Kapitel 40

1.7K 13 0
                                    

Jag satte händerna direkt som kåpor för öronen. Diana hade redan gjort på samma sätt och nu sprang folk i panik runt i affären. Endel tyckte sig kunna hålla lugnet och motvilligt överge sina vagnar innan de gick ut från byggnaden. Personalen försökte lugna ner de desperata kunderna och följa dem mot utgången. Allting var som pausat i mataffären och människorna kom som en flod till nödutgångarna. Utan att jag märkt det så hade killarna sakta backat bakåt, längre in, tillbaka in i coop. Jag följde efter dem i samma takt tills vi omärkbart stod bakom en hylla, osynlig för alla andra. Jag försökte oroligt få ögonkontakt med Ogge, Oscar eller Wille men de såg någon annanstans. "Brinner de eller?!" Skrek Diana. Wille var snabbt bakom henne och la en dämpande hand framför munnen på henne. Diana kravlade sig ur och slet irriterad bort Willes hand. Jag mötte Ogges blick och pekade lite frågande mot utgångarna men han skakade på huvudet. Vi skulle inte ut. Varför vi stod här var en fråga jag tänkte ställa men den var alltför uppenbar när Oscar hela tiden lutade utåt och snabbt drog tillbaka. De väntade på att alla skulle försvinna ur byggnaden så vi kunde.. Så vi kunde gör vad?! Jag tänkte göra på samma sätt som Oscar men fick en arm slitande tillbaka mig så fort jag ens tog ett steg utanför hyllan. Jag vände mig om och möttes direkt av Oscar som höll upp ett varningens finger och skakade på huvudet. Jag blickade honom irriterat och ryckte tillbaka min arm. Men inom några väldigt snara sekunder skulle han ta tag i den igen och fort dra med mig. Allt gick väldigt snabbt. Även för mig som nu vant mig vid en händelserik vardag med mycket stress. Jag var på väg att dra tillbaka armen lika hastigt igen men hejdades när Ogge sa "Nu". Jag hamnade på efterkälken när alla plötsligt började springa alltför fort mot mot affärens bortresta del. Diana var snabbare än mig och kunde nästan hålla samma tempo som killarna, vilket fick mig till att öka takten så jag tillslut sprang jämte med henne. Vi bromsade in vid en hissdör till lagret som inte ville öppnas. Det måste varit på grund av att larmet var igång och att man endast skulle utrymma lokalen. Men det hindrade inte oss från att ta oss in. Wille försökte sparka upp dörren utan att åstakomma några större bucklor som resultat. Ogge sprang fram till närmaste och mest fyllda, övergedd kundvagn. Han gjorde en snabb satsning innan han med full fart sprang en sträcka med vagnen framför sig och rakt in i dörren. I sista sekund tryckte han våldsamt ifrån så en smäll som vågade golvet åstadkom och dörren slogs upp. Vi hoppade över resterna av den knappt ihoprullade aluminiumdörren innan vi sprang vidare. Efter en improviserad omväg till varuinsläppet stod vi plötsligt vid den utgången. Oscar tryckte ryggen mot dörren och fifflade med något innanför jackan. Innan jag hann reagera hade han tagit fram en pistol och redogjorde den. Och när jag vände mig om höll också Ogge och Wille i varsin. Dörren öppnades och Oscar sparkade upp den med foten. Killarna gick betydligt lugnare ut nu med pistolerna i högsta hugg och en bra bit framför sig. Jag och Diana som var obeväpnade stannade kvar bakom väggar och för säkerhetsskull höll jag kvar händerna för öronen. Jag ville inte höra när de sköt någon till döds. Men ganska snart sänkte de sina vapen. En välkänd röst hördes utifrån men inte vad han sa. Ogge vinkade lite åt Diana och mig att komma. Det första jag hann uppfatta var lukten och sedan cigarettröken. Jag inbillade mig för en sekund att det var personen jag bara ville döda men sedan när jag fick se Felix sitta på betongräcket med en cigg mellan två fingrar blev jag lite ställd. "Vad var det som hände?" Frågade Diana. Oscar suckade "Inget, Felix rökte för nära en brandvarnare" han himlade sarkastiskt med ögonen men Felix skakade på huvudet. "Nej, det var inte jag som satte igång larmet." Jag vände huvudet som en örn mot honom "Vem var det då?" Frågade jag. Felix blåste ut ett moln rök och såg snabbt på mig innan han låtsades som om frågan aldrig blivit ställd. "Vi måste dra" sa han och reste på sig. Jag stirrade neråt och fick se en röd liten fläck som ännu inte torkat ut. Blod. Ogge såg vad mina ögon stirrade på och upptäckte det snart också. "Ingen har varit här sadu?" Han lyfte blicken mystiskt mot Felix som skakade på huvudet. Vi gick runt byggnaden mot framsidan, till parkeringen där man hänvisats till att gå vid nödsituationer. Om det varit en nödsituation visste jag inte men jag tror knappast att Felix medvetet skulle sätta på larmet utan anledning. Jag försökte envist att komma nära Felix eller åtminstone få ögonkontakt med honom. Till ingen nytta visade det sig när Felix var oåtkomlig och gick osynliga omvägar för att slippa mig. Väl på parkeringen var en stor folksamling befolkade. Både brandkår och polisbilar var parkerad närmast ingången. Folk gick otåligt omkring och jag förstod att det inte var tillåtet ännu att lämna platsen. Vi var ändå på väg mot vår bil igenom trängseln när vi blev stoppade. "Du!" Sa en röst och jag vände mig om för det kändes som om ilskan var riktad mot mig. Det var den sannerligen för Emelie stampade fram och var allt annat än glad. Resten stannade också till lite för att se vad som för sig gick. "Vart var det du sa att Omar var?" Frågade hon bitchigt. Jag suckade lite "Emelie, vi har ju redan berättat det. Han är inte här." Sa jag lugnande. Hon höll upp en hand innan jag knappt han avsluta "Varför ljuger du?!" Jag stirrade frågande på henne och hon tvingades upprepa. "Du ljuger! Du sa att han inte var här men hur kunde jag då isåfall nyss träffa honom?!" Jag ville gå fram till henne och sätta lugnande händerna på henne. "Vart sa du att du mötte honom?" Frågade jag. "Här! Alldeles nyss!" Jag hoppade till och sneglade bakåt på Felix. Han undvek min blick och tittade istället på Emelie. "Och vet du vad? Han berättade allt för mig! ALLTING." Fortsatte hon och kom närmare. "Exakt vad sa han till dig?" Frågade jag och hoppades på att få se någon slags reaktion från Felix. "Han berättade precis alltihop. Du har ljugit för mig hela tiden! Varför sa du inget?!" Emelie stod nu riktigt nära men fortsatte iallafall med sina skrik. Jag andades lugnt för mig själv. "Exakt vad sa Omar till dig?" Frågade nu jag. Emelie andades långsamt in och jag hörde hur hon darrade på rösten. Hon måste blivit mycket berörd av vad han sagt. "Att han är gay! Han berättade att han bara ville uppleva sin sexualitet med tjejer! Alltså, hur kunde du inte berätta det för mig?!" Emelie andades häftigt och det gjorde jag med nu. "Förlåt. Det skulle jag absolut ha gjort. Förlåt mig så mycket." Sa jag. Emelie slappande av aningen och nickade lite med ett knappt leende innan hon försvann tillbaka. Jag vände mig sakta om och försökte i total desperation få ögonkontakt med någon av killarna. Att de vägrade möta min blick gjorde mig galen men vi satte oss under tystnad i bilen och körde till ICA istället. Jag klev inte ur bilen som resten gjorde utan satt kvar. Jag hörde hur de snackade utanför och alla förutom Ogge rörde sig mot ICAingången. Han öppnade dörren till baksätet där jag var och och satte sig bredvid. Dörren stängdes lätt bakom. Jag hade planerat att hålla tyst men klarade som vanligt inte det. "Är Omar gay?!" Utbrast jag.

🔹FELIX PERSPEKTIV🔹

Så fort vi kommit utanför synhåll för d/n inne i affären stannade vi. "Okej, Oscar och jag fixar det här för ni måste göra en grej." Sa jag. Jag ville ogärna låta Wille hänga med men det var sagt att Diana skulle ha beskydd och jag ides inte med nå tjafs. "Vänta va?" Sa Diana. Jag suckade lite. Oscar hade iallafall förstått mitt ögonkast som jag gett till alla förutom d/n. "Ni måste följa efter och skugga Omar." Sa jag någorlunda förklarande men det stod fortfarande inte klart dör Diana och jag började tro att hon var dum i huvet. "Var det Omar som du träffade?" Frågade hon. Jag orkade inte förklara hela skiten och visade det tydligt med kroppsspråk. "Följ nu bara efter honom. Han skulle in till stan någonstans. Men han får inte se er ok? Han är inte längre med oss."

Just A GameWhere stories live. Discover now