Just A Game

Kapitel 42

Jag tvekade lite men förstod att jag skulle bli sjuk om jag stod kvar här och hur stor var risken att någon annan skulle hämta upp mig? Dessutom var han präst så hur farlig kunde han vara för mig egentligen?

Jag nickade och sprang snabbt fram och satte mig i framsätet. Sätet blev genast genomblött och de såg prästen ut att reagera på. Jag blev lite nervös när han inte började köra utan såg bara konstigt på mig. "Så vad gör en liten flicka som du ute i detta väder?" Frågade han på ett fruktansvärt vuxet vis. Jag vred ur vattnet från håret så det bara rann ner i mitt knä och ut över golvet. "Jag missade bussen." Svarade jag. Prästen svängde ut tillbaka på vägen. Han verkade inte helt övertygad men log ändå lite. "Ska jag skjutsa hem dig?" Frågade han. Jag var snabb med svaret "Nej, nej det behövs inte.. Jag kan följa med er" sa jag när jag kom på att jag heller inte kunde ge beskrivningen till Ogges hus. Prästen såg lite tveksamt på mig och jag insåg att det kanske inte alls var till ett bra ställe han var på väg till. "Då får du väl följa med mig till kyrkan då" han bredde ut på ett leende med smilegropar. "Jag har visst glömt att presentera mig. Mitt namn är Ruben, Ruben Willson. Men de flesta kallar mig för Pastor Willson." Jag nickade lite långsamt. "Jag är d/n" sa jag kort för jag hade lärt mig sedan småbarn att man inte ska behöva säga mer än nödvändigt till främlingar. Han nickade eftertänksamt.

Det var tyst en bra stund innan Pastor Willson tog till orda. "Jag såg dig i tunnelbanan här om dagen". "Mm" svarade jag. Han tvekade stort innan han fortsatte "Du har ett intressant umgänge". Jag förstod direkt vad han syftade på. "Vad vet du om mina vänner?" Frågade jag misstänksamt. Han reagerade när jag kallade dem vänner. "Oj, står ni varandra redan så nära?" Jag var på väg att säga att jag faktiskt delade lya med dem men lät det vara. Det berodde också helt på vem han menade. Jag hade ju olika relationer till var och en i the Fooo. Allt ifrån själsfrände, kärlek, bästa vänner till värsta fienden. "Det beror helt på vem du menar" sa jag och stirrade ut genom rutan. I ögonvrån såg jag hur han nickade och log lite generat över frågan. Han sa inget mer vilket gjorde mig nervös. "Känner du också dem?" Frågade jag även fast frågan var absurt. Jag skulle aldrig kunna tänka mig att killarna ens skulle kunna känna till präster. Han hoppade högt av hur jag uttalade det och stelnade till. "Som församlingspedagog håller man reda på en hel del." Jag tolkade hans mening som att var en sån som granskade polisens register och drogförbundens största fall.

Vi svängde in på en parkering som verkade både vara till kyrkan och begravningsplatsen. Jag märkte direkt att vi var utanför staden för det var skog överallt när vi klev ur bilen. Pastor Willsons steg ledde mot kyrkans ingång så jag följde efter. Han tog fram en nyckel och låste upp en enorm port. Men när han öppnade var det en osynlig dörr i ena portdörren och öppnades. Vi gick in i en spöklikt tyst kyrksal utan lampor med endast fönstren som ljus. Pastor Willson gick runt bland kyrkbänkarna för att plocka ihop kvarlämnade psalmböcker. Jag visste inte vd jag riktigt skulle göra så jag ägnade mig åt att kolla på de fantastiska målningarna i taket. En gammal pipande ringsignal avbröt mina tankar. Jag såg hur Pastor Willson tog upp en knappmobil från jackfickan och satte den mot örat efter att ha tryckt på en knapp som pep högt. Medan han stod och pratade påminde det mig om min egen mobiltelefon. Jag hade haft den avstängd sedan jag gått iväg. Nu tog jag fram den och lät den startas igång. Jag hade aldrig haft så många missade samtal och sms som nu. De mesta var från Felix, Ogge och Oscar. Och allra mest från Ogge. Han måste väl ha fått skulden för mitt försvinnande och ville nu gottgöra sig. Prästen hade avslutat sitt samtal och återgick till sitt städande. "Jag måste nog gå nu" sa jag och släppte mobilen tillbaka i fickan. Prästen såg med nervös blick på mig. "Du får nog vänta, ser du för jag är inte riktigt klar här ännu.." Sa han och gjorde sina rörelser mycket långsammare. Jag lät honom fumla för jag kunde ju lika gärna ringa killarna till att hämta mig. "Det är okej, jag tar mig hem själv" sa jag och vinkade snabbt som ett hejdå. Men precis som jag skulle passera dörren hörde jag några snabba steg bakom mig. "Vänta, vi kan väl promenera en sväng?" Sa han och tog min hand utan svar. Han fick med mig nästan dragandes ut på kyrkogården tills jag bevisade att jag hade egna ben att gå med. "Hur går det i skolan? Idag är det väl skoldag?" Började han och såg misstänksamt på mig. Jag drog till med samma lögn som the Fooo angett till mig första gången vi möttes "Vi har studiedag." Men det lät inte riktigt sant eftersom jag var en dålig lögnare.

"Jag är lite orolig för dig" sa han. "Det behöver du inte vara" svarade jag. Han blev återigen nervös på rösten. "Dina vänner är ingen bra miljö för dig" fortsatte han. Jag stannade genast upp men det gjorde inte han. "För det första så ska du inte bry dig och för det andra så finns det inget att bry sig om för jag mår toppen" att jag sa det var egentligen helt meningslöst men jag ville få tyst på honom. Han nickade långsamt till svar. "Har du någon släkting eller så som ligger här?" Frågade Pastor Willson och hans blick var plötsligt utöver gravstenarna. Jag skakade på huvudet. Han pekade då på en gravsten framför sig "Har inte denna samma efternamn som du?" Jag gick fram för att kolla och såg att det stämde. Då skakade jag till av en isande känsla i min kropp. "Hur vet du vad mitt efternamn är?" Pastor Willson såg ut att få något annat intressant i blicken för han verkade inte särskilt närvarande i vårt samtalsämne utan hans blick var flyttad till något längre fram på vägen. Jag kollade snabbt åt samma håll som honom och fick se en gammal kvinna med en tjock klädsel fast det nästan var sommar och hon hade en sjal hängandes över huvudet. "Nej, nu ska vi nog gå tillbaka till kyrkan, jag glömde stänga av värmen" sa han och vände sig tvärt om på väg tillbaka. Jag följde efter men sneglade bakåt och såg nu hur kvinnan med iskalla ögon stirrade på oss, på mig. "Då ska nog jag fara hemåt" sa jag och gick mot parkeringen. Prästens hand var snabbt slående om min axel. "Nej, kom vi kan göra en till sak först" sa han övertygande. Utan att ens vänta på svar från mig drog Pastor Willson med mig på en annan stig på kyrkogården mot ett litet hus med en hel del trädgårdsredskap utanför. "Vi kan vattna blommorna" sa han glatt men ändå nervöst för han skakade på handen. Stressat satte han igång kranen på väggen och drog lite svettigt med handen över pannan. "Behöver du inte en kanna?" Frågade jag eftersom han bara lät vattnet rinna. Jag såg ut att överraska honom för han hoppade till men nickade intensivt och fifflade med något i fickan och tog upp en nyckel knippa. "Här, hämta en inifrån förrådet" han slängde iväg nycklarna i luften till mig. Jag tog emot dem och låste upp. Precis efteråt märkte jag att Pastor Willson stod alldeles bakom mig och andades i min nacke. Jag öppnade snabbt dörren och möttes av ett mörker. Jag letade med handen efter an lampa men hittade ingen. "Där är kannan." Sa Pastor Willson och nickade mot en skugga längst in. Jag tvekade lite när jag gick in för hans hand hade på något underligt vis hamnat på dörrens handtag. Han log uppmuntrade inåt så jag gick sakta över tröskeln och in. Det luktade unket och jord. Jag skyndade fram till skepnaden av en vattenkanna men ju längre in jag kom desto mörkare blev det svaga ljuset som lyste igenom dörröppningen försvann. Inte förrän jag tagit upp kannan i min hand vände jag mig om och hann precis vittna hur Pastor Willson stängde dörren. Jag kunde inte varit snabbare framme vid dörren men det var redan försent. Ett snabbt klick avslöjade att dörren var låst. Jag skulle precis banka sönder dörren när han talade utanför "Jag är så ledsen, men du förstår inte vad du har blandats in i.." Hans röst avlägsnades under meningen och jag förstod att han var borta.

🔹DIANAS PERSPEKTIV🔹

Jag stirrade storögd på flaskan eftersom jag senast sett den i d/n eget hus. Ljuset från dansgolvet blev svagare och silhuetten av en människa fyllde istället platsen. Jag förstod strax vem när jag kände av hans egna parfym och hans närvaro. Men så fort jag vände mig om var han redan som blixten framme vid mig och ett mystiskt Omar-leende bredde ut sig på hans läppar innan det blev svart.