Just A Game

Kapitel 120

"Vad är det du säger..?!" Felix talade för oss alla. Lilian såg nästan chockat på oss. "Va? Har ni inte märkt något?"
"Vad skulle vi ha märkt?" undrade Oscar. "Men hon har ju jobbat för Manny hela tiden!"
Det blev tyst. En tystnad som väntade på fortsättning och alla verkade vara dra in efter ett väldigt djupt andetag. "Hitta henne. Nu."
Hela köket vräkte sig upp och ner när alla reste sig i fullfart. Jag kunde inte direkt beskriva mig som lugn för det var jag långt ifrån. Becca hade en kraft vi aldrig lagt märke till. Jag undrade hur hon kunnat använda den i vårt umgänge men mest undrade jag nog ändå över vad hennes mäktiga kraft var. Hade hon en laserblick som kunde göra folk blinda? Kunde hon flyga? Då skulle vi behöva gå upp på taket för att leta. Fast det lät ju ändå inte som en superkraft. Det hade inte funnits någon tid att fråga Lilian om vilken kraft Becca egentligen hade utan nu var det bara att hitta henne som räknades. Faktumet att hon var på Mannys sida var nog.
Ytterdörren stod öppen efter att Ogge, Oscar och Wille sprungit ut. Diana kom på efterkälken. Vi hade ingen aning om var Becca kunde hålla hus och ingen hade heller sett till henne nyligen. Felix tog min arm. "Vi letar här inne. Ser du henne så ropar du", jag nickade innan vi lät våra händer samt fingrar sära på oss. Jag bestämde mig för att genomsöka huvudvåningen. Felix sprang uppför trappan. Men halvvägs stannade han upp. "Hämta Omar och få han hjälpa till. Jag tror han är i källaren!" ropade han innan han vände om och fortsatte uppåt. Jag hann aldrig protestera för snabbt var Felix utom synhåll. Jag stressade nerför trappan till lägsta våningen med det svarta stengolvet. Korridorens dörrar lät jag att slänga upp en efter en i letande. Men varken han eller Becca fanns bakom någon. När jag öppnade dörren till biblioteket var lamporna tända men fortfarande ingen där. Jag gav upp sökandet efter jag checkat de sista dörrarna också. Ingen var här nere. Jag återvände därför upp igen. De gånger då jag sett Becca hade hon bara snabbt slunkit förbi köket eller hallen. Vart hon skulle hade jag aldrig haft en aning om. Kanske var hon på toa? Det var halvt otänkbart att hon skulle ha tillbringat hela dagen på toaletten utan vidare anledning. Och nu var det natt, mitt i natten så varför skulle hon... Självklart. Hon sov säkert. Jag visste inte exakt vilket rum som var hennes men uppför trappan for jag. Jag hade börjat bli trött i benen av springandet åt och fram men uppför trapporna klarade jag mig. Oscar hade flera sovrum. Många. Ibland undrade jag om hans familjs hus faktiskt egentligen var ett mindre hotell.
Jag visste vilka sovrum som alla vi använde och då borde det bara finnas ett kvar. Jag lät mina steg leda allra längst bort. Innan jag slog upp dörren andades jag lugnt bort flämtningarna och andfåddheten.
Mycket riktigt. Rummet var Beccas. Jag lade märke till hennes tröja liggande på soffkanten och hennes doft jag egentligen aldrig borde ha lagt märke till yrade i hela rummet. Det var bara det att det inte var hon som låg i sängen. "Vad gör du här?" frågade jag rappt. "Dra." svarade Omar. "Vi letar efter Becca. Allihop", sa jag. "Jaha?" han hade sin bok i handen. Jag trodde han skulle fortsätta vara ointresserad men så började hans blick försvinna från texten och meningen jag precis sagt verkade upprepas för honom. Omar släppte sin bok och satte sig upp med blicken mot mig. "Är hon här?" undrade jag och såg mig hastigt åt alla hörn. "Varför letar ni efter Becca?" undrade Omar. Jag mötte inte hans blick "Hon har gjort något", svarade jag.
"Med Felix eller?" nu mötte jag hans blick. Och jag förstod exakt vad han antydde på.
Tanken fick mig till stilla stående. Tänk om Beccas kraft var att styra sinnen eller att kunna tvångsövertala folk? Tänk, tänk om hon fått Felix till ... Och tänk om Omar och vadet..
Jag blev kall inombords och fullkomligt stelfrusen. Det sköljde isande över mig och blandade man det med den blick Omar gav mig tog allt kol på mig. Jag svalde hårt och bröt mig loss ur tankarna. Samvetet fångade mig och verkligheten om det verkligen var rimligt övertalade mig. Nej. Det kunde inte stämma för då hade vi märkt det och hon skulle säkert ha gjort så mycket värre saker. "Felix vill att du hjälper till att hitta henne", sa jag kort. Omar slängde boken åt sidan och reste sig upp. "Det gör jag så gärna", flinade han. Han kom fram till mig. Väldigt nära. "Ska vi leta tillsammans?" frågan visste jag inte om den var seriöst ställd men när hans hand snuddade lätt vid min backade jag strängt undan. "Försvinn."
Han gjorde en retsam pussmun innan han lätt skrattande gick ut. Jag genomsökte hela hennes rum. Det fanns ingen resväska eller liknande på golvet. I toaletten bodde inte ens en tandborste. Hade Becca flyttat?
I korridoren utanför mötte jag Felix. "Jag tror inte hon är här. Iallafall hittar jag inte henne", sa jag. "Ingen gör", sa Felix "Vi borde gå och sova. Om hon ens tänker dyka upp kommer hon troligen att göra det imorgon". Jag nickade. Vi gjorde så också. Vi gav upp. Förr eller senare borde hon dyka upp och då skulle vi vara snabba.
Jag tror det var första kvällen i huset då alla precis samtidigt gick och la sig. Vi var trötta men mest ville nog alla vara redo och pigga när vi skulle ta fast henne.
Jag somnade inte snabbt i sängen. Tanken över om det var bra att hitta Becca eller inte ville aldrig försvinna. Jag ville nog inte veta. Men det som Omar sagt fanns kvar ända tills jag kände Felix bakom mig skeda i en omfamnande kram. Om han var i sömnen eller inte fick mig att le lite lustigt men jag somnade tryggt och ägnade inte en endaste till fundering över mina tankar resten av den natten.

Klockan var mycket när jag vaknade. Felix var inte kvar och det var ljust ute. Jag satte mig segt upp i sängen och lät benen dingla över sängkanten. Det skulle nog bli sol ute idag. Jag öppnade garderoben och klädde mig i tighta jeans och en gammal tröja jag fått från ett läger men älskade så underbart mycket. Det var ovanligt tyst när jag steg ut i korridoren. Jag kikade in i de rum som hade sina dörrar öppna. Tomt. Var alla vakna? Hade alla klivit upp utan att tala om det för mig? Jag hörde röster nere i köket. Med ljuset bländade i ögonen från det enorma fönstret i hallen tog jag mig långsamt nerför trappan. Från hallen såg jag att alla var där. Jag gick ditåt mot umgänget. Men när jag kom in i köket blev det tyst och häftiga flämtande kunde höras. Alla stirrade på mig som en total främling eller ett djur, ovälkommet. "Vad händer?" undrade jag. Fortfarande lika knäppt tyst. Alla var där. Och alla stirrade lika intensivt. Till och med Felix. Han svalade hårt. "D/n, vi har hittat Becca", sa han djupt, tydligt och långsamt. "Vi vet också vad hennes kraft är", fortsatte han. Jag försökte se vad hans ögon såg på och möta dem. Men han verkade inte se på mig trots att han sa mitt namn. "Vad bra", sa jag och log lite men mitt leende uppmuntrades inte av någon. Hälften såg på mig, hälften inte. De såg åt min sida. Där någon stod.
(LÅTTIPS: Lady Gaga - Poker Face)
Plötsligt förstod jag allt och samma isande bromsande kyla sköljde över mig men denna gång för att stanna. Jag ville inte tro det och jag vägrade. 'Det' som stod bredvid mig kunde inte existera. Hela jag sa emot allt nu och jag ville inte tro det. Men mest av allt önskade jag nog att mina ögon ljög.
Till min högra sida stod d/n. En flicka, exakt likdan som jag. En spegelbild. Men det var inte två d/n i detta rum. Nej. En av dem var d/n och den andra Becca. Men vem var den riktiga?