Just A Game

Kapitel 60

(Lyssna på Radioactive-Imagine Dragons till detta kapitel)

När ögonlocken gled upp var det ljust. Det var lampan i taket eller operationslampans sken som i mina ögon till streck. Sjukhusrummet var väldigt stort med sina överväldigande ytor. Jag kände mig pigg och var på vippen att resa mig upp men då högg det som given signal i hela kroppen. Då såg jag slangen som med tejp var fast i armen. Jag hade också en i nacken. De ledde upp till en hängande genomskinlig påse. Något hårt spänt kändes neråt. Jag gläntade lite på täcket. En rejäl bindning var anlagd vid underlivet för att hindra blodflödet. Plåster fanns på det mest allvarligt skakade delarna på kroppen men resten var små skråmor med borttvättat blod. En vit sjukhuströja vilade över mig och jag hade inga byxor. Jag kunde inte längre känna smärtor, allting var mest ömt. Jag gjorde an ansats till lyftning men då visade det sig finnas en värre smärta än någonsin neråt. Jag försökte då acceptera läget som halvt handikappad i sjukhussäng. En sjuksköterska stod vid ett bord och fifflade med något, samma sjuksköterska som sist. När hon avslutade sitt arbete vid bordet vände hon om mot mig. "Hej, d/n. Hur mår du nu?" Sa hon med en röst som antagligen användes till barn i fyraårsåldern. Min röst knarrade och jag gjorde ett snabbt harklande som istället gav rösten en hes ton. "Bra", svarade jag fastän jag kände raka motsatsen. "Du har haft oturen att hamna in här flera gånger med svårare skador. Följer olyckan dig, kanske?" Hon skrattade åt sitt dåliga skämt. "Vad är det här?" Frågade jag och rörde lite vid en av slangarna. "När du kom in hade du en stor blodförlust på en liter så vi fick skynda att ge kroppen dropp innan något allvarligare hände", förklarade hon och pekade överdrivet mycket på påsen med den genomskinliga vätskan. "Förra gången du var här fick vi aldrig n några uppgifter om dig och du försvann utan att säga till, så får man inte göra", hon höll upp ett finger men log barnsligt bakom det. "Men vi har nu fått in allt nödvändigt av den här trevlige pojken. Din mamma bör vi kontakta också", hon pekade mot fåtöljen där den trevlige pojken Danne satt. Självklart hade han berättat allt också. "Nej, det behövs inte. Jag kan ringa henne själv", svarade jag till sjuksköterskan. Hennes ansikte var inte så säker på mitt svar men tveksamt nickade hon. Jag sneglade bakåt mot Danne. Han såg redan på mig med en oroad blick. "Polisen kommer så snart du har tillfrisknat och då ska du få göra en anmälan om våldtäkten", sa hon med ett leende igen. Det avslöjade att Danne berättat precis allt. Hon vände om och försvann iväg till andra sidan rummet där hon fyllde i något protokoll. Jag gav Danne en trött och less blick över vad han gjort. Då reste han sig och ställde sig vid sängen. Trots att sjuksystern troligen inte skulle höra så sänkte jag rösten. "Vad har du nu sagt?" Frågade jag. Han såg allvarligt på mig. "Sanningen. Det är polisen, det finns för att hjälpa", svarade han med samma oroliga min. Han tog lugnande min hand. "Nej, du gör det bara värre då. Du vet väl vad det handlar om så varför drar du in polisen?" Frågade jag och skakade på huvudet. Det var knappt så jag själv förstod vad detta egentligen handlade om men det var något som skulle förvärra allt om polisen blev inblandad. Han såg då med en annan blick på mig "För då åker de också fast", svarade han. Jag rynkade ögonbrynen. "Vilka 'de'?", frågade jag. Han lutade sig närmare för sjuksysterns skull även om hon inte hört innan. "Gangsterganget som du hänger med hela tiden." Svarade han. Jag skakade på huvudet "För det första så heter 'gangsterganget' the Fooo och för det andra så är det inga gangsters", jag var på väg att gå in på att de faktiskt var orsaken till jag fortfarande var vid liv. Lifesavers kallades det. Men då skulle Danne flippa ur. Han bet sig i läppen. "Varför har du dragits in i detta? Det är på grund av dem", sa han och återfick sin oroliga blick som nästan kunde börja gråta. Jag undrade om han hade det. "Nej, Danne. Om du från början berättat om hotningen så hade inget hänt", svarade jag. Han suckade och reste sig. Det var hans sätt att dra sig ur konflikter, även om detta knappt var en konflikt så var det något obekvämt som han inte ville gå in på. Han satt snart i fåtöljen med en tidning från bordet bredvid som skydd från samtalsämnet. Han skulle alltid skylla ifrån på andra vad det än gällde. Och att han skyllde på dem var bara barnsligt. Plötsligt öppnades dörren upp i ett ganska rejält ryck. Jag såg bort mot dörren när han kom in. Blicken var omedelbart riktad på mig utan omvägar. Jag visste fortfarande inte om vi var ovänner eller ej. Det säkert inte han heller och hans ansikte var fullkomligt omöjligt att läsa av. Han var röd om ögonen som om han hade gråtit. Jag hade svårt att tro det och han gjorde sitt bästa för att dölja det. Hans ansiktsuttryck var oläsbart för i ena stunden såg han förbannad ut som om han skulle kunna få ett utbrott och i andra så orolig. Han var båda samtidigt och såg med en fruktansvärt bekymrad blick på mig. Men så kom han fram till sängen. Slangarna var inget som hindrade honom utan han omfamnade mig iallafall. Han sa inget när han släppte utan höll bara mitt huvud i sina händer sa,tidigt som han strök med tummarna. Felix såg neråt och bet sig i läppen innan han såg upp igen. Jag såg i hans ögon alla känslorna. Han var förbannad men mot mig kunde han inte annat än visa hur extremt orolig och ledsen han var. "Förlåt..", sa jag tillslut och såg neråt för i mina ögon ville nu också tårar tränga fram. Drog han våra ansikten nära varandra och hyschade lätt. "Shh.. Jag vet allt som hänt", svarade han och försökte hålla ilskan inom sig. "Var är Omar?" Frågade jag. Felix såg frågande på mig för en sekund "Hurså?", Då fick jag reda på att han inte visste allt, utan knappt hälften. Jag bara skakade på huvude övertygande så han inte skulle undra över det. "Jag skulle aldrig ha lämnat dig ensam. Jag skulle ha varit med dig hela tiden och..", jag avbröt honom genom att lägga ett finger för hans mun och hyscha på samma vis som han precis gjort. Han kysste det lätt innan han flyttade bort det. Han reste på sig och nickade lite eftertänksamt mot mig. Då vände han sig om och fick plötsligt se Danne sitta eller snarare resa sig ur fåtöljen. Danne såg ut som om han sett en demon och Felix såg ut som spöket, vampyren eller varulven. Han spände käkarna och nu kunde han inte längre hålla ilska tillbaka. "Vafan gör han här? Dra." Sa Felix lågt men ändå förbannat. Danne kom närmare så de båda stod framför varandra. Det var ungefär lika långa och nu också ungefär lika förbannade. "Och vem fan är du? Han som knulla henne död i skogen?!" Sa Danne och sammanbet tänderna. Felix fick något mörkt i blicken då "Jag är hennes fucking kille! Och du kan dra åt helvete som ens vågar snacka.." Morrade Felix. Det var då jag kom på att jag aldrig berättat för Danne att jag var med Felix. Sjuksköterskan såg nervöst på båda två. "Kan vi få prata i enrum?" Frågade jag lite försiktigt mot henne. Felix och Danne verkade knappt höra som mycket som de nu försökte döda varandra utan kroppskontakt. Hon nickade långsamt och lämnade rummet med snabba steg. Medan dörren slog igen efter henne slet jag bort slangarna som nu var ganska onödiga eftersom jag var vaken nu. "Du kan dra åt helvete som lämnar henne ensam i skogen! Du bryr dig knappt om att hon kunde dött!" Sa Danne. "Vafan tror du jag gjort hela natten? Jag har fan gjort allt som du inte gjorde! Du sprang ju ifrån henne när hon behövde dig som mest!" Överröstade Felix. Danne gjorde en närmare rörelse och knuffade lätt på Felix. "Jag var iallafall där!" Felix gjorde samma sak utan att tveka, ännu hårdare. "Jävla fegis som drog!" Det var då som Danne fick samma ansiktsuttryck och andning precis innan han började slåss. Jag reste mig omedelbart ur sängen och sprang emellan dem i samma ögonblick som Danne höjde handen. "Sluta, sluta båda!" Sa jag bestämt och lyckades sära någon centimeter på dem med mig emellan. Jag kunde bara inte fatta hur patetiska de var och bråkade om mig.