Just A Game

Kapitel 128

'Jag sprang i en hastighet jag inte hade tid att kolla. Allt svischade förbi och kvistarna piskade hänsynslöst i mitt ansikte. Fötterna var bara och sårade efter flera stenar och mina kläder var knappt påträdda efter en händelse jag inte minns. Huvudet snurrade och velade ständigt mellan om jag var vid medvetande eller ej. Träden var mörka och betydligt längre än jag mindes dem. Jag var ensam och jagad. Alla klockor slog. Alla utom min, den jag fått av Maya. Då det började hetta om klockan i handen såg jag på den. En glänsande nyans spred sig över hela stålet tack vare den glödheta hettan. Trots hettan brände den inte mig. Jag fortsatte springa medan jag förstod att det var lönlöst. För ljusen bakom mig blev allt starkare ju närmare de kom. Om jag inte ville tillbaka behövde jag undanröja mina spår. Därefter kastade jag mig från den gropiga stigen och nerför en backe som tycktes vara mjuk av gräs men som visade sig vara bygd av sten. Jag föll med order till mig själv om att inte skrika. Tungan bet jag nästan av då jag hindrade smärtan från att lämna munnen. Jag landade mjukt i en grop med höggräs. Elden närmade sig och rösterna hade upphört. Nu kunde endast dova läten av springande tunga steg höras och hur de tog ner allt i deras väg. De hade alla transformerat sig. Tiden var inne förstod jag och mina tankar avbröts oväntat av att min klocka slog. Jag vet inte hur högt det hördes men min hand kunde i vilket fall känna dunkandet. Det gick inte att ta miste på och när jag väl tog upp klockan var den exakt tolv, vilket den varnade med plingande korta och ljusa slag. Tiden var inne.

Då bettet i foten kom var jag inte beredd och jag kunde heller inte hindra skriker från att ljudas utåt. Innan deg var försent tryckte jag in knoppen till tidtagaruret.'

Jag vaknade med ett ryck och satte mig upp. Jag var helt svettig och skakade men det var inte första gången jag fått en sån här liknande dröm. Väckarklockan blinkade och visade att det var morgon. Jag funderade på att ändå lägga mig tillbaka i så hen bredvid min sovande kille och försöka glömma drömmen. Men så plötligt ringde det i Felix mobil. Den låg bredvid väckarklockan på nattduksbordet och blinkande. "Felix din mobil ringer", berättade jag och ruskade försiktigt om honom. Han mumlade något ohörbart till svar. "Felix?" han hade somnat igen. Jag tog därför saken i egna händer och kravlade mig över honom i sängen och tog upp det kalla metalföremålet i handen. Dolt nummer. På sistone hade den synen varit avskräckande för mig iochmed att det då var Casper eller någon annan som ringde. Tänk om Felix hade nån kontakt med dem? Tanken över om Felix skulle ha fler hemligheter dök upp. Nej, det kan han inte och därefter svarade jag. "Hallå?" sa jag. Inget svar tillbaka. Då prasslade det till. Ett pipande tycktes låta i bakgrunden och en motor var nog igång på andra änden. Inget av ljuden upphörde och ingen röst dök heller upp. "Är det någon där?" inget svar. Men så kunde kah svagt utskilja dova röster. Jag han knappt reagera då Felix plötsligt ryckte mobilen ur mina händer. Han hade omärkbart satt sig upp i sängen och tillochmed vaknat. Felix tog med sig luren och försvann ut till toan.

WILLES PERSPEKTIV

Wille hade klivit upp tidigt denna morgon. Det brukade han för övrigt aldrig ha problem med. Han var en pigg morgonmänniska och trivdes med att först få en smygglimt av dagen innan någon annan hann det. Kanske hade han ändå andra ärende just denna dag. Ingen skulle helst se honom för så skulle de bara hindra honom. Om inte Lilian kunde hjälpa honom skulle han hitta en annan crussean som kunde det. Tyst som sn mus smög han nerför trappan till källaren. Det var kyligt där nere. Nyckeln till dörren var gömd. Gömstället hade gänget talat om tillochmed för en sån som Wille. Bakom den lösa tröskeln. Då han vred om låset till den tjocka dörren gled den eller upp. Till sin förvåning fann han sedan Becca i hörnet i en annan skepnad föreställande han själv.

DITT PERSPEKTIV

"Vem var det?" frågade jag för andra gången. "Ingen", svarade Felix halvt frånvarande och öppnade klädharderoben, "Vi borde gå upp." Jag önskade nu att jag aldrig svarat nu när jag fått det bekräftat att Felix visst ännu hade hemligheter. Han plockade fram kläder åt sig själv och även åt mig i samma runda.

Då vi klätt oss och gick nerför trappan kunde jag snabbt konstatera via de enorma hallfönstren att vädret idag inte var behagligt. Himlen var grå och regnet bara öste ner. I köket stod Ogge vid köksbänkarnas del. Han hade alla lampor tända inklusive den lilla blå nyansen i ismaskinen för få köket att se riktgt välkomnande ut. På köksön var en hel frukostbuffé uppdukad och Ogge stod stolt vid sidan av med en tekanna i handen. På andra sidan köket satt Omar i en däremot inte helt mysig hörna. Han hade placerat sig i soffan med fötterna på bordet och engagerade sig inte det minsta i umgänget. Alla lampor var släckta och den enda sken som syntes var det svaga från hans mobil och en liten bordslampa bakom som han ändå låtit hållas tänd. Men det var ändå något bakom dem som inte såg helt rätt ut. Tittade jag noga kunde jag skåda Diana och Oscar ute på gräsmattan i ösregnet springa runt.

DIANAS PERSPEKTIV

Något stämde inte kunde jag genast tala om i samma ögonblick jag klev in i köket. "Var är min katt?!" Det var bara Ogge som reagerade. Eller reaktion var det inte mycket till när han sneglade lite åt Omars håll men det räckte precis för mig. Omar verkade inte helt medveten där han satt. "Var är min katt?" frågade jag uppriktigt och strängt. Han såg yrvaket upp. "Vad?"

"Min-katt", sa jag bokstavligt.

"Venne."

"Han slängde ut den genom fönstret", upplyste Ogge om. "Va?!" jag såg mig om efter öppet fönster men fann inget. "Vilket fönster?"

"Dedär", pekade Omar mot gaveln. "Det var inte det fönstret", förklarade Ogge. "Det var det visst", envisades Omar. "Det var på övervåningen", fortsatte Ogge.

"Den kunde ha dött!" utropade jag, "varför?"

"Jag är allergisk?"

"Han är inte det", förkunnade Ogge.

"Det var Min-katt", argumenterade jag. "Din katt Är-ful", upplyste Omar om.

"Nej!"

"Omar, på allvar, du kan inte bara slänga ut djur från fönster hursomhelst", började Oscar. Omar vände sig mot honom "Förlåt", sa han med silkeslen röst. Oscar såg nöjd ut vilket jag långt ifrån ännu var. "Var är den nu? Ute?" undrade jag. Omar fann soffan med blicken och lät kroppen också göra det. "Men då måste vi ju hämta kissen?"

"Kisset", hörde jag Omar mumla bakom en bok. "Kom Oscar!"

FELIX PERSPEKTIV

Klumpen i magen försvann inte. Jag hatade känslan av att vara rädd. Om jag skulle lämna huset idag skulle jag bli tvungen att ljuga för d/n och det hatade jag ännu mer. Beslutet hade redan gått upp för mig men jag ville ännu inte göra det. Fast skulle jag inte göra det skulle de göra något. Och jag som äntligen börjar andas och tänkt att allt lugnat sig.

Så fel jag haft. De måste ha fått reda på nåt för varför annars skickar de ut mig på uppdrag?