Just A Game

Kapitel 126

DITT PERSPEKTIV

Jag övervägde att gå ner till Felix. Det var dit jag ville och jag kände mig trygg hos honom. Istället satt jag nu hopkurad vid sängen och skakade tänder. Jag vågade knappt tänka på vad Omar hade i tankarna att göra med mig.

Vi visste båda vad hans pris var efter att ha vunnit vadet.

Jag visste inte om jag skulle våga ens gå ner. Kanske stod han precis utanför dörren till mitt rum och bara väntade på att anfalla mig?

Det var bara en mystisk att han inte ännu gjort det. Nu när jag faktiskt ställde mig frågan blev jag tveksam. Inte på hela dagen hade han bettet sig som vanligt. Nye en enda dryg kommentar eller förolämpning hade lämnat hans mun. Var han sjuk?

Det kunde vara en mask också. En oskyldig mask som skulle luras.

Jag blev inte mycket mer säkrare över detta reflekterande. Snarare ännu skrajare.

Faktumet att jag glömt låsa dörren dök plötsligt upp i huvudet. Jag skulle ha gjort det för min egen säkerhet. Frågan var nu om det var alltför riskabelt att träla fram till dörren och där ljudligt låsa om det tunga metallåset eller att stanna dåligt gömd i sängen och oroa mig till tanken av att min dörr i vilket läge som helst kunde ryckas upp.

Jag tog risken och kravlade mig upp från sängen. Det lät tyst ute i korridoren medan jag närmare mig dörren. Men vad hade jag väntat mig? Jag hade glömt att det var Omar min rädsla fruktade på. Självklart stod han inte där utanför och väntade. Nej, han var väl en sån som väntade folk att komma krälande till honom?

Som ren reflex bestämde jag mig för att kika genom nyckelhålet och när jag gjorde det drog andningen hastigt och kallt tillbaka huvudet. Handen låste inte dörren utan stannade krampaktigt fastspikat om det runda föremålet till handtag.

Han var i trappen.

Han verkade knappast vänta på mig eftersom mobilen låg i hans hand men velande över högsta trappsteget var foten och det var omöjligt att avgöra om han var påväg upp eller ner.

Jag ville låsa dörren men vågade inte. Det skulle låta även om jag gjorde det långsamt. Det visste jag sedan tidigare. Det var det där extra meningslösa klicket i metallen som skulle tala om för döva människor att dörren var fullkomligt stängd. Jag sjönk ner alldeles intill dörren. Detta var barnsligheter. Var jag rädd att han skulle höra eller?

Med en snabb hand vred jag då om. Det förblev tyst där ute. Inte ett knyst hördes. Det blev så tyst att jag kunde höra mitt hjärta slå. Ljudet av att jag låste hade varit så högt att det måste hörts till rummet längst bort i korridoren. Om Omar, som stod precis i trappen fem meter ifrån hört var inte ens en fråga.

Jag trodde åtminstone agan skulle reagera på nåt sätt. Något litet extra andetag? Men ingenting hördes utifrån.

Jag blundade och lät allting stängas av. När jag öppnade ögonen igen reste jag mig upp och vred om låset. Öppnade dörren, kom ut och fann att inte en själ fanns där ute.

DIANAS PERSPEKTIV

Resturangen kanske var dyr men denna kyckling var den godaste jag någonsin ätit. Det kändes som om jag var glupsk som helt försjunken i måltiden bara åt och ägnade inte en tanke åt annat. När mitt bordsskick varnande nådde hjärnans kretsar såg jag upp och mötte Oscars blick. Generat såg jag ner. "Du är söt när du rodnar. Göm inte det", sa Oscar. Det fick mig att rodna ännu mer. Så skulle aldrig Wille komma sig för att säga till mig. Tanken på Wille gjorde mig stum. Vart var han nu? Letade han efter mig? Vad skulle han göra om han fick veta att jag varit och ätit med Oscar? Genast dränkte oron över mig. "Hur är det?" hörde jag Oscars röst. Antagligen hade inte mina diskreta drag undgått honom. "Inget", ett suckande avbröt mig, "Wille. Han är.."