Just A Game

Kapitel 70

🔹DIANAS PERSPEKTIV🔹

Vattnet stänkte åt alla håll så mitt hår åkte snett framåt när jag klev upp. Men det var inget jag la större tid på att bry mig om. Vad jag däremot gav tid till att rätta till var främst bikinitrosan som Wille försökt dra av och bh:n som han nästan helt fick av. Hur kunde han? Och hur kunde jag tro att ett offentligt badställe skulle lära Wille en läxa och därmed få han att hålla sig borta från mig? Jag var för arg för att ens tänka. Med arga, bestämda steg gick jag till tjejernas omklädningsrum men precis när jag skulle passera tröskeln ställde sig Wille framför mig. Han måste sprungit ikapp mig för han var minst lika blöt som jag. "Hörru förlåt. Det var sjukt fel av mig", sa han och såg hur otroligt det än var ut att mena det. Men jag korsade armarna i vilket fall och såg ner åt hans ynkliga ursäkt. Jag var på väg att gå igen men han tog i min axel. "Diana, vi går upp och gör åt annat. För ärligt var det taskigt att ta mig till en pool i bara underkläder", jag slet åt mig armen. "Vi börjar om som vänner, snälla? Vi kan göra nåt som du vill göra?" Sa han med ängslig blick. Svaret var redan bestämt "Då ska vi shoppa i min favoritaffär. Vi möts i receptionen om tjugo minuter", sa jag och gick in i omklädningsrummet.

🔹DITT PERSPEKTIV🔹

(LÅTTIPS: Mermaids-Hans Zimmer)

Jag bara stirrade för mer kunde jag inte göra. Detta var alltså Nr 2. Den enda kärlek som någonsin funnits till Wille och Omar. Anledningen till att de splittrades och var det som fört oss till denna situation. Jag kunde inte påstå att hon var särskilt speciell annat än vacker. Men Oscar hade beskrivit det som om Wille och Omar var besatta av henne. Och att Wille slutligen dödade henne..

En död människa kan inte börja leva igen. En död människa kan inte stå framför en. En död människa som blivit levande igen kan inte överleva misshandel utan skador. Ingen människa kan det.

Efter allt jag varit med om på senare tid så hade jag lärt mig att saker som inte borde finnas faktiskt finns. Övernaturliga saker. Men detta kunde jag inte komma på någon förklaring till.

"Omg. Du är Nr 2", ytterligare en serie tankar, bilder åkte förbi hjärnan.

"Nr vadå?" Sa hon och rynkade ögonbrynen.

"Nej, det var vad Wille och Omar kallade dig. Och de hemlighetshöll ditt riktiga namn, Lilian", sa jag men hon verkade ändå inte förstå. "Hur kan du överleva? Wille dödade ju dig!" Utropade jag och kunde inte hindra min betoning. Hon suckade men gav mig en märklig blick. "Vet du?" Frågade hon. Nu var det min tur att se frågande ut. "Vet vadå?"

"Hur mycket vet du, Har de berättat?" Frågade hon och såg allvarligt på mig. "De har inte sagt någonting", sa jag ärligt. Hon nickade innan hon reste på sig och gick förbi mig. Men jag stoppade henne. "Snälla, berätta. Vi är i ett svårt läge just nu och hemligheter är det sista vi behöver", sa jag bedjande. Lilian läste av mig på ansiktsuttrycket att jag menade allvar. Hon sänkte rösten och kom närmare mig. "Det finns en förbannelse som går via släkt. Det finns en som styr över den och alla som har den. Jag hade ett uppdrag och fick inte dö så han återuppväckte mig..", jag lät henne knappt avsluta för jag var bara tvungen att få veta. "Han som styr, heter han Manny?" Hon rätade på sig med en frustrerad min och granskade mig från topp till tå. "Vad heter du?" Jag förstod att hon syftade på hela namnet eftersom jag redan talat om mitt förnamn. "D/n e/n", mina ord hade effekt för hon drog hastigt efter andan och stirrade bara nu på mig. "Då vet du redan allt", sa hon kort. Jag skakade bara på huvudet eftersom jag inte visste någonting alls. "Nej, snälla berätta", sa jag. Hon tog ett fast tag om mig och såg allvarligt på mig. "Du måste fly. Han vill åt dig, han jagar dig!" Varnade hon. Jag förstod att enda förklaringen till att hon kunde veta allt var: "Är du med Manny?" En nickning kom tillbaka. Jag hade svårt att förstå det eftersom hon verkade emot dem när hon varnade mig och för övrigt verkade snäll. Jag tänkte noga efter på det vad spåkvinnan berättat. 'De som har förbannelsen får själv välja vilken kraft de vill ha'. "Vilken kraft har du?" Frågade jag innan hon släppte för att gå. Hon stirrade ännu mer nu än tidigare som om hon inte tänkte säga. "Jag är odödlig", sa hon innan hon släppte och försvann ut genom toalettdörren. Jag fick hämta mig några sekunder. Det var alltså riktiga 'krafter' som de hade. Hennes odödlighet förklarade nu den nyliga misshandeln som inte lämnade skador. Jag vaknade ur min frysnad och sprang ut genom dörren. Blicken flackade över hela baren men hon var försvunnen. Jag fattade inte hur hon kunde komma undan när Omar hittade mig direkt. "Vi ska dra", sa han. En lättnad tog över. Vi skulle hem och jag skulle snart vara med Felix igen. Men mest lättnad av allt var nog att hemfärden inte skulle få en obehaglig stämning mellan Omar och mig. I det höga motorbruset skulle inte göra ögonkontakt eller konversation nödvändig mellan oss. Kanske kunde vi då glömma det. Men ville jag verkligen det? "Men jag är hungrig. Jag har inte ätit på hela dagen", protesterade jag. Omar suckade och himlade med ögonen. En tjej jag sett med honom tidigare kom fram och la en arm bakifrån om Omar. "Är du barnvakt eller?" Skrattade hon och såg på mig. Omar flinade "Vill du ta över? Hon är jävligt jobbig". Det skilde två år mellan mig och Omar men ändå behandlade han mig som om jag vore minst åtta år yngre. Jag hatade det. Att han inte såg mig som något annat än barnslig och irriterande. Jag såg surt på tjejen, vilket säkert bara gjorde mig ännu fånigare. Hon skrattade och kysste Omar snabbt i nacken som knappt hade reaktion hos Omar innan hon försvann. Det kändes som om hon tvättade bort min tidigare närvaro från Omar när hon gjorde så. Och emot allt så jämförde jag hur mycket Omar gjort med henne som han gjort med mig. Om han log lika mycket av henne, om han log när han limmade på mig. Jag spände käkarna när jag kom på att hon var en av kvällens ligg för Omar.

Han ignorerade min fråga om mat och nickade istället mot ytterdörren.

Ett tydligt grusspår av hur en bil sladdat vilade på marken strax utanför. Jag undrade om det var den svarta trucken som varit här och hämtat Lilian. Jag väntade mig att vi skulle gå till motorcykeln men när Omar istället höll en bilnyckel i handen och satte sig i förarsätet på en ganska modern sportbil blev jag nervös. Osäkert gick jag runt till framsätet. "Vad hände med hojen?" Frågade jag. "Jag bytte den", sa han och vred om nyckeln så en annan motor än vanligt brummade igång. Omar såg uppemot mig och höjde på ögonbrynen. Tvekande öppnade jag bildörren och satte mig.