Just A Game

Kapitel 65

(Lyssna på någon fooo-låt. Tips: Troublemaker eller Man over board)

Omar var nu alltså försvunnen. Felix grimaserade illa men jag var faktsikt glad över att han inte längre var med oss. Det skulle underlätta för Felix och mig en hel del. Jag var nära på att nästan le men då såg jag allt som fick mitt leende att uppehållas. Omar var inte försvunnen. Han stod bara en bit bort och var inte ensam. Två tjejer stod mitt emot honom pipigt fnittrande. Han höll väl på charma dem eller nåt trodde jag. Men när Felix och jag kom fram till dem förstod jag genast att de där tjejerna skulle fnittra åt vad han än sa. De var foooers. Riktiga ultrafoooers måste det varit för de hade tillochmed satsat hela stilen grundläggande på the Fooo. Huvudbonaderna var på båda snapbacks och de hade tröjor med trycket 'i love the Fooo' plus att skorna var designade med fooomärket i fronten. De var rosiga om kinderna och fnittrade värre än Emelie. Vi stannade en bit på två meter ifrån dem men tjejerna märkte ändå snabbt Felix. Det gjorde Omar också. "Sorry, babes. Måste dra nu", sa han och kastade ett flirtigt leende till båda som dränktes i ett bedövande fnitter. Ena tjejen gick lite blygt fram efter en kram. När Omar tog emot kramen på det vis som bara han kunde fick tjejen någon slags kick och gav honom en stor, blöt kyss på kinden. Han kysste inte tillbaka men flinade. Jag kunde inte undgå att märka att Omar på ett sätt var sig själv men ändå inte. Hans skådespel borde prisbelönas.

Andra tjejen såg lite omkring innan hon frågade "Ååå, gillar du att shoppa?" Omar blinkade till svar vilket fick tjejerna att nästan domna av. "Åååh! Gör du också det, Felix?" Frågade hon därpå. De såg alla bort mot oss, på Felix. Han svarade inte utan gav bara Omar en låg blick. Tjejerna såg ut att bli besvikna över Felix reaktion. "Såklart han gör! Eller hur, Felle?" Sa Omar. Felix gav Omar en skarp signal som bara han uppfattade. "Aja, nu måste vi dra", fortsatte han och höll upp en lätt vinkande hand som jag visste bara ville ha dem ur vägen men de själva uppfattade den som någon slags raggningsrörelse eller nåt. Det gick fnittrandes iväg och när de passerade mig kunde jag höra dem säga "Asså han är ju drömprinsen!"

Så fort de var utom synhåll drog Omar en grimaserande hand över en fuktig area där tjejen kysst honom. Sedan såg han utan kommentar ner i mobilen. "Omar?" Sa jag. Han svarade inte. "Omar?" Sa jag igen. Han reagerade inte ens, som om ingen sagt nåt och han heller inte hört fast jag visste att han hade det. "Omar, svara på d/n", sa Felix. "Varför skulle jag?" Sa han kort tillbaka utan att släppa blicken fån mobilen. Felix tog ett steg närmare och sa med sträng ton "Omar".

Omar lyfte då ointresserat blicken mot mig i ett himlandes med ögonen. Jag andades inåt "Vi ska till en kyrkogård", sa jag. Omar var tillbaka med blicken neråt som om inget hade hänt utan svar. "Vilken kyrkogård?" Frågade Felix. "Den där som var så avlägset i skogen. Den som ni hämtade mig vid", förklarade jag. Både Felix och Omar såg nu upp på varandra. Felix med ett oroligt och bestört uttryck och Omar med ett brett flin. "Prästjäveln", sa han och skrattade lite. Jag såg frågande på båda två eftersom Felix såg ut att veta vad han pratade om. "Va?" Sa jag. Felix skakade av sig sin min och tog min arm. "Då går vi", sa han.

Vi tog bussen dit. Det var bara vi tre på bussen förutom den överviktige mannen som körde. Det var samma busschaufför som senast och han såg på mig med en blick nu om inte ännu mer oroligare än förut. Den var extra egnad åt killen i sätet bredvid mig och killen 17 säten bakom oss. Väl framme gick vi ut och började gå över parkeringsplatsen. Förvånande var det men det var som om Felix och Omar redan kunde vägen.

Det var dag och ljust. Och konstigt nog gav det en helt annan syn av kyrkogården än på nattid. Jag undrade nästan om någon hade flyttat runt för så annorlunda var det. Jag hoppades så innerligt på att jag skulle få möta henne här för någon annan idé hade jag inte. Vi gick längs de krokiga stigarna utan att säga ett ord. Jag var helt inne i att till varje pris hitta henne. När vi gick förbi Orvar d/e gravsten gjorde jag mitt bästa för att inte kolla för mycket på den. Men det var ändå något som fick mig att stirra på den extra. Hans lykta som jag senast tänt brann ännu, det gjorde ingen annans.

Efter att ha gått omkring i cirka 20 minuter hade Felix inte klagat men jag började tappa tålamodet. Hon syntes inte till men jag var fast besluten att tro på att hennes gestalt skulle plötsligt dyka upp. Det var då det slog mig. De två gånger om hon dykt upp var vid skjulet, som jag blev inlåst i en gång. Jag gick med raska steg ditåt och ställde mig precis utanför. Inget hände. Jag gick säkert tre varv bara runt huset utan att något hände. Jag gjorde som förut och kollade speglingen i glaset utan resultat. Jag ryckte i handtaget och stod i vissa stunder bara väntandes. Inget fungerade. Felix måste trott jag var dum i huvudet. Omar vet jag inte vad han tyckte för han var inte ens med oss. Han stod lutad mot muren på ett bra avstånd ifrån oss. Han hade inte ens följt med oss när vi gick runt utan bara ställt sig i sin ställning med sin enda vän i handen. Tillslut gav jag upp. Jag suckade tungt men Felix tog tröstande min hand och så började vi gå mot parkeringen. Men ungefär när vi mötte upp Omar tvärstannade jag. Jag såg henne. Hon var bakom kyrkan, i hörnet, lutad framåt och stirrade på oss. Det kom som en överraskning och jag vågade inte röra mig ur fläcken. Utan bara drog lite i Felix jacka. Han såg först på mig men sedan nickade han att vi skulle gå dit. Jag tvekade lite först men gjorde sedan som han sa. Vi hann knappt börja gå förrän jag kände en hand runt min handled hårt dra tillbaka. Det var Omar. Han höll i oss båda och skakade bestämt på huvudet till idén att gå till henne. Jag var förvånad över att han ens sett det vi sett. "Ingen bad dig följa med!" Sa jag. Omar flinade innan han släppte och intog sin ställning återigen. Jag suckade tungt och vände om för att gå med Felix när jag såg att hon plötsligt kom emot oss. Hon haltande av ålder eller skada. Så vi gick några steg när,ar för att underlätta det för henne. Halvvägs möttes vi. Felix var längre än henne och hon var ungefär i min längd insåg jag nu. Hon såg först på mig med sina gulaktiga ögon, sedan på Felix och efter det på Omar en bit bakom oss. Hon såg extra länge på Omar ända tills han såg upp på henne också. Hon nickade knappt synligt med huvudet att han skulle komma. Då reste han på sig med ett underligt ansiktsuttryck och kom fram. Hon såg på oss alla tre som om vi vore någon slags grupp och sedan enbart på mig. "Du tog med dig båda, bra. Då går vi." Sa hon och vände om mot en väg jag aldrig förut sett.🔹