Just A Game

Kapitel 102

Jag stannade upp och stirrade på den genomskinliga hinna som plötsligt låg som en glasruta över hela öppningen. Felix vände sig också om och insåg snart att Omar var kvar på andra sidan. Omar ställde sig lutad mot gaveln och la ut ett brett flin och höjde snabbt på ögonbrynen. Felix kom fram med rynkad panna.

"Vad hände?"

"Vettefan", sa Omar och knackade lätt mot hinnan. Felix gjorde detsamma och upptäckte genast att hans hand gled igenom väggen som om inget fanns där. Men vi kunde ju ändå tydligt se en grön svag färg i som bevisade att något fanns där. Omar fick snabbt en lika rynkad panna som Felix och de fortsatte båda att knacka från sina olika håll. För den ena tog det stopp och den andre kom in. "En fälla", konstaterade Felix. När han sa det lyfte Omar upp det enda bordet som fanns där inne och försökte bända upp den gröna väggen med hårda kastande slag. Det tog och smällde högt men väggen fick inte en skråma och det slutade med att bordet bröts i bitar.

"Asså vad hände egentligen?" frågade Felix återigen. Jag klev fram när jag sett vart det gröna kom ifrån.

"Kolla. En silvertröskel mellan väggarna. Den måste ha utlösts när du skulle gå ut", sa jag. "Så? Ta bort det då", sa Omar som om det jag nyss sa inte blivit sagt. "Vi ska", sa Felix "Men det är inte el, Omar", sa Felix med en menande blick. Omar bara skrattade och lutade huvudet bakåt. Han låtsades inte om den svarta magi som just nu höll honom bunden. Om han ens trodde på magin överhuvudtaget.

Felix ringde Oscar. Samtalet varade inte särskilt länge men när det väl avslutades kunde jag se på i Felix ögon att allt inte var som det skulle. "Det var Oscar. Dom har tydligen vridit på någon nyckel där uppe som utlöste en fälla här nere", sa han. Jag kunde se Omar i bakgrunden mima en svordomsramsa om Oscar. Felix vände sig mot mig. "Det är nåt med Wille. Vi måste kolla det".

DIANAS PERSPEKTIV

Jag ville inte längre stanna kvar i laboratoriet. Trots att Wille kunde vara en plåga att ha med var det ändå bekvämare att ha honom närvarande än att vara ensam. Jag såg till att lämna rummet i samma ordning det var i när vi kom innan jag letade mig mot utgången. Dörren hade varit stängd men precis när jag skulle pressa ner handtaget så hörde jag ett svagt klirrade ljud bortifrån. Jag vände mig om hastigt och väntade mig möta ett simpelt eko mina fötter orsakat. Inget syntes eller hördes. Jag vände då återigen min koncentrationen på att öppna dörren. Jag hann inte.

(LÅTTIPS: The fooo- Troublemaker)

I nästa sekund var inte dörren längre framför mig, utan ett hårt kallt golv och en smärta dunkade i tinningen efter att jag slagits ner. Överslagsmannens snabba steg rappade runt mig och spänt inväntade jag nästa slag. Jag minns inte om det var Wille eller Oscar som lärt mig den enda försvarsteknik jag lyckades begripa mig på: sparkas. Jag rullade snabbt över på mage och lät min ben svänga våldsamt runt i otränade rörelser. Ansiktet av han som nyss slagit ner mig syntes svagt. En rödhårig kille med svart luvtröja på sig. Han la ett ostatigt grepp om mina ben men lyckades hålla dem. Han satt sig över min mage och krängde mina armar under sina knän. Jag ansträngde mig för att låta ut mitt skrik men det fastnade i halsen och kom aldrig fram så högt som jag velat. Det pep som en mus. Jag lyckades göra armarna fria och försökte knuffa bort honom. Killen försvarade genom att ta fast i mina handeder och pressa dem hårt och bestämt mot golvet så de förblev orörliga. Jag fick tillbaka rösten, drog in och skrek högt och gällt på hjälp. Killen hade nog inte räknat med det riktigt kunde jag se på hans ansiktsuttryck. Men hans nästa ansiktsuttryck gjorde mig orolig och fick mig skrika ännu högre. Han kunde inte hindra mig från att skrika eftersom både hans armar och ben hindrade mig från att fly. Han slickade sig om läpparna och såg ingen annan lösning när han kastade sitt huvud framåt och pressade sin mun mot min.

DITT PERSPEKTIV

"Okej, jag följer med".

"Nej, du måste stanna här med Omar ifall något händer", Felix gav Omar en skarp blick som om det var han som var 'ifall något händer'.

"Nej, jag följer med dig!" sa jag snabbt och försökte dölja varför jag inte ville stanna kvar nere. "Nej, ingen ska helst se dig med mig och dessutom kan Manny vara där uppe", sa Felix. Jag ville protestera. "Det går snabbt och Omar, du RÖR henne inte".

Omar knackade retsamt mot glasväggen. Felix kysste snabbt min hand "Jag är snart tillbaka", sa han innan han försvann ut och lämnade kvar mig med Omar.