Just A Game

Kapitel 106

"Lilian?" frågade jag och stirrade storögt på flickan framför mig. "Hej", fortsatte jag medan hon genast drog undan mig från den värsta trängseln av folkmassan till väggen. "Vad gör du här?" frågade hon och såg på mig allvarligt. "Jag är med ..", började jag. "Lyssna, du kan inte stanna, vad du än håller på med så måste du gå nu!" det verkade som om hon lite ville hjälpa mig med sin vädjade blick. "Jag kan inte. Jag letar efter Felix", det kändes som om jag kunde vara ärlig med henne och Felix verkade vara ett namn hon kände igen. "Okej, vi hittar honom men sen måste du verkligen gå", hon tog min hand och föste mig snabbt igenom folkmassan så jag knappt han möta folks ansikten. Och det kanske var det som var meningen, att ingen skulle få syn på mig. Det blev ett senare problem när jag kom under fund med att jag inte hade en blekaste aning om var Felix kunde vara. Troligtvis nära Oscar och Ogge men så långe de heller inte syntes till stod vi stilla. Lilian försökte få oss i ständig rörelse och frågade aldrig mig om beskrivningar efter utseende eller liknande, sådant verkade hon vara fult medveten om. Jag lyfte blicken mot ett stort ur på väggen. Klockan var mycket och snart skulle vi alla mötas vid vår bestämda plats. "Dom kanske är ute?" frågade jag. Lilian höll med och vi sprang ut. Det dröjde inte länge förrän vi fick syn på dem. Och mycket riktigt de var ute, men diskret gömda i hörnet av huset. Lilian tog min hand igen "Nu måste du åka, jag menar nu", hon var vänlig samtidigt som hon uttalade det som en order. Hon skulle precis vända sig om och gå då hon fick syn på den lilla gruppen killar jag skulle till och vad de höll på med. Hon rynkade ögonbrynen "Är det där .. Wille?" hon svalde hårt. Jag insåg just då att hon inte sett honom sedan han för ett år sedan dödade henne. Jag ville stoppa henne när hon sprang fram men hann inte. På nolltid var hon framme och jag någon sekund senare. Felix, Ogge och Oscar höll på nere på marken att pumpa liv i Wille som låg livlös med skvättar av rött blod omkring sig. Det var Ogge som reagerade först och tittade upp först på mig och sedan med en annan blick på Lilian. "Det är okej", sa jag snabbt och han nickade lite men inte fullt instämmande. Felix såg upp, mötte min blick lättad över att ingen skada skett med mig än så länge. Jag minns varför jag så desperat letat efter min kille och gick därefter rakt fram och kramade om honom hårt. "Har jag nån gång sagt hur mycket jag älskar dig?" sa jag efter att jag kysst honom. Felix såg lite förvånad ut, kanske med tanke på hur läget var men för mig var detta läget viktigt och kanske ett slags bevisande som behövdes göra för att jag inombords skulle bli tillfredsställd. Men han log och pussade mig på näsan. "Vad har hänt med Wille?" frågade jag. Oscar reste sig utmattad med svett i pannan av ansträngning. "Alltså jag vet inte. Det händer så sjukt mycket nu. Diana svarar inte på mobilen, Omar är i nån fälla och Wille håller på dö nu", sa Oscar. Men Lilian skakade på huvudet. "Nej, han kommer klara sig", sa Lilian och satte sig ner med honom. Wille hade somnat och rörde sig inte ur fläcken. "Vad händer med honom?" frågade jag. "Han är bara ny", sa hon och såg upp på oss. "Ny vadå?" men så vaknade Wille plötsligt med ett häftigt ryck och drog djupt efter andan. Hans blick flackade och jag var inte säker på om han ännu var närvarande. Den stannade på Lilian i två sekunder och det var det här ögonblicket jag fruktat. Sist han sett henne hade han skjutit henne. Vad tänkte han göra nu. Kanske döda henne igen? Eller kanske svimma av synen? Jag var rädd att han skulle annat skada henne riktigt illa men han gjorde ingenting av det.

Under de två sekunderna han stirrade på henne hann hans ansikte från frustration förändras till något annat. "Lili?" frågade han och sedan kastade han sig över henne med ett brett leende och något blankt i ögonen som kunde avläsas till glädjetårar.

Felix såg frågande på mig. "Vem?" undrade han. "..Nr 2", sa jag och ryckte lite på axlarna. Oscar och Ogge började då genast granska henne. Felix klappade ihop händerna för uppmärksamheten "Hörni vi måste dra nu!" sa han. "Det går inte. Diana svarar inte och Omar sitter fast", sa Oscar. Ogge reste sig. "Jag går och låser nyckeln", och så for han in. "Jag hämtar Diana", sa Oscar och sedan var även han borta. "Jag ringer Omar", sa Felix och tog upp mobilen. Jag såg ner på Lilian och Wille som fortfarande kramades. De skulle nog knappast ha tid för annat nu.

"Tja, du vi drar nu..", hörde jag Felix prata "Nej, vi gör inte det... Och jag struntar i om du kan, vi ska inte göra det. Det för mycket folk runt omkring... Vi öppnar den inte", han la på och såg på mig. "Han vill öppna lönndörren som Oscar och Ogge försökt öppna", sa han. Jag nickade. "Höll han med om att inte göra det då?" frågade jag. Felix såg upp. "Fan", därefter tog han min hand och fick med mig när vi båda snabbt sprang in i huset. Förbi alla fulla ungdomar, biljardbordet, knivkastningen och fram till Ogge. "Vrid inte på nyckeln!" ropade Felix men Ogge hann inte upprepa medan hans fingrar vevade nyckeln ett varv runt i låset. Vi bromsade in och såg tiden flyga iväg. "Ånej", sa jag och var med på svängarna denna gång när Felix fick med mig ner till källaren. Det var folktomt i köket när vi letade oss till lönndörren i golvet. Vi hoppade ner och sprang korridoren till rummet där den gröna väggen fanns och där Omar också skulle finnas. Vi kom in och fick se att rummet var helt tomt. Den genomskinliga väggen var borta och det var Omar också. Han hann fly. Felix stönade och klev in. Jag gick långsamt omkring i rummet. Omar måste ha tagit sin chans direkt, så fort väggen försvann. (LÅTTIPS: Miley Cyrus- Wrecking ball (CAKED UP remix) )

Jag undrade lite halvt över vad hans plan kunde varit för att öppna lönndörren med så många människor omkring. Felix verkade också fundera över det så som han stod med ena handen mot väggen för plötsligt såg han upp med det ansiktsuttryck som om han precis kommit på något. Han kollade in till det lilla rummet, där Omar varit.

Så gick han in dit. Jag stannade kvar utanför och såg mig omkring hur dörren var uppslängd i hast..

Felix höll upp den kassen Omar haft med sig, den med dynamit i. Den var tom.

"Nej, nej, Omar nej..", hörde jag Felix bakom mig mumla så jag vände mig om. Felix såg uppåt i taket.. Eller mot den andra våningen. Då förstod också jag vad han tänkte och nästa sekund blev det ett faktum och gick upp för oss båda. Felix släppte den tomma påsen i samma sekund som allt blev stilla. "D/n NER!" skrek Felix och kastade sig åt mitt håll samtidigt som han fick ner mig och sig själv på golvet. Därefter sprängdes allt.