Just A Game

Kapitel 63

Hans blick slutade inte kolla på mig. Som om han granskade hur jag kunde överlevt. Den var inte stirrande men inte heller välkomnande. Snarare raka motsatsen. Jag hade inga planer på vad jag skulle göra när hans ögon sakta blev svarta i ett mörknande. Han hade inte någon hotande utstrålning men den visade att han inte ville ha mig här. För ett ögonblick trodde jag han skulle döda mig på fläcken med närmsta kökskniv ifrån bänken, ett strupgrepp, ett hårt slag i huvudet som han säkert kunde utföra rätt. Jag lämnade omedelbart min ställning och gick nerför trappan till källaren. Jag tänkte stanna där ända tills Omar lämnade huset. Jag fann mig snart i soffan tillsammans med Ogge och Oscar. De måste sett min oroliga min för de ifrågasatte den med "Vad är det?" Jag suckade tungt och sakta kom min ilska tillbaka. Jag behärskade mig för att inte verka för påflugen innan jag öppnade munnen. "Vad gör Becca här?" De såg lite på varandra men verkade inte ha något ordentligt svar "Hon är med Omar", svarade Ogge. Och där var det sagt. Hon var med Omar, inte med oss. Det jag anmärkte på var att Omar inte längre räknades om en av 'oss'. Vi delade boende, planer och umgänge men han räknades fortfarande inte som en av 'oss'. "Hur länge kommer hon stanna?" Frågade jag och kunde inte tänka mig att möta henne igen. "Troligen tills Felix upptäcker att hon är här", svarade Oscar. Jag väntade länge och innerligt på minsta tecken från övervåningen som kunde garantera Becca borta. Det tog inte länge förrän ytterdörren slogs igen. Det var inte hårt, vilket jag hoppats på som tecken på att de bråkat men den var iallafall beviset på att någon lämnat. Jag reste mig och lämnade Ogge och Oscar på nedervåningen som var insatta i något annat än min närvaro. Felix stod precis vid dörren i hallen när jag kom upp. Han såg upp mot mig "Det var Becca", sa han kort. Jag nickad lite. Han kom mot mig och kramade mig bakifrån på ett sätt som inte var okej för tillfället. "Felix, jag kan inte", sa jag i ett stön när han kysste mig i nacken. Han stönade själv suckandes men log iallafall. Vi avbröts av att Diana och Wille kom gåendes hand i hand från korridoren. Jag trodde mig det faktiskt var kärlek i deras rörelse men när de var nära kunde jag tydligt se hur bådas miner var allvarliga och det var Diana som ledde Wille fram till dörren. Felix stod fortfarande bakom mig med händerna om min midja. Diana och Wille tog på sig jacka och skor under tystnad. "Vart ska ni?" Frågade jag. Det var Wille som såg upp. "Till simhallen..?" Han sa det lite tvekande och mer som en fråga mot Diana som om han verkligen måste. "Ja, vi ska till en offentlig simhall, för allmänheten", svarade Diana och det var tydligt nu att det var hon som bestämt det. Wille ryckte på axlarna som om han inte riktigt var insatt i det hela och heller inte förstod innebörden med det. Felix skrattade lite för Willes skull men tystnade när Diana såg upp med sin allvarliga min som inte tålde skämt för nuet. Det var bara Wille som vi vinkade hejdå innan det båda försvann ut genom ytterdörren. Jag kvävde ett skratt men lät det sedan lockas fram när Felix också skrattade lite. Bara sekunder senare, utan att vi hunnit röra oss från stället hördes raska springande ljud ifrån trappan från källaren. Kvickt flög Ogge och Oscar upp i snabb fart och var snart i fullt sjå med ytterkläderna. "Eyy, vart ska ni då?" Frågade Felix. Det var knappt så någon av dem hade tid att svara men Oscar kunde ändå prata medan han fifflade ihop skösnöret till något som skulle föreställa rosset eller knut. "Spår av Manny. De är i stan nånstans..", sa han i ett mumlande. "Så ni tänker.. Ta dem?" Frågade jag. "Jepp.." Svarade Ogge. Det var som om det inte hann avsluta sina meningar och knappt ville svara. De sa inte hejdå utan bara slängde upp dörren och var ute snabbt som vinden. Men precis innan han Ogge se upp på mig och gav mig en blick som Felix inte kunde misstänka men som bara jag kunde uppfatta och förstå precis vad han menade. Det var brottåmt. Dörren small igen i ett bedövande smällande. Felix kramade sedan om mig "Jaha, och vad ska vi hitta på då?" Frågade han. Jag förstod att det var nödvändigt men det var så mycket som stod i vägen. Sa jag en grej så måste jag säga den andra också. Då bestämde jag mig för att berätta allt. Jag vände mig snabbt om så vi stod kropp mot kropp, ansikte mot a ansikte. "Felix, det är en sak jag måste berätta för dig", sa jag. Han nickade lystrande och väntade för mig att tala ut. Jag tvekade. Skulle jag säga det rakt var det detsamma som att vända upp och ner på hela huset. "Inte här. Vi måste åka till en kyrkogård först", sa jag. Han höjde frågande på ögonbrynen "Okej.." Svarade han lite osäkert och log. Jag drog honom mot skorna i handen. Vi var snart ute med dörren stängd efter oss. Men vi hann knappt börja gå förrän Felix tvekande stannade upp på uppfarten. Jag vände mig om och såg osäkert på honom. Felix såg tillbaka på huset igen. "Vad är det?" Frågade jag fast jag redan visste vad han tänkte. "Jag litar inte på honom. Vi kan inte lämna honom ensam i huset", svarade han och såg på mig. Han ville inte ha med honom men var tvungen. Jag suckade för det fanns inga motargument jag kunde sätta emot. Tillslut nickade jag. Felix gick tillbaka in till huset för att hämta honom. Jag insåg då vad detta skulle bli för dag. En dag tillsammans med Felix och Omar.