Just A Game

Kapitel 43

"Men kör då!" Sa jag när bilen bakom oss hade minskat på meterna emellan oss. "Vart då?!" Sa Oscar och velade i varje korsning. "Ja, inte då hem förfan! Då vet de vars vi bor!" Sa jag och Ogge höll med. Vi körde runt i rondeller och korsningar utan att lyckas förvirra dem iväg. "Asså deras tank borde ju ta slut nån gång.." Muttrade jag och sneglade bakåt. "Tydligen inte, men det gör snart våran" sa Oscar och pekade på bensinmätaren som inte visade mycket. "Okej, chilla hur gör vi nu?" Sa Ogge. Oscar såg på mig som om det bara fanns ett alternativ och jag förstod snart det också. Det skulle i vilket fall få tag i oss. Vi svängde av på en enslig väg som ledde utåt, i skogen. Där stannade vi för att vänta in dem. Jag andades lugnt och tog fram min pistol från handfacket. Ogge gav mig en trött blick. Han och Oscar hade sina pistoler gömda i en lönnlucka under baksätet och de gillade inte att jag alltid hade min på en så synlig plats. De höll strax i sina också.

Den inväntade bilen rullade in på samma stig som vi och stannade. "Fan." Stönade Oscar för de hindrade nu oss från att fly med sin blockerande parkering. Jag andades lugnt och vittnade hur killarna i bilen obeväpnat och lugnt klev ur sin bil. Men de var betydligt fler än oss. Jag bara väntade på den rätta signalen innan jag sa "NU." Vi slog upp dörrarna på bilen och klev samtidigt ut med pistolerna i högsta hugg. Långsamma rörelser tog oss framför bilen och höjde pistolerna med båda händer mot fienden. Jag rynkade ögonbrynen lite när killarna framför oss var igenkända. Två av dem var Big Mama och killen som d/n typ ville rädda från Dannes fest. Marcus tror jag han hette. Resten förblev främlingar. Killen som körde kände genast igen så fort han klev ur med ett flinande. Det var Mannys 'högerarm'. Hans bästa vän, Casper. Det stod snart klart att Manny inte var med i bilen vilket fick mig att sucka. Jag hade helst viljat avrätta honom på plats och så var alla problem för oss lösta. Ingen av killarna höll upp händerna eftersom Casper inte gjorde det utan ställde sig framför sin bil med. "Felix, my bro! Länge sedan" sa Casper och jag förberedde pistolen i riktning mot honom. Han bara skrattade. "Okej, till och börja med vill jag säga att ni kan släppa de där och skådespelet" han nickade mot våra pistoler men vi rörde inte en muskel på kroppen. Casper gav mig en mystisk blick "Likadan som vanligt då" han såg alltför glad ut och jag förstod att han låg ett steg före. "Okej, vad säger ni då om jag berättar vi har Diana?" Fortsatte han. "Släpp henne då." Sa jag med min allvarligaste och tonsäkraste röst. "Nja, du jag vet inte det jag.." Han tog fram sin mobil och visade en bild. Det var ganska otydligt eftersom avståndet emellan oss var stort men jag kunde tyda en avsvimmad och bunden Diana liggandes i något bagageutrymme eller nåt. Jag var ändå inte särskilt orolig vilket Oscar var för jag såg hur hans käkar spändes. Casper flinade lite. "Jag fick den nyss skickad av.. Oj, juste. Det är Omar som har hand henne". Nu blev jag orolig. Oscar rörde snabbt med pistolen och det small högt. Han hade skjutit sönder deras blinkers på bilen. En av de främmande killarna som tydligen ägde bilen sprang fram men Big Mama fällde hindrande en arm framför honom. "Det där ska du betala för!" Skrek han för full hals. "Skulle inte tro det" svarade Oscar. "Släpp pistolerna" sa en av killarna. "Vi släpper pistolerna när ni släpper Diana" sa Ogge. Casper tog ett steg framåt "Vi hade tänkt oss ett litet byte. Ge oss d/n och ni får tillbaka Diana." Jag fnös tillbaka "Du ska veta att du inte är den enda som letar efter d/n". Casper höjde på ögonbrynen "Så du har tappat bort henne eller? Känner jag dig rätt Felix, skulle du aldrig låta henne röra sig ensam". Jag nickade lite "Oroa dig inte, jag vet exakt var hon är" sa jag självsäkert. Casper plockade upp en bilnyckel från fickan. "Bra, hör då av dig när du hittar henne. Då kan vi diskutera igen angående Diana." Han och resten av killarna satte sig i bilen. Casper stack ut huvudet genom bilrutan. "Och Felix, ett tips, skynda dig. Du vet hur Manny är, han gillar inte att behöva vänta." Han slängde iväg ett elakt flin innan han startade bilen och körde iväg. Vi höll pistolerna uppe ända tills vi inte längre såg skuggan av bilen. Det var ingen tvekan om vad som nu skulle göras.

🔹DITT PERSPEKTIV🔹

Jag visste inte hur efterbliven den där prästen var när han låste in mig för det fanns hur många sätt som helst för mig att komma ut. Så jag gjorde det bästa och fiskade upp min mobil. Jag ringde Ogge för jag hade ingen lust att prata med Felix. Han svarade nästan omedelbart. "Och vart fan är du?!" Sa han hetsigt och jag förstod att de letade efter mig. "Asså, jag vet inte. På någon kyrkogård i en skog.." Sa jag tveksamt eftersom jag nu inte såg något. Ogge måste ha haft på högtalarna för nu kunde jag tydligt höra Oscar garva i bakgrunden "Eyy, Felix hörde du? D/n är på nån kyrkogård haha.." Det avlägsnades och Ogges röst tog istället över. "Okej, beskriv vägen dit". Jag berättade allt jag mindes och hoppades på att det skulle räcka när jag la på.

Det hade börjat bli kyligt inne i förrådet och efter dagens regnväder var de fuktigt också. Mörkret försökte jag minska på när jag höll mobilens ljus framme. Jag hoppades killarna skulle skynda sig för det var en obehaglig känsla som spred sid i detta rum. Och just som jag tänkt tanken hörde jag hur det raspade utanför dörren och inom några få sekunder var den upplåst. Jag öppnade försiktigt och fick se någon annan än killarna. Det var den gamla damen. Hennes bitande blick var ännu mer skräckinjagande på närmare håll. Jag svalde hårt och gick sakta ut. Men rynkade på ögonbrynen när jag inte kunde se någon nyckel i varken dörren eller nära henne. "Hur lyckades du låsa upp dörren?" Frågade jag. Hon såg segt upp på mig men blixtsnabbt drog hon åt sig min hand i sina båda skrynkliga händer. Jag försökte genast dra tillbaka den men höll hårt och något konstigt hände i hennes ögon under tiden. Hela hennes ansikte förändrades. Hon blundade och såg ut att tänka djupt. Jag slutade dra när en kall känsla sköljde igenom hela mig. Vindarna runt om kyrkogården kändes plötsligt endast avvisade för mig och det var som om det inte bara var kvinnans närvaro som fanns bland oss. Plötsligt öppnade hon stirrandes upp ögonen med både vita och gula ögonkulor. Jag visste inte vad jag skulle göra och visste heller inte om hon var närvarande eller.. Borta. Plötsligt riktade hon blicken mot mig och såg djupt in i mig. "Det är du." Sa hon. "Jag är vadå?" Sa jag. Hon släppte min hand men såg fortfarande likadant på mig. "Du måste bara försiktigt, akta dig." Hennes korta meningar var tonlösa och gjorde mig bara förvirrad. Jag tänkte precis gå förbi henne när hon greppade min hand och fick tillbaka sina vita, skrikande ögonvitor. "Det finns en besvärjelse. Du är förföljd." Det sista hon sa fick mig att stanna för det faktiskt stämde. "Vad kan du se mer?" Frågade jag. Hon blundade sakta med rykte till så kraftigt att jag hoppade. Hon slog upp ögonen som nu var kolsvarta. "Döden." Jag släppte och backade sakta innan jag det snabbaste jag kunde sprang därifrån.