Just A Game

Kapitel 88

Ropet kom knappt ut och dämpades väl i handen som slogs runt min mun. Små, ynka läten och pip slingrade ut medan jag kämpade för livet att kom loss. Killen som höll i mig tog upp något inner ifrån jackan som såg ut som någon slags walkietalkie eller liknande. Han tänkte larma resten. "Snälla..", fick jag kvävt fram och trodde att tårarna höll på tränga fram när tanken slog mig att det var döden som väntade efter signalen. Inget mer hann hända än att det rasslade till i micken och jag ramlade ner på golvet. Mitt huvud slogs hårt mot det kalla cementgolvet och gjorde världen snurrig för en sekund men strax efter kunde jag se att det var Omar som tagit över och inte killen som frivilligt släppte. Trots att Omar brottade ihop honom till golvnivå fortsatte killen kämpande efter mig och walkietalkien. Han kastade sig framåt och fick tag i min fot. Jag vet inte om det var mitt höga skri eller de panikslagna sprakar som gjorde mig lös. Jag kröp upp i hörnet och blev vittne till hur Omar med tre slag i tinning och mage fick killen att svimma. Han låg ner orörlig med blödande svullnader ifrån huvudet. Jag flämtade lättat.
"Är du okej?" Omar såg på mig och jag nickade fortfarande i skräck. "Han är med Manny", sa jag. Omar nickade "Jag vet." Han fick grepp om killen och släpade ut honom från toan, ut på parkeringen. Jag sprang i förväg ut så ingen skulle se oss. Men fundersam blev jag när Omar inte bara dumpade kroppen vid kontainern. "Ska du ta med honom?", frågade jag när vi var vid bilen. "Ja", mumlade han och nickade åt mig att öppna bakluckan. Kroppen slängdes hänsynslöst in utan ord och snart satt vi igen i bilen.
(LÅTTIPS: Timbaland-Apologize)
Det var kolsvart ute och så var det också i bilen. Inte ens minsta vita skiftning kunde skymta ifrån kläderna eftersom vi båda hade svarta kläder. Men en lampa till knapp lös svagt. Det var knappen till kupévärmen som glimmade. "Ska vi hem?" Frågade jag. "Nej, till Oscar", svarade Omar. Jag vände på mig. "Men vi bor ju hos Ogge?" Sa jag. "Inte nu längre", svarade Omar. Jag höll nästan på ta av mig bältet. "Varför inte det?!" Omar himlade med ögonen. "Du, det är inte mitt ansvar att tala om det", jag förstod att han tänkte hålla tyst men det kunde inte jag. "Vad har hänt?" Jag lugnade ner mig och försökte få mina farhågor att inte förstärkas. "En ändring bara", det var kortfattat och jag lät emot all min vilja ändå lita på honom. Det bara inte logiskt men han skulle nog i vilket fall inte säga vad det var.
Det var tyst i bilen. Antagligen för att jag hela tiden tänkte på allting som för mig var utan svar. Varför vi åkte till Stockholm, Felix beteende och varför jag inte haft kontakt dem det senaste dygnet. Men det fanns trots allt inte bara skräck och oro. Det fanns ännu en längtan och sinnesrörelser som inte hade svar, saker som inte var sagda. "Jag är glad att du kom tillbaka", sa jag. Svaret dröjde. "Du vet inte vad du pratar om". Jag hatade att han aldrig ville tro mig. "Vi hade inte klarat oss utan dig. Jag saknade dig." Det jag sa var sådant jag hållit inne och tänkt behålla det så men nu började tiden rinna som sand ur händerna och alla tillfällen fanns inte längre. Denna gång kom svaret på ett annorlunda vis. Jag var orolig över att Omar inte skulle se vägen när han vände huvudet mot mig och såg med sina mörka in i mina ögon. "D/n, jag..", avbrottet var punktligt och mer hann inte hända förrän ett starkt sken lystes upp och kraschen av hur vi krockade släckte alla ljus.