Just A Game

Kapitel 59

Hettan var nära och varnade huden på brännande delar. Mascaran och allt annat svart runt mina ögon torkade blandat med salta tårar mot hyn och spred en sträv känsla över mitt förstörda ansikte. I vild panik försökte jag med hela kroppen att åstakomma minsta rörelse som kunde rädda mig undan från flammorna. Smärtor gjorde det till en omöjlighet och jag var rädd att förlora för mycket blod nederifrån vid för hög ansträngning även om det hela tiden rann utan stopp. Jag höll en spänd knipövning som jag hoppades skulle få blodet att stanna men det blev bara kletigt kring låren och jag förstod att det inte var till någon nytta alls. En desperation fick kontroll över min kropp och bevisade att mina armar inte var lika hårt skakade som resten av mig. Jag hade redan försökt åla och kräla mig men när det varnande högg i kroppen och främst ryggen förblev det otänkbart. Nu tog jag med händerna i korta tag och försökte försiktigt att drag mig åt sidan. Det revs upp över ryggen och blodflödet strömmade av det plötsliga ryckningarna. Händerna orkade heller inte särskilt mycket men detta var mitt enda hopp om överlevnad. För att tänka så lite på smärtan som bara högg bet jag ihop så hört att smärtan överröstade där istället. På så sätt kunde jag glömma blodflödet, smärtan och brännan på vissa delar om kroppen som hotade eld. Jag visste att om elden hittade en spritlagt minsta del på min kropp så skulle den snabbt sprida sig utan hejd till resten. Med tanken som evig påminnelse kunde jag inte låta armarna sluta arbeta hur mycket de än skrek. Jag flyttade i millimeterkorta tag men varje rörelse hade inverkan och förstorade allt så det kändes som att riva upp inälvorna. De avdomnade parterna av kroppen hade börjat få tillbaka känseln av allt stillande, vilket gjorde allt svårare för mig när tortyren återvände bit för bit. Jag hade nu tagit mig en halv meter iväg men det av långt ifrån tillräckligt. Elden var mycket snabbare än mig och hotade vid hälarna utan vika tillbaka. Jag måste knäckt något när jag drog in benen i en alltför hastig reflex. Då kände jag det fruktade om mina fötter. Det värmde till en början men kort därefter hettade det och brände. Jag hann inte göra något innan det nådde tårna, då reagerade jag. Man händer sköts fram och drog som galet i en fart som kunde märkas på risporna som revs över magen. För att få bort det som brann på fötterna gnuggade jag dem frenetiskt mot marken i samband med att hjälpa armarna. Det gjorde fruktansvärt ont vid fötternas slut, vilket fick mig att undra hur mycket som elden tagit av man fötter? Var skorna ens kvar? Nej, jag hade inga skor, det var därför som det gjorde så ont. Det visade sig var framsteg med att skjuta på med fötterna hur plågsamt det än var. Jag la mig på marken utmattad, flåsande efter ett par till rörelser. Jag vände bak huvudet och lät mina ögon stirra på flammorna. Jag hade kommit undan. Jag la mig över på rygg och andades upp mot stjärnhimlen. Endel rök kom i vägen från brasan. Prövande vred jag på mig i försiktigaste laget så elden kunde värma min främre kroppshalva. Kropparna som brann i elden var nu något i hög längst ner som knappt syntes. Jag stirrade in i lågorna. Många gånger hade jag sett eld och sett in indelas flammor men elden hade aldrig sett utbekom detta. Flammorna dansade framför mig och det var som om de försökte tala om något för mig. Till en början såg jag bara färger men snart figurer och sedan bilder. Det var i luckor. Samma upplevelse som spådamen visat mig på kyrkogården och jag förstod genast att hon sände mig något slags meddelande genom elden. Det var på gränsen till en omöjlighet för mig att se vad det var men hennes ansikte som så många gånger dolts av mörker visades tydligt. En gammal man vandrade i elden men krympte till något annat. Det såg ut som ett djur och sedan en gravsten. Bilden av ett tidigare århundrade flammade upp en kort sekund och en gammal bok tog sedan platsen. Boken hölls av en välbekant kille. Oscar Molander. Elden återfick sin vanliga form och emot varje muskel och vilja i min kropp så somnade jag.

Ett blinkande blåljus fick mina ögonlock att halvt öppna sig. Det var tre polisbilar som hade kört fram men stod på avstånd på grund av elden. Flera dörrar öppnades och uniformklädda poliser klev ut bakom all rök. En dörr slets upp extra hårt och snabbt. Danne hoppade ur och sket i att poliserna försökte stoppa honom när han knuffade sig fram och sprang till mig. Han såg chockat på mig när han såg mig i underkläder och jag förstod att flera sår måste finnas för han såg ännu mer på kroppen. Han kastade sig ner vid mig och lyfte försiktigt med händerna under mitt huvud. Jag flackade halvt med blicken och hörde knappt hur han upprepade mitt namn. "D/n?", "D/n?" Då mörknade detta för ögonen och allt blev svart när jag slocknade.