina för sig själv medan hon skrev. "Vadå? Han bad om en bild på mig hur jag ser ut just nu". Jag skrattade. Det var sällan Diana var så generös. Hon skickade inte bh-bilder till vem som helst. "Vem är han?" Sa jag och log retsamt mot henne.

Hon såg på mig, sedan tillbaka på mobilen. Jag höjde ögonbrynen när hon inte svarade. "Bara en ny kille jag träffade på elevrådsmötet." Jag såg fastän hon dolde det, att hon rodnade. "Och du faller för honom?" Jag smilade retsamt åt henne. "Du har inte hur han ser ut" sa hon med en blinkning. Jag var glad för Dianas skull men samtidigt orolig efter att nästan alla hennes förhållanden slutade med att någon blev sårad. -oftast hon.

"Du, Danne ringde. Borde jag ringa upp?" Hon vände sig om. "Vad var det jag sa? Han saknar dig redan" hon sjönk tillbaka i sin mobil där hon ytterligare fått fler sms. "Ska jag höra av mig?" Frågade jag. "Neej. Låt honom lida" svarade hon.

Jag bestämde mig för att ta bussen hem. Jag gick bort till närmaste hållplats, satte mig och väntade. Medan jag satt där hann 2 bussar köra förbi. Båda var fulla av folk och hade inte en enda plats ledig. Utan att jag ville tänkte jag påse saker jag helst ville fly ifrån.

Jag fattade inte. Varför? Jag kunde inte hålla mig, utan gjorde det jag inte skulle ha gjort. Jag tog upp mobilen, knappade in numret och väntade. Signalerna slog. Det kändes som en evighet när jag egentligen bara behövde vänta i ca 3 signaler. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga eller göra, bara att jag ville ta reda på hans anledning till att ringa. Signalerna bröts. Det svarade.

"Danne?" Sa jag när inget svar kom. "Hej, näe det är Simon. Daniel är inte här" " Aha, okej det är d/n (ditt namn)" sa jag. "Ah, tja" sa Simon. "Vare nåt du ville?" "Eh, jo Danne ringde" sa jag i förväntan på ett svar. "Har han sagt något om mig?" Fortsatte jag. " Nee, skulle han ha gjort det?" Svarade Simon. "Nej, det var inget. Men du kan väl säga att jag ringt?" Sa jag. "Visst" sa han "men jag tror inte att han är så intresserad. Tjarå!" Och så la han på. Jag hade aldrig gillat Simon. Han stod alltid på Dannes sida vad det än handlade om. Jag ville tala med Danne i enrum.

En buss stannade. En plats kvar sa chauffören när jag drog kortet och började leta efter den sista platsen. Jag fann den till höger, ungefär i mitten av bussen. När jag satte mig ner kunde jag inte annat än le och tro på annat än ödet. "Hej igen " sa killen jag krockade med på stan.