Just A Game

Kapitel 103

Rummet hade delat upp sig i två delar med endast en genomskinlig grön vägg emellan som hinder. På ena sidan stod jag och var fri att gå till utgången medan Omar i sin tur var fast på andra sidan med inget annat än murar runt sig.

DIANAS PERSPEKTIV

Jag blev så förvånad att jag slutade sprattla och stirrade bara. Men en sekund senare återvände jag till nuet och fortsatte sprattla och få bort hans läppar från mina. Han reste sig då men inte ensam, utan med mig med sig, tryckte upp mig mot väggen, låste båda mina armar över bröstet med ena armen och med andra handen över min mun. "Schh!" sa han med svarta ögon "Förlåt, jag skulle inte gjort sådär men snälla var tyst", fortsatte han och jag tvingades erkänna att shit va söt han var även fast ögonen var svarta. Jag slutade sprattla och långsamt sluta försöka skrika med handen över min mun. Jag nickade och han släppte sakta sitt grepp. "ÄR DU HELT PSYK ELLER VAD? DIN JÄVLA ..", och vips var handen som ett bandage på igen.

DITT PERSPEKTIV

Omar satt ner med huvudet lutat mot väggen och blicken för en gångs skull inte i mobilen efter att ingen täckning fanns. Jag däremot satt så långt ifrån jag kunde komma och närmast utgången i hopp om att Felix strax skulle dyka upp där.

Jag kunde inte låta bli att märka hur min blick hela tiden drogs mot den gröna väggens håll. Omar där bakom märkte ingenting hur jag brottades med mig själv att slita bort blicken från honom. Det var som att leka tittut med mig själv när jag velade med blicken. Men när jag stannat med blicken i längre än två sekunder vände plötsligt Omar på huvudet och såg på mig. Våra blickar möttes. Snabb som en gepard var jag med att vrida bort. När jag diskret sneglade tillbaka kunde jag syna honom flina. Det irriterade mig djupt och jag försökte ignorera det. Men till skillnad från mig, att med jämna mellanrum titta bort så gjorde inte han det. Jag gav honom en ilsken blick och försökte få honom sluta titta på mig. Men då skrattade han lätt "Du är så jävla svartsjuk", konstaterade han. "Vad pratar du om?" jag rynkade ögonbrynen. "Pojkvännen cheating", sa Omar och blinkade. Jag suckade tungt. "Felix har inte varit otrogen".

"Han sa det".

"Men han har inte det!"

"Ljuger ärlige, lille Felle?"

Jag var påväg att förlora tålamodet. "Kan du inte bara hålla tyst?" bad jag om.

"Kom igen. Erkänn att du gillar stunder när vi blir ensamma", sa han och lutade sig tillbaka i en slappare ställning. "Nej, jag vill härifrån", sa jag. Omar skrattade "Det finns saker här som du också vill ha"

"Du vet ingenting om mig och vad jag vill".

"Please", Omar reste sig och ställde sig i riktning mot mig tills väggen gav stopp i en funderarställning "Jag vet att du heter d/n, är knappt byxmyndig, du är sjukt envis, du har en störd bästis och kille, du är inte särskilt lik någon av dom btw, du tänker jävligt konstigt och kommer säkert dö inom nån vecka, du är svartsjuk och inte människa", han log hälften bitchigt resten charmigt och var säkert nöjd över vad han sagt. Jag gav honom ett överlägset ögonkast. "Jag vet en hel del om dig med", sa jag "Jag vet att du heter Omar, är två år äldre än mig, du har en hobby att leka med tjejer, du är envisare än jag och tror inte på kärek, du är också den drygaste människa jag någonsin mött men jag vet att du kan vara ödmjuk, du är en bitch att kriga med och kommer säkert bli advokat en dag, du har räddat mig från en bilcrasch en gång". Omar nickade imponerat, nästan instämmande. Jag höll upp ett finger "Och jag vet att du ljög om hur du kom ner hit. Det finns ingen trappa i hallen, du kom ner precis samma väg som oss och blockerade luckan", avslutade jag. Omar höjde om inte ännu mer imponerat på ögonbrynen "Men bra jobbat där, byxis", han klappade i händer två gånger. Det blev tyst sedan och snart satt båda ner igen. Jag undrade när den där väggen skulle försvinna, då skulle jag nog äntligen kunna gå härifrån. Det var som en genomskinlig bubbla och samtidigt en glasvägg. Ljuden ändrades inte när vi pratade heller och det var egentligen som om väggen inte var där. Jag kunde komma igenom den men inte han. Det var nog kanske av den anledningen Felix lät mig stanna här, just för att inget kunde skada mig. Jag fingrade på snäckan i min hand. Den hade ett slags mönster som skal såg jag nu. Det var rött, blått och svart, så vackert med de mjuka bågarna och skärpan i mitten. "Jag har faktiskt räddat ditt liv fler gånger", sa plötsligt Omar. Jag lyfte lite på huvudet. "Va? När då?" Omar flinade snabbt och lyfte upp sin vänsterhand med ringen på och viftade snabbt vinkande, hans sändare, precis samma som jag hade i örat. "Vadå, kan du inte säga?" frågade jag. "Allt jag säger, skriver, meddelar som i beslut bevakas", sa han och fingrade på ringen. Jag tänkte efter "Men då borde ju samma gälla för mig?" sa jag. Han höjde lite ointresserat huvudet mot mig men nickade. Jag funderade över det Omar sagt. "Så du har räddat mitt liv mer än en gång.. Men du har också försökt döda mig mer än en gång", jag svalde.

Men Omar skrattade bara "Och jävlar, vad nära jag var att lyckas", han bet sig smilande sexigt i läppen och var säkert inte ens medveten om att jag anmärkte på det. "Så man kan säga att du hatar mig men samtidigt.. älskar mig?" jag testade knapparna och fick därmed en reaktion. Han såg på mig. "Någonstans där emellan kanske .. Du är inte densamma jävliga bitchen som förut", sa han och ryckte på axlarna. "Mittemellan", upprepade jag "Du vet vad det betyder va? Vänskap".

Omar nickade lite "Vänner..", sa han. "Säg inte att du inte heller tror på vänskap?" sa jag. Omar skakade på huvudet "Jag har faktiskt några även om det kan va svårt att fatta".

"Menar du knullkompisar eller vänner med ett 'O' framför?" jag blinkade och Omar himlade med ögonen. "Men som en vän måste jag fråga dig om tre saker som är grunden för vänskap", sa jag. Omar såg trött mot mig och viftade med ringen igen. "Kan jag lita på dig?" frågade jag. Omar flinade och vinkade med ringen. "Du behöver bara skaka på huvudet eller nicka", sa jag. Han suckade.

"Omar, kan jag lita på dig?" det hände något medan jag uttalade orden och meningen. Omar satte sig tillrätta och såg allvarligt på mig, efter det nickade han.

"Kommer du försöka döda mig igen?" Allvarligheten hade gjort båda våra ansikten till väggar och vi såg på varandra utan minsta humor alls inom detta. Han skakade på huvudet.

"Sist, kommer du svika mig någonsin igen?" han skakade på huvudet. Jag visste att jag inte kunde säga rakt ut det jag ville säga för då skulle detta räknas som ett beslut och båda våra sändare skulle ta in det. Men jag log, brett för mer kunde jag inte. Och Omar log likadant tillbaka.