Just A Game

Kapitel 19

Jag for hem och bytte kläder inför festen. Klockan hade hunnit bli mycket under tiden jag var borta. Festen började snart och vi skulle alla samlas utanför innan. Eftersom de allra flesta skulle komma dit lika festklädda som Diana, kände jag att mitt linne var lite simpelt. Så jag tillade ett par svarta skinntights och skyhöga klackar. Sminket tänkte jag fixa hos Diana för hon skulle klaga på min outfit hur som helst.

När Diana öppnade dörren hade hon en helt annan klänning med djup urringning och den blottade mycket av låren. Hon stirrade på mig. "Vafan har du på dig?" Sa hon. "Vadå? Det här är väl annorlunda? Ingen kommer iallafall att klä sig som mig" sa jag och klev förbi henne in i lägenheten. "Nog sticker du ut alltid. Alla har Obey.. Till vardags!" Fnäste hon och stängde dörren. "Dudå? Vad hände med den svarta spetsen? Eller ville du ha något lite mer utmanande för att locka... Wille?" Sa jag och kolla hennes från topp till tå. Hon blängde surt på mig. "Jag följer bara planen" sa hon och ställde sig med armarna i kors. Det sista som behövdes nu var ett gräl mellan oss så jag tog upp hårklämmorna jag köpt. Hon log lite i en suck men ryckte åt sig dem. Hon höll fram ena till mig och jag fäste den i mitt hår på samma sätt som henne. På nästan varje fest vi var på hade vi alltid en extra gemensam detalj som förde oss samman. Vi sminkade oss också efter en ritning Diana som gjort. "Ska vi äta något innan? Det hinner vi" sa Diana och jag nickade. Bara några sekunder efter ringde det i min mobil. När jag svarade var det Felix röst som pratade. Han ville att jag skulle möta honom hos Ogge så vi kunde gå dit tillsammans. Jag lovade att komma. När jag la på ville Diana veta vem det var. "Felix. Jag måste möta honom. Han vet inte vart Danne bor" sa jag. "Felix?" Sa Diana och höjde ögonbrynen. Jag tittade frågande på henne. "Gå du, vi syns sen" sa hon. Jag tog min jacka och for till Ogge. Det hade börjat bli mörkt. Faktiskt mysigt. Jag gillade att gå omkring på kvällen, det väckte så många minnen från det förflutna. När det icke-välkomna tankarna nådde mitt huvud började jag småspringa sista biten. Det var mörkt i alla fönster förutom det till köket. Jag gick upp på verandan och plingade. Ingen öppnade. Jag upprepade det tre gånger utan resultat. När inte ens ett ljud hördes innefrån kännde jag på handtaget och gick in. Jag kollade i de närmsta rummen men ingen var där. Då gick jag ner till källaren. När jag öppnade dörren till källarvåningen lyste det överallt. Jag såg mig om och fick se att en person befann sig rummet. "Hörde du inte hur jag ringde?" Sa jag. "Jo." Sa han kort utan att lyfta blicken från mobilen. Jag orkade inte diskutera med honom för det skulle ändå inte leda någon vart. "Vet du var Felix är?" Frågade jag. "Nope" sa han och svängde över den ena foten över den andra som redan var på bordet. "Han skulle möta mig här" sa jag. När jag inte fick något svar tillbaka, inte ens ett ögonkast vände jag mig om för att gå tillbaka. "D/n" hörde jag Omar säga från soffan. Jag vände mig om. "Ta ur den där klämman från håret, du ser ut som en jävla flicka i den." sa han fortfarande med ögonen på mobilen. Mitt tålamod räckte inte för att ta emot order från Omar just nu. Jag gick rakt fram till honom och lutade mig mot soffbordet. "Hur kan du vara så nonchalant och inte bry dig?" Sa jag med viss irritation. "Wille förtjänar inte bättre" sa han tillbaka. "Handlar det här bara om hämnd för dig?" Sa jag. "Nej? jag har ingen anledning att hämnas på Wille." svarade han. Jag försökte verkligen hålla inne det som bara ville hoppa ut ur min mun, men jag kunde inte. "Inte ens för Nr 2?" Sa jag. Omar ryckte till och vände huvudet snabbt mot mig "Vart FAN fick du höra det där?" Sa han med en iskall och intensiv blick. Jag blev nästan rädd. Förra gången jag ifrågasatt honom varnade han mig och Oscar hindrade honom från att göra något mer. "Oscar berättade" sa jag snabbt och var nära på att backa. Han svor en ramsa om Oscar innan han lutade sig tillbaka i soffan. Det dröjde en stund innan hans sammanbitna käkar slappnade av. "Det hela var ett missförstånd. Jag och hon var ovänner när hon dog och i mitt huvud så är vi fortfarande det." Sa han. "Det är saker jag vill glömma och sånt man inte gräver i" sa han och såg allvarligt på mig. Jag nickade. Dörren öppnades och Felix kom in. "Tja!" Sa han. Jag hälsade tillbaka. "Sorry, det blev lite problem" sa Felix. "Med Becca eller?" Sa Omar och flinade. "Ska vi gå?" Frågade Felix och jag reste mig. "Vänta, vänta. Jag följer med er" sa Omar och klev ur soffan. Felix såg besvärat på mig men jag ryckte på axlarna. Precis innan vi skulle gå bad jag dem vänta i hallen. Jag gick in på toa och ställde mig framför spegeln. Jag sneglade på mitt hår och tog ur hårklämman innan jag återvände till hallen.