Just A Game

Kapitel 84

Jag hade inte klunkat av teet ännu och det var nog egentligen vara bra. För hade jag haft det i munnen skulle jag ha svalt ner i lungorna. Mikaela var tillsammans med Casper. Det kunde förklara varför hon visste vem jag var men det måste även betyda att hon liksom Casper hade en nära plats till Manny. Hur gick det ens ihop? Varför satt jag ens kvar här? Hon var ju på andra sidan och tillhörde de som ville se mig död! Jag var säkert likblek och sneglade nervöst på Omar. Han hade inte reagerat på det hon sa. Han visste och låg som vanligt ett steg före. Detta kunde förklara varför vi var i Göteborg. Att vi var här, jo för att hon hade med hela Crusförbanneslen att göra. Vad som däremot inte kunde förklaras var hur de två kunde vara vänner när de stod på varsin sida. "Vad heter din kille då?" Frågade Mikaela och log. Hon låtsades inte om det hon just sagt, eller ens min reaktion. Att hon frågande om min killes namn var bara barnsligheter eftersom hon mycket väl borde veta det."Felix", svarade jag. Hon nickade. Jag tänkte precis sträcka mig efter en tekopp när Omar avbröt. "Ska vi dra då?" Jag pustade ut eftersom jag de senaste sekunderna byggt upp en rädsla för Mikaela och att vi nu skulle här ifrån var allt jag ville. Men frågan som hans ställde var inte riktad mot mig. "Visst", sa hon. "Vi har en typ favoritbar vi brukar hänga i", förklarade hon för mig nä jag såg frågande och jag började nu ana att dessa två var mer än vänner, bästa vänner. Mikaela reste sig. "Jag ska bara byta kläder", hon gav mig en menande blick så att jag som tjej skulle förstå henne. Jag förstod precis för jag skulle också viljat byta kläder om jag som hon var klädd i mer hemmastadd stil som mjukisbyxor men jag tänkte inte ge henne samma förstående blick tillbaka. Hon försvann iväg i dt unket som vi nyss varit in till. Så fort dörren var stängd bakom henne reste jag mg hastigt och greppade tag i Omar. "Nu åker vi!" Väste jag. "D/n, skärp dig", han gav mig samma låga blick som tydde på att jag var omogen. "Ska jag skärpa mig? Det är ju du som är helt galen! Hur kan du vara vän med någon från Mannys?!" Omar himlade med ögonen. "Är du rädd för henne?" Frågade Omar och flinade lite snett när han såg min reaktion. "Är inte du det?! Hon kan ju fan göra vad som helst!" Väste jag. Omar ignorerade mig. Jag slogs plötsligt av den avgörande tanken. "Är Casper crussean?"
"Ja", svarade Omar. "Är Mikaela det?" Svaret dröjde. "Hon ska bli." Mer han inte säga för nu kom Mikaela tillbaka med aningen mer smink och mer passande kläder.
Vi åkte i bilen dit. Omar och Mikaela satt i framsätet med okänd musik som de verkade känna till. Jag valde att sätta mig i baksätet. Jag litade långt ifrån på Mikaela och inte heller på Omar för dem delen nu. Han hade någonting kikarn för varför skulle han annars ta oss till fienden? Det var väl som vanligt. Omar körde sitt eget race.