Just A Game

Kapitel 78

Huset fick mig dra efter andan. Mitt hem hade alltid varit ett av det finare boenden och det visste jag men genom åren av mammas icke-bryende hade huset förstörts och hon engagerade sig aldrig åt belysning, möbelbyte, eller ens skaffa nya tapeter instället för de pastellfärgade som ändå var urblekta. Nu när jag klev in i detta hus så var allt ändrat. Det var som att kliva in en dröm. Antingen så var jag inne i helt fel hus eller så måste mamma blivit allvarligt psykisk sjuk eller på något mystiskt sätt blivit befriad ifrån sin depression och vågat ta steget till ett nytt liv.

Mamma hade hört att jag öppnat dörren och kom nu ut i hallen. "Hej, d/n", sa hon och kramade om mig. Hon hade ett förkläde på sig och det luktade köttbullar ifrån köket. Jag kunde inte riktigt lägga på en såndär roll som henne. "Vad har hänt? Frågade jag och blickade över stället, inklusive henne själv. Mamma suckade men log iallafall. "Ingenting har väl hänt eller ändrats. Allt ha väl börjat nu?" Att mamma talade i gåtor gjorde mig orolig för att något riktigt fel har inträffat. Jag gav henne en mycket orolig blick men hon gav mig en ännu mer. "Gumman, vad har du på dig?" Att hon kallade mig gumman var nytt också. Hon hade inte sagt det sedan jag gick på lågstadiet. Vad jag hade på ni var däremot en fråga för jag hade inte haft tid att byta innan jag for hit. Jag tror det var Felix tröja, Oscars mjukisbyxor och Ogges mössa. Jag hade vant mig vid stilen att alltid vara innomhus, orkade sällan fixa mig och föredrog därför slappare kläder. Dessutom sa alla i huset att jag såg ut som en swaggiegirl i outfiten. Och jag kunde hålla med i tillfällen. När jag en gång lockade mitt hår var det som gjort för mössan. Mitt hår blev brunare och nästan längre än naveln.

"Det är faktiskt min kompis kläder", sa jag så inga lögner slapps uttalas. "Men detta ser ju ut att vara väldigt olika storlekar", sa hon och syftade på skillnaden mellan överdel och underdel. Att hon alltid skulle vara så petig. Men hon hade mycket väl rätt eftersom jag fick vika upp ärmar och ben på båda. "Du måste i vilket fall byta för vi får besök ikväll. Vems kläder är det här egentligen?"

"Min kompis har många brorsor, okej?" Jag drog mig lös och sprang uppför trappan.

🔹DIANAS PERSPEKTIV🔹🎧(LÅTTIPS: Hans Zimmer-Mermaids)

Vägen från kyrkogården till spåtanten hade varit komplicerad och det var bara Felix som kunnat biten och väglett oss. Men nu satt vi slutligen i hennes lilla stuga med tekoppar framdukade på bordet. Hon var gammal och var bra mycket äldre än jag väntat mig. Hennes tystnad var skrämmande. Jag fattade inte hur folk kunde lyckas med att hålla tyst så länge. Jg höll på få ett utbrott hela tiden av behovet att prata. "Vad heter du?" Frågade jag. Hon svarade inte på den långa stunden som tog henne att sätta sig ner. "Maya". Hon hällde upp te till sig själv och oss. "Mina vänner har varit här tidigare", sa jag. Hon nickade instämmande och såg mot Felix med ett svagt leende. "Det minns jag", sa hon. Felix lutade sig framåt. "Sist berättade du om en förbannelse och besvärjelse. Och nu vet vi lite mer om den. Men vi undrar om du kan se om vår vän kan ha fått den", Felix nickade mot Wille som satt och knöt sig lite på stället. Hon bad honom om att visa handen. Wille såg rädd ut men sträckte fram den. När hon blundade blev tillvaron om oss till en annan. Det var som om vinden blåste igenom husväggarna, marken gav korta vibreringar och ljusen runt om flackade. När hennes ögonlock for upp hoppade jag till för de var gula. "Ja. Du är drabbad av Crusförbannelsen", sa hon. Vi såg med uppspärrade ögon på varandra och Wille själv var likblek i ansiktet. "Lilian måste ha älskat honom ändå", sa Oscar. Eftersom Maya fortfarande verkade vara i en slags trans överöste vi henne med frågor. "Älskade någon crussean honom?"

"Ja."

"Är han stark?"

"Nej."

"När blev han omvandlad?"