Just A Game

Kapitel 83

Det var tyst när vi åt. Tyst var egentligen fel ord eftersom matstället var lika högljutt som en fotbollsarena, överbefolkad var den också. Det kanske var just därför som Omar och jag satt vid samma bord för att resten var upptaget och endast ett tvåmannarbord stod ledigt. Om Omar annars suttit med mig visste jag inte men just nu var han inne i mobilens värld och jag blickade ut över stressade familjer vid sina bord. Jag kunde inte undgå att tänka på min egen. Mamma hade väl antagligen redan skickat iväg Peter ut med hela poliskåren. Att hon beslagtog min mobil var nog det dummaste hon kunde gjort i ett läge som detta. Det var fler på McDonalds som i tillfällen såg på oss. Unga tjejer som antagligen var fans eftersom de bitchblickade mig med jämna mellanrum.

Jag hade fortfarande ingen aning om vad jag gjorde i Göteborg och Omar hade inte sagt något annat än att vi skulle träffa hans vän, Mikaela.

Min oro för de kvarlämnade i Stockholm hindrade mig nästan från att äta. Vad kunde hänt som tvingade mig ifrån dem? Jag ville så innerligt ringa Felix och ta reda på allt, be om ursäkt men det var en omöjlighet så länge jag hade en vakt i hälarna på mig.

Omar sa inget, han bara reste sig och som reflex gjorde jag detsamma. En till tjej väntade i utgången. Denna gång tog Omar inte min hand. Jag fick bitchvarningen så fort hon öppnade munnen. "Vart fan har du varit?!" Att hon var förbannad märktes väl när hon drämde ut med armarna i luften. Omar ställde sig på ett vis intill tjejen som hon säkert gillade för hon nästan glömde genast bort sin frustration. "Förlåt", sa Omar med en röst jag aldrig hört förut och drog hennes hår bakom örat. Som på signal var hon lugn, vilket irriterade mig. "Du skulle ju ringa", gnällde hon. "Och det ska jag", svarade Omar. Under den tiden som himlade med ögonen missade jag hur Omar lutade sig fram och kysste henne men jag hann se hennes ansiktsuttryck efteråt. Nöjd som satan log hon förväntansfullt och försvann. Jag orkade inte fråga Omar om vem bimbon var eller vilken slags historia de haft.

Vår väg var direkt riktad mot bilen sedan. "Vart ska vi?" Frågade jag. "Bort", svarade han. Jag trodde han menade bort från tjejerna eller parkeringen men Omar menade verkligen bort för vi åkte ut ur Göteborg, en bra bit. Det kändes som en evighet för jag hade varken mobil eller sällskap under tiden. Omar räknades inte som sällskap eftersom han helst undvek mig och knappt svarade mig. Den nästa gången som han besvarade mig var den stunden då vi redan var framme. Ett hus låg framför oss, en bostad. Vi stod redan på trappen till dörren när jag frågade. "Vad ska vi göra? Vem bor här?" Omar tryckte på dörrklockan innan svaret kom. "Mikaela".

Jag hann inte fråga något mer innan dörren öppnades. En blond snygg tjej, i min ålder, lite längre, stod i dörröppningen. Ånej, inte en till bimbo tänkte jag men hon visade sig vara långtifrån till en sådan relation med Omar. Hon hade inte ens sett mig ännu. "Omar?" Det var inte pipigt eller fangirlnde på nåt vis. Hon skrattade överraskat vilket Omar också gjorde. Det var en kram, ett handslag och ett slags dunkande på ryggen som de använde sig av som hälsning och förde dem samman. Polare. Måste varit något slags internt mellan dem. Jag antog att det gått en lika lång tid sedan de träffats som med tjejerna i stan. Men deras uppträdande tydde inte på saknad eller ens den väntade glädjen även fast de log. Mikaela upptäckte snart mig. Hon granskade mig från topp till tå med kommentaren "Ja, de är verkligen lika", konstaterade hon. Omar verkade fatta vad hon menade och nickade. "Du och Manny. Det märks att ni är syskon", rättade Mikaela när hon såg min förvirrade min. Jag spärrade upp ögonen, nej alla sinnena och stirrade storögd på henne och efter det mot Omar. "Kom in", sa hon vänligt och höll upp dörren. Jag gick sist in med bara en tanke i huvudet. Hon verkade vara ensam hemma eftersom ingen annan tycktes befinna sig i huset.

(LÅTTIPS: Scream & shout- dirty/main)

Omar gick runt i vardagsrummet och verkade diskret leta efter något. De uppträdde båda ytterst underligt på ett sätt som gjorde mig osäker och rädd. Det var tyst och en mer obekväm stämning nu. "Te?" Frågade Mikaela. Omar svarade inte. "Ja, tack", svarade jag artigt. Hon försvann ut i köket, en vägg emellan oss. Så fort hon var utom synhåll greppade jag tag i Omars ärm. "Vet hon?!" Väste jag dämpat. För honom var det inte överraskande men han svarade. "Ja." Direkt efter sneglade han mot köket innan stegen ledde till ett annat rum. Jag följde efter. Det var ett sovrum, Mikaelas antagligen eftersom röran av kläder och annat tydde på ett tonårsrum. Omar klev rakt över röran och letade efter något på hennes skrivbord. Han hittade en hårborste och utan tvekan la han ner den i jackfickan. "Vad gör du?" Sa jag. Omar höll upp ett finger för munnen som tecken på att hålla käft innan han gick förbi mig, ut från rummet. Något hade jag definitivt missat eller så hölls fortfarande hemligheter från mig. Mikaela var ännu kvar i köket när vi var tillbaka i vardagsrummet. Omar satte sig i soffan med mobilen, jag gjorde detsamma. "Hur känner du henne?" Frågade jag. "Vi gick i samma klass i högstadiet", svarade han. Jag tvekade inför nästa fråga. "Är ni.. Ihop?" Jag kunde inte föreställa mig det och det verkade Omar inte heller kunna göra för han skrattade, vilket Mikaela också gjorde. Hon stod plötsligt i öppningen med tre tekoppar på en bricka. "Förlåt, jag tog för givet", jag kom inte på något annat att säga. "Nejdå, jag är nog tyvärr upptagen därtill", sa hon och ställde brickan på bordet. "Vad heter din kille?" Frågade jag och ville helst prata bort den dumma frågan jag nyss ställt. Men svaret hon gav fick mig att blekna. "Casper", svarade Mikaela.

Hon var på andra sidan.