Just A Game

Kapitel 109

Reaktion uppstod direkt och tystnad därtill med. Hur kunde detta hända? Av alla som kunde blivit arresterade av polisen så var Omar den sista personen jag kunde tänka på. Precis när tanken över hur positivt detta var slog mitt huvud fick omgivningen runt om ett utbrott och livet drog igång. "Hur delar vi upp oss i bilarna?" frågade Diana. "Sitter han i cell?" undrade Oscar. "Jag tror jag har en plan!" sa Ogge. Medan tjattret fortsatte var jag den enda som stod knäppt tyst. Felix höll distraherande upp en hand. "Det är bara en liten grej..", sa han "Han vill inte bli räddad". Det blev som lättnad inom mig medan världens största frågetecken hamnade i mitt huvud. Varför i hela världen skulle Omar vilja sitta inne?

"Va?!" sa de tre i kör. Det var åtminstone något de var eniga om. "Han vill ta sig ut själv, på egen hand. Han säger att han misstänks för misshandel", fortsatte Felix. "Det är ju en lögn. Han har väl inte misshandlat ikväll?" sa Oscar. "Men han har någon gång gjort det", anmärkte jag med en diskretare ton. Felix såg neråt och slickade om läpparna. Han tänkte. Jag hoppades verkligen hans beslut skulle vara klokt och tänka på vårat allas bästa. "Vi måste hämta honom", och därmed hade Felix valt det motsatta. "Han kan inte sitta där. Han kan avslöja oss eller berätta vadsomhelst om han bara blir uttråkad. Vi kan inte riskera det".

"Men jag tror nog inte att han skulle göra det", sa jag. "Nej, Felix har rätt. Omar är med i The fooo också. Det här får inte bli en skandal. Vi kan inte lämna honom en hel natt på polisstationen", sa Ogge. Jag försökte skratta lite "Men vad kan hända honom på så kort tid?" sa jag avfärdande. "Jag tänker nog mer på vad som kan hända polisen så länge Omar är där", sa Ogge. "Vi måste i vilket fall hämta honom nu", sa Felix. "Men hur då?" undrade Oscar. En sekunds tystnad varade. Därefter hördes en annan röst från trappan. "Jag befriar Omar", sa Becca och gick nerför trappan. Jag stirrade på henne och bara väntade för alla att skratta ut henne eller åtminstone klart och tydligt säga nej till hennes hjälp. "Och hur tänkte du göra det?" sa Felix. "Låt mig bara sköta det så är han hemma innan gryningen", sa hon med ett underligt smile. Hon var klädd i en svart klänning, plattat långt hår till midjan och hennes ben var långa som flaggstänger. Hon såg inte ut att vara redo för att bryta sig in i ett fängelse precis. "Du kan gå, men du är inte välkommen tillbaka", sa jag kanske lite för stolt. "Jag tror du glömmer att Omar är min pojkvän", sa hon.

"Jag tror du glömmer hur en flickvän ska bete sig", sa jag och tog ett kliv framåt. "Du är så patetisk", skrattade Becca. Felix ställde sig emellan oss och särade på oss. Han vände sig inte till mig som jag väntat utan mot Becca. "Hur tänkte du hämta honom?" undrade han. "Fråga inte. Men det är oskadligt", sa hon. "Behöver du hjälp? Något verktyg?" undrade Ogge. "Nej, jag klarar det själv", sa hon och stod redan vid dörren. "Jag är tillbaka med honom redan kväll", sa hon med en alltför säker ton innan hon gick. Felix hade satt tummen och pekfingret under hakan och betraktade misstänksamt dörren som var igensmälld efter Becca. "Vi borde följa efter henne", sa han. Det var. Ogge och Oscar som drog på sig jackorna. "Vi kan göra det", sa Oscar. "Bättre att vi går två än allihop", sa Ogge och därefter lämnade också de huset.

(LÅTTIPS: Alex Band - Only One)

Jag låg i dubbelsängen uppe på rummet i pyjamas, nyduschad och med Orvars dagbok i knät. Jag hade tänkt läsa den och gjorde inte det. Mitt huvud var alltför upptaget av tankar. Oscars hus var stort och det var också antalet på folkskaran vi blivit här. Vi var sammanlagt nu elva personer i huset. Och Becca var en av dem. Det var nog det som mest oroade mig. Hur länge hade hon stannat här och varför kommit tillbaka? Det här var inte frågor jag borde ställa mig själv utan Felix.

Jag kände mig hotad av Becca och hennes närvaro hade alltid en dålig inverkan. Jag förstod bara inte hur hon kunde tillåtas stanna här. Felix kom tillbaka från badrummet. Han drog en hand genom håret innan han la sig utan tröja bredvid mig på sin sida av dubbelsängen. Tänk om det var jag som höll på bli lurad här, något måste ha hänt? Jag ville inte vara blind men heller inte för vakande.

"Felix, är du otrogen?" frågan kom så plötsligt och måste varit ännu mer överraskande för honom då han raskt vände huvudet åt mitt hål med den mest frustrerade min jag någonsin sett i hans panna. Jag såg hur han tog sats till att öppna munnen då han både satte sig upp och slog ut med händerna. Så jag gjorde detsamma och avbröt det han inte hann säga för jag hade redan utifrån hans reaktion sett att han inte förstod vad jag pratade om. "Vi har aldrig haft sex i en bil", började jag. Felix tog runt båda mina axlar och såg djupt in i mina ögon med sina gröna. "D/n, nej. Vad har du fått det ifrån? Jag skulle aldrig i mitt liv göra så mot dig. Fattar du det?" han lutade sig fram och lät sina läppar möta mina i en kyss. Jag suckade, såg ner och lekte med snöret till pyjamasbyxorna. "Det är bara det att vi aldrig har legat i en bil. Jag kanske inte minns det för någon kanske har raderat mitt minne jag vet inte men..", jag kände hur jag babblade på med en gammal skröna som jag redan tagit upp med honom tidigare men Felix lyssnade. Han strök mitt hår bakom örat. "Jag kan ju också ha glömt även fast det inte vekar troligt eftersom det hände idag men du, vi glömmer det här. Jag har inte legat med någon annan okej?" han log lite. "Okej", sa jag och besvarade leendet så gott jag kunde. Felix lutade sig fram och kysste mig, igen och igen tills han fått oss både ner i ställningen missionären. Vi älskade den natten men trots alla bortförklaringar och tankar om att någon av oss glömt var jag ännu inte övertygad. Något hade hänt i den där bilen. Jag skulle bara ta reda på vad.