Just A Game

Kapitel 12

Jag kunde bara inte släppa det. Hur kunde man vara så känslokall? Brydde han sig ens om Wille? Helt okej, typ bra om han inte gjorde det. Jag tycker inte Wille förtjänar bättre men han reagerade inte ens. Det var som om han redan visste.

Det var tyst i lägenheten när jag klev in hos Diana. Jag fick av mig skorna och jackan. Plötsligt hoppade Diana fram från sitt rum med två klänningar i händerna. "Vilken ska jag ha på festen?" Sa hon glatt. Båda var svartvita, långärmade och täckte ryggen. "Vilken fest?" Frågade jag. "På tisdag har Danne fest" sa hon och lyfte på ena galgen. Fest på en vardag. Typiskt Danne. Vilket betydde att inte alla kom och dessutom fick inte vem som helst komma. "Är vi bjudna då?" Frågade jag lite nervöst. Det skulle betyda hemskt mycket om jag var inbjuden till Dannes fest. Det skulle betyda att han fortfarande brydde sig om mig. "Jepp, Julia ville det" sa Diana och kämpade för en djupare urringning på klänningen. Plötsligt var det inte Dannes fest mer. Det kändes som Julias fest hos Danne. Varför gjorde de en fest tillsammans? Varför lät han HENNE göra gästlistan, och den största frågan av alla: varför bjöd bitchen mig? En sak visste jag iallafall. Jag skulle inte dit. Ett syfte måste finnas för att ens sätta foten på tröskeln. Och jag hade inget större skäl än att gå dit och hitta så många ledtrådar som möjligt som kunde förklara Danne+Julia.-så desperat var jag inte. Diana räckte mig ena klänningen med svart spets. "Ska du ha den?" Frågade jag. "Nej, du ska. Jag ska ha den här" sa hon och höll fram en nästan likadan. Jag fnös. "Kul hördu, men jag ska inte dit". Diana bara flinade. "Misstänkte du skulle säga nåt sånt, men tro mig, du kommer vara där." Sa hon och viftade med klänningen framför mina ögon. "Varför så säker?"frågade jag. Hon såg misstänksamt på mig. "Vad tänker du på om jag säger namnet ... Marcus Berglund?" Jag stelnade till. Marcus hade jag känt länge. Han var lång, snygg och hade en allhumor. Vilket gjorde det svårt ibland att förstå honom. Han var mystisk och spännande. Och jag tror det var det som drog mig till honom. Han flirtade med mig på ett 'olagligt' sätt när jag var med Danne. När de slogs hejade jag inte på någon. Om någon vann skulle den andra förlora och antagligen få skador-vilket jag inte ville ha på någon av dem. Danne hatade Marcus hela tiden fast än vi hängde med honom. Jag hade tillochmed lovat Marcus att de skulle bli vi efter Danne. Men det var i början av förhållandet när jag inte visste hur det hela skulle påverka mitt liv. Jag hade inte sett Marcus på säkert en månad. "Nå?" Sa Diana som såg att jag tänkte. Jag skakade på huvudet.

De led mot kvällens slut och vi lade oss och sov i Dianas säng sida, vid sida. När jag nästan somnat öppnar Diana munnen. "Medan du var borta fick jag ett sms. Från Wille." Mina ögonlock var genast uppe. "Han sa att jag inte fick berätta för någon alls om vad som hänt" sa hon eftertänksamt. Jag väntade på fortsättningen av meningen. "Annars skulle han döda mig". Den natten sov jag obekvämt. Min hjärna letade hela tiden efter nya saker att grubbla över och när morgonen äntligen kom, somnade jag. Diana väckte mig försiktigt. Hon var fullt påklädd och det luktade tandkräm från hennes mun. "Du, jag far nu. Ska jag säga att du är sjuk?" Jag vred segt på mig. "Nej, jag kommer. Vad är klockan?" Frågar jag men ser siffrorna 07:43 på digitalklockan. Jag reste mig snabbt upp och fick tag i några av Dianas kläder och lite av mina. Jag hann oväntat ta en macka och sminka mig snabbt innan vi låste dörren bakom oss med full skolutrustning. Diana var som vanligt, fnittrig och log. Det hela var ologiskt. Man beter sig inte så efter ett dödshot. "Hur kand du vara så glad?" Frågade jag. Hon bara log. "Jag har fått veta en grej" sa hon lite förnuligt. "Wille skulle inte döda. Även om han hade chansen. Jag menar innerst inne vet vi båda det" sa hon. Jag var inte helt säker på det. Innerst inne ville jag inte ifrågasätta Dianas livstid. Av allt han gjort hittills finns möjligheten att han inte skojar. Jag var rädd, riktigt rädd. Jag ville spendera all tid som jag kunde med Diana så när Wille dök upp var vi två. "I allafall, jag fick just veta att han känner The Fooo!" sa hon fnittrade. Jag nickade långsamt medan en helt ny bild dök upp i mitt huvud. Tänk om det inte var Diana som var i den största faran. Utan jag. Det här kunde förklara varför Ogge inte reagerade som väntat. Han var likadan som Wille och ville samma sak. Nej, världen kunde inte vara så hemsk.