Just A Game

Kapitel 123

DIANAS PERSPEKTIV

Jag satt på mitt rum med blicken ut genom fönstret. Jag var rädd. Wille var galen, den saken var klar men tänkte han verkligen döda mig om jag inte gjorde som han sa?

Det knackade på dörren. Den öppnades långsamt och Oscar stack in huvudet. "Tjena", sa han. "Hej", sa jag. "Kan jag komma in?"

"Visst". Han stegade in och satte sig efter ett kortvarigt tvekande på sängkanten, en meter ifrån mig. "Hur är det med halsen?" undrade han. Jag kände efter med handen. Det var svullet och ömmade lite men värre skador kunde jag inte konstatera. "Bra", svarade jag. "Det såg rätt illa ut", fortsatte han. Jag kom på mig själv med tanken över varför han kunde vara här. Jag vred hastigt på huvudet och fick syn på hans ögon som på samma sätt såg på mig. "Tack förresten för att du kom då", sa jag lite tyst. "För att jag kom..?" Oscar skrattade "Han hade väl inte slutat annars. Det såg inte så bekvämt ut", ett leende bredde ut sig över hans läppar och smittade retande. Jag vände mig med hela kroppen mot honom och ändrade sittställningen. "Det kunde vart värre", sa jag och drog undan håret så han kunde se svullnaden. "Wow, du ser att komma från värsta fighten!" sa Oscar imponerat och log. "Det var väl rätt nära det", sa jag och lät håret falla tillbaka. Oscar såg lurigt mot mig. "Jag slår vad om att du gillar att fightas".

"Va?" skrattade jag. "Amen, du är säkert en tjej som slåss om hon bli förolämpad", fortsatte Oscar. "Näe!" jag boxade till honom i armen. "Hey!" Oscar höll oskyldigt upp armarna och skrattade förtjust över min reaktion.

DITT PERSPEKTIV

Jag gick ner till köket och fann där sittande Ogge och Omar. En klump fastnade i min hals och spred sig vidare till magen så fort Omar fick syn på mig. Min blick nådde tårna och stannade där. Skulle jag ens tänka på att se upp så var det Ogge jag skulle titta på. Jag visste nu eller nej, jag vägrade tro. Men mitt samvete skrek och manicken i hjärnan likadant om samma saker. Becca hade tidigare transformerat sig till min skepnad. Hon var den som legat med min pojkvän. Omar hade vunnit vadet vi slagit.

"Tja", sa Ogge. Han log. Det gjorde däremot inte Omar men han såg ändå på mig. "Hungrig?" frågade Ogge och höll upp en bageripåse med bullar "Vi köpte dom från ett annat café", försäkrade han och syftade på cafét med kruspajen. Jag tvekade och såg upp lite halvt "Nejtack, det är bra", sa jag kort och vände mig om. Jag kände ett starkt behov av att hålla avstånd från vissa i detta hus och därmed skulle jag göra det. Jag trodde min ignorans skulle fungera men i passerandet av dörröppningen hörde jag Omar säga mitt namn "Du, d/n". Pulsen gick upp. Andetagen blev djupare. Tiden stannade, kroppen kallande och det enda jag kunde känna var rädsla. Jag var i kramp när jag sakta vände mig om. Blicken ville inte möta hans så jag såg ner. "Kan vi snacka sen?" undrade han.

Nej, nej, nej, nej NEJ.

"Mm", svalde jag. I ett vandrande ut som kändes som en pinne kom jag utom synhåll för dem. Rakt därefter sprang jag allt jag kunde på mina ben uppför trappan och in på mitt rum med låst dörr om mig.

DIANAS PERSPEKTIV

"Ska vi äta nåt? Jag är skithungrig",

" 'skit'?" Ifrågasatte jag med ett litet leende. Oscar började hejdlöst skratta men stod fortfarande vid sitt ord. "Det finns ingen mat i huset", sa han sedan bistert. "Ingenting alls?" frågade jag. "Inte ett jävla skit", fyllde Oscar i. Jag skrattade. "Så ska vi..?" började jag lite tvekande. ".. Fara till donken?" fortsatte Oscar. Jag sken upp men redan efter att glädjen slog mig dundrade oron över mig. Wille skulle märka om jag var borta. "Om vi smyger ut", sa jag lågmält. Oscar rynkande pannan "Varför då?"

"Därför att Wille..", grimaserade jag. Oscar såg om inte ännu mer förbryllad ut. "Vad skulle han göra?" Jag blev ställd över tänkandet om jag skulle yttra om Willes dödshot. För tänk om han skadade mig om jag berättade för någon. "Han tror ju han och jag är ett par", sa jag. "Ja? Det är ni väl också?" Sa Oscar.

"Jomen.."

"Och vi två är vänner" skrattade Oscar. Jag var tvungen att skratta själv. "Ska vi dra då?" undrade sedan Oscar och såg upp mot mig. "Visst", log jag.

DITT PERSPEKTIV

Det hördes fnitter från Dianas rum. När dörren öppnades kom två ut jag inte väntat mig vara där inne. Tanken över vad de kunde gjort som fått dem båda till sådant skratt fick mig att rygga tillbaka men nicka lite hälsande mot dem. Dianas fnitter upphörde och såg numer generad ut och stirrade lite. Jag gick förbi dem in på mitt rum och stängde dörren bakom. Jag la mig raklång på sängen och kramade hårt om min kudde. Jag var nervös, rädd, ivrig, tankeställd och skräckslagen. Det fanns problem nu. Problem som snarast skulle lösas. Angående Crusförbannelsen så hörde jag på Felix röst att det skulle vara det bästa om vi blev odödliga men transformationen för att få bli odödlig var riskabelt dödlig. Jag kunde förlora Felix.

För första gången började jag tvivla över min kärlek till Felix. Tänk om jag inte älskade honom nog?

Nej, va? Vad är det jag tänker?

Varför skulle jag inte älska honom nog? Det var något som störde mina funderingar och jag skakade snabbt bort synerna innan de hann nå mitt huvud.

Men det var inte det enda problemet som drabbade mig för stunden. Faktumet att vissa av oss i gruppen nu var rädda för varandra och opålitliga var värre. Jag svalde hårt och kände hur en rysning kröp över ryggen.

Omar.

Jag var rädd som ett barn och darrade bara vid tanken. Han hade vunnit vadet. Kanske. Oklart hoppades jag det var men vi båda visste innerst inne att Felix legat med Becca. Vare sig han gjorde det omedvetet eller ej. Han hade gjort det och Omar skulle få ut sin vinst över vadet.

Jag blev kräksjuk och illamående över bara tanken. Att jag med honom.. AAH!

Det var fruktansvärt. Jag ville inte. Men vad skulle jag göra?

Jag försökte undvika honom redan nu allt jag kunde men jag förstod att det inte skulle vara i längden. Förr eller senare skulle jag behöva stå ansikte mot ansikte med honom.

Vad skulle han göra? Få mig till att göra det? Tvinga mig?

Jag blev gråtfärdig för tänk om det var det han tänkte göra.

DIANAS PERSPEKTIV

D/n gav oss en underlig blick när vi kom ut. Hade hon stått här utanför? Jag vet inte varför men jag kände hur kinderna blossade. Hon nickade lite vänligt mot oss och försvann in på sitt rum. Jag pressade båda läpparna mot varandra för att hindra skrattet från att komma fram och vände mig om mot Oscar. Han höll även själv på att brista ut i skratt. "Varför kolla hon sådär på oss?" undrade jag. Oscar gjorde en liten grimas mot mig. "Hon trodde väl att vi.. aa du vet", han log lite besvärat. "Oh", sa jag påkommet och såg halvt pafft mot honom. Vi kunde inte hålla oss och måste båda två fått upp samma bild i huvudet för en sekund senare storgarvade vi. Jag fick ont i magen av ansträngningen och hukade mig framåt. Oscar fick andan först tillbaka och rätade först på sin rygg innan han boxade mig lite 'bro-aktigt' i axeln. "Donken", påminde han. "Juste!" sa jag.

FELIX PERSPEKTIV

Det ringde på mobilen. Jag langade upp den från bordet och stannade med blicken på skärmen. Jag rörde inte en muskel eftersom displayens symboler skrämde skiten ur mig. Fan. Dolt nummer. Det värsta var att jag visste vem det var och jag tänkte aldrig mer svara dem.