Just A Game

Kapitel 14

"Du ska få träffa resten av The Fooo" sa han och tog några steg nedför trappan. Jag var förvirrad. Om det var det kunde han väl bara sagt det? Eller var det något han höll i hemlighet? Jag visste inte om jag kunde lite på Ogge, hur berömd han än var. Jag kände honom knappt. En tanke flög upp i mitt huvud att fly medan jag kunde. För vem gör såhär? Jag tror att rädslan för vad som väntade där nere steg mig åt huvudet när jag snabbt vände mig om och sprang. Men efter första steget visste jag att det var ånger, men nu var det försent. Jag skyndade upp för trappan men Ogge var snabbare och ryckte tag i min arm. Jag var fast. Han såg konstigt på mig. "Det finns inget att oroa sig för där nere" sa han och såg mig i ögonen. Och de fick mig att börja tänka på tjejerna i skolan som skulle sprungit ner hit utan tillåtelse om chansen fanns. Jag såg osäkert på honom men han lyckades intala mig att det var lugnt. Jag kände att hans grepp om min arm lättade men jag hade fortfarande foten över tröskeln. Det var väl det han väntade på. Jag tog ett steg nerför trappan och Ogge släppte. Han vände sig om och gick resten av trappan, jag följde efter. När vi var nere och rörde vid golvet såg jag en till dörr. Han tvekade inte utan öppnade dörren och gick in. Jag följde efter. Det var ett typiskt källarerum utan fönster. Väggarna var klädda i tegel och de låg instrument lite här och var i rummet. En stor platt-TV satt på väggen och en soffgrupp i mitten av rummet. I soffgruppen satt tre killar. Alla med mobiltelefoner i händerna. En såg ut att vara lång med brunt hår och college-jacka. Killen som satt längst in hade fötterna på bordet och svart hår. Den sista hade blont hår och en blå-röd keps bakochfram på huvudet. Han var den första som såg upp när vi kom in. "Tja!" Sa den brunhåriga och såg på Ogge. "Hej" sa han tillbaka. "Vem är tjejen?" Frågade han och nickade mot mig som nästan var gömd bakom Ogge. Ogge flyttade sig ur min väg så jag var fullt synlig för alla. "Det här d/n" sa Ogge och pekade mot mig. Den blonda killen med kepsen var fort upp och kom fram. Han räckte fram handen. "Felix" sa han och log. Jag tog hans hand. "D/n" sa jag och log tillbaka. Han backade undan för den brunhåriga killen som presenterade sig som Oscar. Den sista killen satt kvar i soffan. Han hade inte ens lyft huvudet från mobilen. "Ey Omar ska du inte hälsa på d/n?" Sa Oscar. "Varför det? Hon lär ändå inte vara kvar länge." Sa killen som kallades för Omar. "Omar, det är hon som känner Wille" sa Ogge. Jag vände mig mot Ogge och såg frågande på honom. Han såg inte tillbaka. Killen reste sig ur soffan och gick fram. Han kollade mig från topp till tå och formade munnen till ett o. "Men kolla här då, måste vara den snyggaste Ogge haft här" sa han och smilade. "Tja, Omar" sa han och räckte fram handen. Men han drog den genom håret när jag skulle hälsa. Han skrattade lätt. "Så Wille va? Vad vet du om han?" Sa han och granskade min reaktion. "Omar, vi tar inte det nu" sa Ogge. Omar höll upp händerna oskyldigt. "Visst ska bara checka henne" sa han och lutade sig nära mig och jag kände en svag doft av parfym från antingen hans nacke eller hår. "Willes speciella andra-namn är?". Jag kunde inte komma på något annat än det jag hört. "William?" Sa jag och fick en fnysning tillbaka. "Okej, vi börjar i andra änden. Vad tänker du på om jag säger 22 juni?". Jag såg frågande på honom. Han bara flinade och skakade på huvudet när han reste sig tillbaka. "Vad var det jag sa. Tjejen har ingen aning om vem skiten är". Jag fattade ingenting. Så jag vände mig mot Ogge som borde ha svar på den frågan men han bara suckade mot Omar. Han vinkade åt Omar att det skulle gå iväg. Omar tog min hand på samma sätt som mormor gör."Hemskt trevligt att träffa dig d/n, tyvärr kommer vi nog aldrig ses igen" sa han sarkastiskt och log innan han och Ogge försvann in i ett annat rum med stängd dörr. Jag bara stirrade på dörren som slog igen efter dem. "Bry dig inte om honom, han är inte alltid sådär" sa Felix. "Jo, det är han. Det bara att du vänjer dig" sa Oscar som återgått till sin plats i soffan. Jag såg tillbaka på Felix som ryckte på axlarna. "Aa, det var nog en mer sanning" sa han och log snett. "Men han har inte alltid varit så" sa Oscar ärligt. Jag började tänka på det Diana sa om samtalet med Omar och kunde inte annat än att hålla med henne. Jag nickade långsamt och tog upp min mobil. Klockan var mycket och jag hade varit borta länge. "Går inte ni i skolan?" Frågade jag. Felix och Oscar såg på varandra. "Studiedag" sa de samtidigt. Jag log snabbt som ett svar för det lät inte riktigt sant. "Jag borde nog gå" sa jag och fick se ett oväntat sms från Danne som frågade vart jag var. "Nej, stanna du, de är snart klara" sa Felix och nickade mot rummet Ogge och Omar befann sig i. Jag gjorde en besvärad min och började gå mot dörren som ledde upp men kände en hand på min axel. Det var Oscars. "Du förstår inte" sa han. Jag såg på honom. Han såg ut som en pålitlig människa men det kunde vara en mask. Allt det här var läskigt. Jag hade ingen aning om vad de var ute efter. Jag skakade på huvudet och gick ut genom dörren och uppför trappan. Sedan åkte jag tillbaka till skolan. Där möttes jag av blickar av nästan alla elever. Folk måste ha pratat mycket om hur jag kom härifrån. Jag såg Diana vid skåpen. Hon stod stirrande på sin mobil, så jag gick dit. "Hej" sa jag. Hon fortsatte att stirra på skärmen. "Har det hänt nåt medan jag var borta?" Frågade jag och knackade henne på axeln. Hon vände sin mobil mot mig där hon fått ett sms från Wille. Jag läste. 'Jag sa att inte blanda in några o du blandade in de värsta. Du är död'.