Just A Game

Kapitel 89

En smärta som gjorde mig förlamad och hindrade kroppens rörelser höll mig kvar på marken. Ett ställe där det sved extra var vid låret och jag anade en djupare skada. Jag lät mina ögonlock öppnas halvvägs. En suddig syn avslöjade en bit av omgivningen. Det var mörkt men ett orange glödande ljus skymtade. Det var resterna av bilen som brann. Jag lät mitt huvud vika åt sidan och fick syn på Omar. Han låg på mage med slutna ögon. Hur hade vi kommit ut ur bilen? Den stod i lågor just nu, vilket vi mycket väl också kunde gjort nu.

Ett svagt minne dök upp i huvudet hur vi krockat precis innan Omar skulle säga något. Den svimmande yrseln kom tillbaka och inget kunde hindra den utan jag föll i samma sömn igen.

🔹MAYA KORNELL/SPÅLVINNANs PERSPEKTIV🔹

Natten hade dragit in med sin kalla temperatur och lurade fram tröttheten. Katten hade redan somnat i pinnstolen. Jag kände själv av behovet av sängen och släckte därför det nästan nerbrunnet stearinljuset på bordet som egentligen skulle bytas. Men jag lät det stå tänt när ett säkert bultande slog mot dörren. Jag blev förvånad och hade inte fått några förvarningar om besök heller. Antingen var personen sänd från satan eller så hade personen krafter. Mycket riktigt hade personen egna krafter. Det var Amelia, min försvunna systerdotter som stod vid tröskeln när jag öppnade. Som de flesta häxor idag hade hon ändrat spår och låtit sig dras med i den modernare tiden, det tydde henned kläder och hår på. Hennes försvinnande hade tagit skräcken på släkten och hennes återkommande nu plötsligt gjorde mig överraskad. "Godkväll, Maya", sa hon och log på ett ogudfruktigt vis. "Välkommen hem", svarade jag och visade henne tecken att stiga in. Men Flickan skakade på huvudet. "Nej, jag ska inte stanna. Jag kom bara hit för att tala om att det är dags och tiden är ute".

"Vad menar du, lilla vän?" Frågade jag och var nu rädd att hon lekt med faran eftersom hon använde samma fras som andarna varnat om. Jag fick då genast en syn som hon medvetet gav mig och talade om vem hon nu var och vilken sida hon bytt till. "Du har inte varit försiktig. Du måste dra dig ur innan det är försent. Jag kan hjälpa dig", sa jag och hoppades hon skulle ändra sitt ansiktsuttryck till något annat än det självsäkra flinet. "Du kan hjälpa mig, ja. Genom att sluta. Vad du gjort har orsakat konsekvenser för oss och jag är här för att se till att du slutar". Då insåg jag att allt var mycket värre än jag sett. De behövde en häxa och Amelia var den. Jag förstod också varför hon var här. "Du leker med elden. Du kommer själv hamna i faran", sa jag. Hon tog upp pulvret ur fickan som jag bara hört myter om. Förgörelsen kände jag också till men hade aldrig trott att den existerade. Jag hann aldrig backa och gjorde inga försök till det heller när hon blåste den över mig. Jag kände redan då hur allt försvann ur mig som en vind tillsammans med pulvret som endast hade den egenskapen. Skräck tog i nerverna när Amelia plötsligt tog upp den lilla flaskan också. "Var har du hittat den?" Frågade jag och drog hest efter andan. Pulvret tog krafterna ifrån mig men tillsammans med flaskans innehåll skulle den döda. "Jag tror inte den behövs men jag kommer använda den om jag måste. Jag vill bara du ska ha klart för dig att jag är mäktig nu och dina krafter kommer göra mig ännu högre", Amelia log igen innan hon försvann just som hon precis tagit mina krafter ifrån mig.

🔹DITT PERSPEKTIV🔹

När jag vaknade igen var det första jag möttes av en syn jag ville se, Felix. Han såg på mig och var lika vacker som jag senast mindes. Min saknad och oro hade varit alltför stor att jag kastade mina armar om hans hals. Felix höll hårt om mig. "Jag var så jävla orolig", viskade han i mitt öra. "Förlåt", sa jag och spände varje muskel i min kropp. "Jag älskar dig", viskade Felix och kysste min kind. "Vad händer?" Frågade jag och släppte greppet. Jag ville se honom i ögonen. Men Felix svarade inte. Han tog min hand och såg neråt. "Var är vi?" Frågade jag och såg för första gången mig omkring. Ett stort vitt rum med moderna möbler, högt tak, väggtäckande fönster och med en brytande svart kristallkrona mot allt det vita hängde i taket. Solljuset sken in och avslöjade att det var dag. Själv låg jag i en vit soffa med Felix sittande vid min sida. "Vi är hos Oscar"

"Varför det?"

Felix tog en kortare paus.

"Därför att Ogges hus har brunnit ner".

Min sittande ställning höll sig inte utan jag kastade mig upp.

"VAD?!"

Felix höll upp ett finger för munnen och försökte få ner mig igen.

"Har nån varit här? MANNY? Var det därför ni skickade iväg mig?!" Allt forsade ur mig och det var nog antagligen alla misstankar jag höllt inom mig.

"D/n, lyssna. Du ska aldrig mer behöva umgås med Omar så länge som nu och Vi ska inte stanna här länge. Vi ska bara hålla oss säkra på en plats Manny inte kommer åt", han knäppte sina händer med mina. Jag suckade men drog ändå djupt efter andan när tanken slog mig. "Vi är inte säkra. Jag har fått en sändare", sa jag och visade mitt öra. Jag kunde inte se Felix reaktion men jag tror han snuddade snabbt med pekfingret och det gjorde bara snabbt ont. "Helvete", svor han och reste sig. Jag gjorde detsamma. "Nej, stanna. Jag måste snacka med dom andra", uppmanade Felix. "Vadå? Kan vi inte bara ta bort den?" Frågade jag. "Den sitter fast med laser", sa Felix innan han släppte mig och gick iväg till en stor hall och nerför en trappa. Oscar hade källare. Jag tänkte genast på den källare som Ogge haft och hur mycket jag nu saknade den. Det hade nog ännu inte gått in för mig att huset var borta. Utan tvekan for jag efter Felix som hade försvunnit nerför en modernare trappa i svart metall. Men jag blev stoppade innanför ens första trappsteget av att Wille kom upp. "Tja", sa han. "När ska vi hem?" Frågade jag och började tro att Felix kanske ljugit för mig. "Du vet inte vad som hänt. Huset har brunnit ner tack vare Manny", sa han. "Jag menar vad den verkliga orsaken är", rättade jag. "Om du inte vet vad eld är tycker jag du ..", Började Wille.

"Tro mig, jag vet allt om bränder. Faktum är att Omar gjorde så vi krockade och tuttade eld på hela bilen! Han är helt sjuk!" Sa jag. Wille såg konstigt på mig. "Så du vet inte heller det? Du vet väl att det var Omar som räddade dig?" Det fick mig att rynka ögonbrynen. "Har inte Felix berättat det? Ni höll båda på att dö när han fick ut dig precis innan bilen exploderade". Flashbacken om hur vi låg på marken intill en brinnande bil dök upp och förklarade att vi varit med i explosionen, måste kastats framåt och svimmat i slaget mot marken. "Undra varför Felix inte sa det", sa Wille. Jag nickade eftertänksamt. "Ja, undras.. Var är alla?" Frågade jag därpå. Wille pekade neråt. "I källaren. Ni hade ju med er en kille som var från Mannys. Oscar har ett förråd och nu bråkar dom om vem som ska va vakt".