Just A Game

Kapitel 76

Jag vaknade med en ännu värre känsla än gårdagens kväll. Mardrömmar immade i huvudet och ett illamående värre en magsjuka lurade i magen. Att Manny var min bror, syskon, släkting, närstående till mig överhuvudtaget, det var en omöjlighet. Jag hade plötsligt blivit mycket mer rädd för honom än innan och undran vad han egentligen ville hade blivit skräckinjagande. Jag hade inget som helst minne av en bror från min barndom men tanken på att mamma höllt hemligheter kunde förklara en del. Jag vände mig om för att möta Felix kropp men till min förvåning var han inte vid min sida. Jag hade gärna viljat krama om honom som läget var just nu. Men ganska snart öppnades dörren och in kom Felix med en bricka i ena handen. Han var redan påklädd och ljuset genom fönstret fick hans hår att stråla. Felix hade ett nöjt smile på läpparna när han i knät på mig placerade en bricka med juice, en slarvigt bredd macka och vindruvor i en skål. Jag såg på honom med en avläsande blick "Du vill nåt", sa jag tvärsäkert. "Du har aldrig gett mig frukost på säng förut", jag fick ett lurigt leende tillbaka som inte riktigt avslöjade ett skit. "Tänkte att du skulle behöva det efter allt", han lät så bryende och jag tänkte vilken gullig pojkvän jag har ända tills han själv började äta av druvorna då och då. "Vad kommer hända nu?" Frågade jag och tog en bit av mackan. Med en peddoblick såg han upp på mig "Jag hade ju en tanke..", en rörelse tog han närmare mig men jag skrattade och sköt iväg honom. "Jag menar allvar", sa jag. Det verkade få honom att tänka på kvällen innan. "Vi ska försöka klura ut hur viska göra, undvika Manny och c:o, undvika alla, förbereda oss för en typ strid ..och läsa den där boken", han log ett litet snett leende. "Var är boken nu?" Frågade jag. Det visste han inte på minen kunde jag se. "Den var här igår..Nån måste ha tagit den inatt", sa han som om allt ändå vore under kontroll. "Det enklaste vore väl att bara döda honom?" Sa jag med en större tvekan. Felix såg allvarligt på mig. "Vi ville göra det ända tills du kom. Jag kan inte döda din bror, d/n", sa Felix. Jag rynkade ögonbrynen "Varför inte? Han vill ju döda oss? Han tog ju vårt blod!" Sa jag. Han nickade "Han håller på med något och det är främst det vi ska ta reda på", jag var inte övertygad. "Jag vill inte genomgå någon besvärjelse för att få nån kraft", Felix tog min hand. "Det ska du så fan göra heller", sa han. Jag antog att eftersom jag var en äkta crussean så kunde jag få en mycket mäktigare kraft en människor som blivit förvandlade men jag skulle aldrig vilja bli crussean helt officiellt. Det slog mig plötsligt bara sådär och jag var tvungen att säga det. "Wille kan vara crussean", sa jag. Felix nickade "Jag vet", sa han. Jag såg förvånat på honom. "När fick du veta?" . "Länge sen", svarade Felix.

Jag hade knappt fått några vindruvor för Felix hade smällt i sig allihop men resten fick jag för mig själv. Han sköt undan brickan. "Nu, det där andra som vi snackade om..?" Han lutade sig framåt och pressade sina läppar mot mina, vilket jag lät honom göra när jag la mina armar om hans nacke och drog oss båda ner i sängen.

De kommande dagarna bestod av pluggande av boken som innehöll oerhört viktig information men som visade sig däremot vara oerhört tråkig att läsa. Jag tilläts inte gå ut och mitt enda sällskap var min bästa vän, min bästa väns låtsaspojkvän och The fooo. Eller åtminstone tre kvart av bandet. Omar var väldigt undvikande och de enda gångerna man fick chansen att se honom var om månarna men aldrig om kvällar eller nätter. Jag var alltid under uppsikt av någon och fick emot min vilja samma snuskhumor som Ogge och Oscar tillslut. Men det var dock vissa problem som uppstod..

"Asså vem fan har nu boken?!" Utropade jag som precis letat igenom hela källarvåningen. Oscar kom in med en macka halvt i munnen och handen. "Ogge har den", sa han emellan tuggorna. "Nej, det har jag inte!" Ropade Ogge från förrådet. "Jag tror Diana hade den", svarade han. "Nej, jag gav den till Wille", sa hon och reste sig ur soffan. "Wille!" Ropade jag och fick honom att komma ner från trappan. "Nej, jag har den inte", sa han och visste redan att samtalet handlade om Orvars bok för det gjorde det alltid och om vem som tagit den. "Men vem har den då?" Frågade Diana. "Inte jag", sa Oscar som om vi inte redan frågat honom. Ogge klev in i TV-rummet "Jag la den på golvet", sa han och pekade på en plats. "Hur kunde du göra det? Den är antik och måste bevaras väl så alla kan använda den", sa Diana med en tjejigare röst en vanligt. "Tekniskt och logiskt så är det min", sa jag. "Alla läser den ju faktiskt", Påstod Wille. "Men vart är fucking kukbok-skrället då?!" Överröstade Oscar. Felix kom ner från trappan med boken i handen. "Chilla, jag har den", sa han och viftade med den som vit flagg. Jag tog tacksamt emot den. "Asså nu gör vi seriöst en regel här. Att denna bok bara får stanna på en enda plats och inte på några omständigheter flyttas, okej?" Sa jag. "Om man ska läsa den då?" Kaxade Oscar. "Då får man sitta på den platsen", sa jag. Jag fann en hög pall som fick bli triumfpelare för boken. Alla var överens då om att inte ta boken ifrån den platsen.

En mer oväntad sak hände därefter. Min mobil ringde och på den stod mammas nummer lysande.