Just A Game

Kapitel 101

Omar tog ett kort kliv bakåt och blängde anklagande på Felix efter anledning att störa honom.

"Du kan inte spränga här. Alla kommer fatta att vi är här och taket kanske rasar ner!" varnade Felix.

"Och? Då får vi ju skiten överstökad. Inse själv att det är jävligt dålig idé att gömma sig".

"Väck ingen onödig uppmärksamhet", sa Felix hotfullt. Jag strök av dammet från framsidan av kodlåset. Något märkligt upptäckte jag när jag försiktigt kände på handtagen som var alltför löst.

"Den är öppen".

DIANAS PERSPEKTIV

Jag tog upp glaset med den svarta vätskan i min hand. Den var tjock och blank. Wille såg ängsligt på det och fick strax en tvivlande min.

"Släpp den där. Det ser ju ut som gammal mjölk, svart mjölk! Jag vill inte vara här! Kan vi gå nu?"

Jag ignorerade honom och började grubbla över om den var värd att tas med. Men Wille kanske för en gångs skulle hade rätt. Vi visste inte vad den innehöll. Resten av rummet förblev ogenomskådat så länge vår tid fördröjdes åt att diskutera 'den svarta mjölken'. Våra undersökningar stördes av att Oscar och Ogge ringde. Vi hade inte mer att meddela än boken om svart magi som vi funnit.

"Vi har hittat en lönngång men alltså den kräver nyckel", sa Oscar.

"Vi hittade en nyckel i förra rummet".

"Va? Men kom ner med den", sa Oscar och jag hörde hur han log.

"Nej, skicka Wille. Folk vet redan vem han är men inte du. Låt ingen misstänka något", sa Ogge. Wille som precis lyssnat till beslutet skakade frenetiskt på huvudet.

"Nej, å nejnejnej!" pep han. Jag hade aldrig förut sett honom så rädd och avböjande.

I mina ögon hade han alltid varit våghalsigare. Jag la på luren och fick upp nyckeln ur fickan. Wille var nu svettig i pannan och skakade med darrande läpp när jag lämnade över nyckeln. Jag började undra om han kanske var allergisk mot något för såhär hade han inte varit sedan vi kommit in i huset.

"Lämna bara nyckeln och sen kommer du tillbaka upp hit. Jag finns kvar", en snabb puss fick han på läpparna av mig bara för att lugna ner sig. Han svalde hårt men nickade.

DITT PERSPEKTIV

Felix vaktade med ögonen spänt medan jag lät dörren till kassaskåpet glida upp. En stönande svag suck uppstod när golvet och hyllorna innanför skåpet visade sig vara tomma. "Självklart rensat när det är tomt", sa Felix uppgivet. Jag tittade närmare in i det mörka skåpet. Storleken utanpå var inte större än ett köksskåp men inuti betydligt mindre. Jag lät mig själv tro att det bara var tjockleken ända till jag fick syn på botten. Den var glapp och lutande på något vis. Efter att jag knackat kunde jag konstatera att den var ihålig och när jag väl med svåra nagelslitninar fått upp den tunna luckan låg där en snäcka.

"Vad är det här?" frågan jag ställde fick både Felix och Omar att komma fram. Jag tog upp det lilla föremålet i in hand och studerade den runda formen på den. Den var snurrad i sina brunlila ränder och en majestätiskt formad spets stack ut i ena änden och omringade ett hål som slutade i snäckans andra ände. Felix tittade lika försjunkt på den som jag men Omar hade backat undan.

"Varför ha en snäcka i kassaskåp? Vad är det ens?" jag ställde frågorna högt medan jag vred och vände på den. Felix rynkade pannan.

"Jag tror det är ett blåshorn. En visselpipa". Precis när han sa det rörde sig Omar.

Jag tog den närmare mina läppar för att försäkra mig.

"Blås inte i snäckjäveln!" skrek Omar och sprang plötsligt fram. Men försent var det när jag lät en knappt hörbar brussignal ljuda i luften.

PÅ HUVUDVÅNINGEN

Oscar och Ogge vakade diskret mot trappan där Wille snart skulle uppenbara sig. De försökte hålla på regeln att inte låtsas om varandra så mycket så möjligt bara för säkerhetens skull. Så de stod på varsin ände om trappan väntade och försökte så lite som möjligt blicka varandra. Men när Wille väl kom stapplande efter snubblande trappsteg var de tvungna att möta upp honom innan han stupade.

"Men gå själv!" väste Ogge när Wille vek sina ben. Oscar som stannat till försökte få ögonkontakt med honom.

"Jag tror han är hög", sa Oscar "Kolla hans ögon". Willes ögon var nästan svarta samtidigt som de skelade i en gulaktigare färg. Han pupiller var stora. Wille själv skakade som aldrig förr och såg allvarligt sjuk ut. Ogge och Oscar förde ner honom in mot den eventuella lönnväggen. Wille säckade hjälplöst ihop i soffan och verkade inte kunna röra sig medan Oscar och Ogge letade igenom hans fickor efter nyckeln.

DITT PERSPEKTIV

Det var som att blåsa i ett sugrör. Ingenting hände. Ett svagt läte, knappt hörbart hade uppstått, inte mer. Frågan jag ställde mig var: vad skulle ha hänt? Jag släppte och såg lika frustrerat som Felix på Omar.

"Det var inget", sa Omar och vände sig om.

"Nej, vänta, varför skulle jag inte blåsa i snäckan?"

"Men inget! Nåt kunde ju ha hänt?"

"Och skulle du brytt dig då?" fnös Felix.

"Men ska vi dra eller?" avbröt Omar. Jag nickade och la snäckan i fickan.

"Vi är klara här". Felix reste sig och gick ut först genom den breda öppningen med mig efter sig precis bakom. Omar kom därefter.

PÅ HUVUDVÅNINGEN

Ogge flyttade på böckerna och fann nyckelhålet. Han gav Oscar en försäkrande blick innan han vred om nyckeln.

DITT PERSPEKTIV

Ett klickljud hördes som fick mig att vända mig om. En grön hinna, genomskinlig glasvägg hade plötsligt hamnat som en vägg mellan den breda öppningen. Och på andra sidan stod Omar.