Just A Game

Kapitel 66

🔸(LÅTTIPS Hans Zimmer-Mermaids)🔸

Vägen var avlägset bakom kyrkan med en väl dold stig. Det var riktigt mörkt där fastän det var ljust bakom om oss och på kyrkogården. Men är vi tog stegen in på den smala gången blev det som om allt ljus försvann och ett mörker visade sig istället. Det var så mörkt att jag tvingades ta fram mobilen till lyse för att kunna se. Spåkvinnan såg på min mobil med en underlig blick. Jag kan knappast tro att hon visste vad det var men hennes ögon såg på den som om det vore en dödsmaskin. Jag la genast ner den i fickan och hoppades att hon inte sett Omar bakom oss. Men är jag vände mig om för att se efter höll han inte mobilen i handen ens. Han gick precis likadant som Felix och mig.

Ett svagt sken av en lykta syntes på längre avstånd ifrån oss. Närmare fram fick jag se att det var ett hus, en stuga. Jag hade aldrig sett något liknande förut. Det såg ut att vara förfallet men ändå mysigt på något vis. En trädgård omgav huset med växter som jag aldrig tidigare i skogarna till. På dörren hängde en krans av mistlar. Över dörren hängde en hästsko. Vid närmare eftertanke så var hela verandan full med små saker. Glasburkar fulla med något, kvistar och andra växter hängandes i antingen taket eller så låg de hårt bundna på ett bord, vitlök var den enda jag kunde känna igen och flera kannor med olika blandningar i var uppställda i en suspekt ordning. Dörren var olåst upptäckte jag när kvinnan med ett kraftigt ryck fick upp en gnisslande dörr av olackat trä. Där inne var allting precis som utomhus, bara det att hela huset var inrett efter en scen i en saga kunde jag bara konstatera. Denna del av naturen måste varit utesluten från verkligheten och utvecklingen genom många tider. Det enda som höll ljuset uppe var alla de tusen stearinljusen som var utspridda efter behövande i huset.

Kvinnan gick fram till ett runt bord där hon satte sig. Vi satte oss mitt emot henne på andra sidan, jag med Felix och Omar på var sida om mig. Hon såg bara på mig. "Varför kom du?" Frågade hon. "Jag tror du vet. Du har skickat drömmar och syner under en tid till mig", sa jag och såg på henne att det stämde. Sedan såg hon på de två killarna med mig. "Ni tre kommer få problem", sa hon efter en stund. Felix såg allvarligt på henne. Omar reagerade inte. Han hade mobilen nu ändå i händerna. "Kan du hjälpa oss?" Frågade jag. Jag hade förberett mig för att få berätta för henne om allt men det enda hon gjorde var att sträcka fram sin hand. Hon väntade på mig. Så jag gjorde det och la min hand med handflatan uppåt i hennes hand. Hennes ögon slöt sig och hennes fingrar drog löst efter linjerna i min hand. Efter en stund slog hon upp ögonen i ett ryck som om hon kom ur något slags trans. "Du är i mycket stor fara. Han vill ha dig för att förbannelsen ska genomföras", sa hon med blicken stirrandes i tomma intet. Jag ifrågasatt vem men hon svarade inte utan fortsatte. "Ruben Willsson vet. Du ska hålla dig undan från prästen", fortsatte hon och plötsligt var hennes ögon tillbaka i nuet. Hon släppte min hand utan ett ord och gick bara vidare till Felix. Han tvekade lite men lät sedan henne hålla den. Samma trans återkom. "Ett bråk väntar. En strid. Det finns hemligheter. Du ska vaka över din kvinna", sa hon och var snabbt ute ur sin spådom. Omars hand hamnade i hennes efter en högljudd diskussion angående det. På honom behövde hon knappt hålla två sekunder innan hon sett vad som väntade honom och ögonen slogs upp. "Döden", sa hon kort och inget mer. "Bitch please", sa Omar och drog tillbaka handen. "Ni har en fiende som är ute efter er", sa hon till mig och Felix. "Manny", rättade jag. "Han har krafter", sa hon. Omar fnös, vilket fick henne att se på Omars mobil med samma mördande blick igen. Men han gjorde inte som mig och visade respekt för att lägga undan den. Då gjorde hon något som fick mig att stirra. Hennes ögon sänktes och Omars mobil smälte ner som sand i hans hand. Det fanns inget mer att hålla i och nu låg bara en sandhög på golvet. Att han inte reagerade gjorde mig förvånad eftersom jag trodde att den där saken var det enda som gjorde hans dagar. Men han bara stack ner handen i fickan och tog upp en precis likadan reservmobil utan kommentar. Fast då hade redan Kvinnan hunnit engagera sig i annat och tog fram en stor lite mörkare, genomskinlig glaskula. Spåkula. Jag såg lite försiktigt Felix. Han tog lugnande min hand. Själv la hon händerna konstigt runt om kupan och blundade. Jag tyckte mig inte kunna se något speciellt hända i glaskulan men det gjorde hon. "Han har en kraft som kan förstärkas via en besvärjelse.. Han använder sig av svartmagi..Det är mycket farligt och noggrant.. Många kommer dö." Hon sa allt i korta meningar när bilderna kom i huvudet. "Vad för krafter?" Frågade Felix. Kvinnan vaknade ur sitt trans och såg upp på honom. "Du får välja om du har ärvt genen. Den går i arv. Du kan få kraften att styra över sinnen, vatten, vind, jord, eld..", hon avbröts av att Omar reste sig utan kommentar och gick ut. Hon såg lite efter honom. "Du får ursäkta honom. Han är lite..ja", sa jag. "Tror han inte på magi? Fredag den trettonde? Amuletter? Sagor?" Frågade hon och lät förvånad på ett sätt. Jag kom då precis på att han faktiskt gjorde det. "Eller, han tror att hans egna stämplade patroner ger honom tur", sa jag. Hennes uppmärksamhet var genast väckt. "Får jag se?" Frågade hon. Felix stack ner handen i byxfickan och tog fram en av patronerna som var märkta av Omar. Hon tog emot den och såg lite på den ifrån alla vinklar. Sedan nickade hon. "Det stämmer. Han har en kontakt till andarna via dessa." Sa hon medan hon granskade den. "Vet du hur vi ska klara oss undan Mannys..krafter?" Frågade jag. "Jag måste söka hjälp från andra sidan. Kom tillbaka då", sa hon. Jag hade hur mycket fler frågor som helst men när Felix reste sig gjorde jag detsamma och höll fortfarande i hans hand. Men precis innan vi lämnade huset utan att ens ta farväl gav hon mig en blick, en syn, en bild. Jag tog åt mig vad den sa. Den sa åt mig att inte lita på Omar.

När vi var tillbaka på parkeringen stod redan Omar där. Jag bestämde mig efter det spåkvinnan visat mig att inte så mycket som prata med Omar, utan bara hålla mig undan.

🔹FELIX PERSPEKTIV🔹

Det ringde i mobilen. Jag fiskade upp den och hann se att det var Ogge innan jag la den mot örat. "Du måste komma. Mannys killar är många och vi har inte tillräckligt med vapen!" Sa han direkt efter jag svarat. Jag visste att jag bara inte kunde lämna d/n såhär. Och hon kunde absolut inte följa med. "Kan ni ta Omar istället?" Frågade jag. "Han har ignorerat våra samtal hela dagen", sa Ogge. Jag la undan luren från örat. Jag hann se en orolig rynka i d/n panna medan jag letade Omar. "Omar, du måste fa och hjälpa Ogge och Oscar som förstärkning", sa jag. "Nope", sa Omar. Jag suckade tungt och förstod att jag tvungen att göra beslutet nu. Det var så jävla jobbigt och jag hatade att jag litade på honom. D/n såg nu ännu mer oroligt på mig och hon hade all rätt till. Jag suckade innan jag svarade Ogge. "Okej, jag kommer", sa jag och la på.

Jag såg upp på d/n och tog hennes hand för jag klarade bara inte av att se henne lida så mycket. "Omar, jag måste fara och hjälpa dem. Så du får nu i uppdrag att ta hand om d/n, okej?" Sa jag.

🔹DITT PERSPEKTIV🔹

🔸(LÅTTIPS: Blurred Lines-Robin Thicke)🔸

Jag slutade andas för en sekund. Det var inte möjligt, det gick bara inte. Jag visste att något skulle hända. Jag fick bara inte lämnas ensam med Omar.

Jag ville protestera. "Felix, det var en sak jag glömde säga inne i affären", sa jag. Felix såg undrandes på mig efter svaret. Det gjorde Omar också men med ett mer hotande flin. Han visste vad jag tänkte säga. "Alltså det var i skogen så..", jag avbröt mig omedelbart när Omar gav mig en mördande blick och med handen diskret visade vid huvet en pistol som avfyrades. Jag skakade bara på huvudet. "Det var inget", sa jag då.

Bussen saktade in som Felix skulle med. Han gick fram till Omar med en allvarlig min. "Du får inte röra henne, lämna denna platsen, prata med henne eller så lite som titta på henne, okej?" Sa han. Omar flinade som svar. Felix gav mig en kyss och lovade att vara tillbaka så snabbt som möjligt innan han klev på och bussen försvann. Just som han försvann förstod jag att reglerna som han nyss satt åt Omar aldrig skulle lydas.

"Jaha vad ska vi göra?" Frågade jag trots mina farhågor som förblöd mig tala till honom. Då flinade Omar ett brett peddosmile "Jag vet en sak vi kan göra", sa han medan han närmade sig mig. Det var då jag insåg vad för slags dag detta skulle bli. Inte dag med Felix och jag som tänkt. Utan en dag med bara Omar och jag tillsammans.