Just A Game

Kapitel 53

Visa satt i alla bilen med en förvirrad Diana. Hon hade hela tiden nya saker att fråga om och vi gjorde vårt bästa till att besvara dem. Hon blev till exempel nästan skräckslagen när hon såg skylten för 'Sundsvall' passera förbi fönsterrutan. "Vad gör vi i Sundsvall?!" utropade hon. "Du blev kidnappad av Om.." började Wille men hann aldrig avsluta. "Av Manny." fortsatte Felix. Dianas reaktion var högljudd och fick mig till att hoppa till lite. Vi suckade tungt och berättade då för henne vad som hänt från ICA ända till nu. Förutsagt att vissa saker undanhölls. Bara de viktiga sakerna kom fram. Sedan frågade vi Diana om hur mycket hon mindes. Hon var fortfarande inte med i svängarna men hade nog förstått det mesta. "Jag minns bara hur jag följde efter Omar in på en nattklubb och sen.. sen så stod jag plötsligt på tågstationen. Som om jag bara blinkade och senare kom ni", berättade Diana. Hennes sätt att berätta det var precis som Wille hade gjort det så de måste ha genomgått samma fas. "Har du upptäckt något annorlunda?" Frågade Oscar. Diana lutade sig neråt och drog upp byxbenet. Jag hade ingen aning om vad hon var på väg att visa så jag lutade mig nära för att se men drog snabbt tillbaka huvudet och la handen för munnen för att inte skrika när jag fick se Dianas ben. Killarna stirrade också och mest Wille och Oscar. Ett enormt köttsår synade på hennes smalben och tre stora, svarta hål gjorde mest plats. "Jag har ingen aning om hur det där kom dit men jag misstänker att någon skjutit mig", sa Diana. "Har du kollat så du inte är skjuten någon annanstans?" Frågade Felix. Diana nickade. Oscar som körde tvärvände. "Till sjukhuset." Sa han bestämt. "Juste, till sjukhuset." Sa Wille och försökte låta ännu mer brydd än Oscar. "Nej, det är inte så allvarligt!" Försäkrade Diana. "Jo, det är det visst", Sa Ogge och nickade instämmande mot Oscar. "Jaha? Men jag vill inte till nå norrlandssjukhus! Jag vill hem till Stockholm!" Sa Diana bestämt. I gen lyssnade på henne, vilket gjorde situationen bara ännu värre. "Om inte vi far hem nu så kan ni släppa av mig precis här!" Diana var nu arg men ingen verkade fortfarande höra vad hon sa. Då öppnade hon plötsligt bildörren. De flög upp så snabbt att av trodde den skulle gå av i farten och sedan satte sig Diana till rätta på väg att själv hoppa ut. Då tvärbromsade Oscar så alla som var utan bälte flög framåt med endast händerna som räddning. "Okej, Diana! Du får som du vill. Vi åker hem men där ska du fan in på akuten!" Sa Wille. Hon satte sig till rätta och smällde igen dörren. Och så blev det. Vi åkte hem. Under timmarna hann det mörkna och bli kväll. Jag somnade mot Felix axel och han lutade sitt huvud mot mitt. Efter en stund sov han med, vilket resten av bilen också gjorde förutom föraren själv.

Jag vaknade sist av alla när vi redan var framme av att Felix viskade i mitt öra och lyfte försiktigt på mig så jag skulle vakna. Vi klev ur bilen och gick in till sjukhuset. Diana haltade men det var inget som hon behövde oroa sig för när både Oscar och Wille kom till hennes undsättning. Det slutade med att Wille bar in henne. Diana fick snabbt vård och under tiden fick vi vänta utanför. Det var inte alls lång tid och snart kommen sjuksköterska som meddelade att Diana kunde emot nu. Hon satt på en sjukhussäng med foten inlindad i vita tygbindor. "Diana har klarat sig förvånansvärt bra. Det här kommer läka på nolltid", sa hon uppmuntrande och Diana verkade riktigt nöjd. Sjuksköterskan tryckte fram några närbilder på Dianas sår på en stor skräm. Jag försökte hålla masken när hon beskrev hur många skott som skjutits, hur och var det träffat. Men sedan sa hon något gjorde oss alla förvånande. "De här spåren visar tydligen hur hon själv plockat ut patronerna bara minuter efter skjutningen." Jag såg imponerat på Diana och hon verkade själv överraskad över det. "Jag fattar att jag har gjort det, för det skulle jag aldrig klara av. Är det säkert att det var jag som tog ut dem?" Frågade Diana. Sjuksköterskan visade oss hennes fingrar som hade både blod och annat inifrån kroppen under naglarna. Hon berättade också att det var bra att hon tog ut dem så såret kunde läka och så frågade hon hur Diana kunde veta att man skulle ta ut patronerna. Det hade Diana inte en fullständig aning om.