Just A Game

Kapitel 6

Det där fick mig faktiskt att stanna upp för två sekunder. Skulle jag svara? Och då säga vad? Om någon ringer på Oscar Molanders mobil så är det troligen han man förväntar sig prata med, inte mig. Jag såg på skärmen som lyste namnet 'Omar'. Jag tryckte på röd knapp och la snabbt ner den i fickan. Jag har inte med det här. Jag satte fart mot tunnelbanan. På vägen dit kom jag på mig själv med att inte ha någon plan för att få han iväg. Om Wille var starkare än Diana, skulle jag vara nere så fort jag ens försökte röra honom. Förhoppningsvis Diana var smart nog att inte släppa in honom, då kunde jag göra en fakescen utanför dörren och be honom gå p.g.a att hennes brorsa kommer eller nåt sånt. Tåget stannade. Jag började springa. Det var mörkt ute nu. Det fanns gatlyktor men de hjälper inte alltid. Jag halkade två gånger på fuktigt gräs. Första gången fick jag tillbaka balansen, andra gången föll jag. Men var snabbt på benen igen och fortsatte. Nu såg jag hyreshuset bakom kullen. Hur långt kunde det vara, 100 meter? Jag ökade takten och var strax om gaveln på huset. När jag slutligen var på framsidan och såg entrédörren saktade jag aningen ner. jag var nästan var framme när såg jag en gestalt springa in i förarsätet på en bil och gasa iväg fort att det skrek i däcken. Jag drog i dörren till ingången. Den rubbade sig inte hur mycket jag än slet och ryckte. Diana måste ha låst den. Nej, tänk om Wille låste den efter sig utifall någon skulle störa. Jag började få panik, så jag bankade allt jag hade på dörren och ropade så att de med öppna fönster skulle förstå denna situation och öppna. Ganska snart kom en man i fyrtioårsåldern i inget mer än långkalsonger och t-shirt på sig. Han såg ut att precis komma från sängen för han hade inte ännu vant sig vid ljuset."Varför sånt liv?!" röt han. "Förstår inte du att de flesta sover vid den här tiden på dygnet?!" Fortsatte han. Jag lät honom knappt avsluta innan jag sprang förbi honom, uppför trapporna till den rätta våningen. Ibland önskade jag att någon skulle laga den jädrans hissen som bara stod där och tog plats. När jag hade en trappa kvar saktade jag ner till promenadstil så Wille inte skulle ana något. Jag tog ett djupt andetag och gick de sista stegen och såg upp. Till min förvåning stod ingen där. Ljög Diana? Hade grabben ens varit här? Jag såg mig om efter bevis som kunde visa hans spår. Ingenting. Handtaget var inte ens varmt. Diana antydde att han skulle ha ryckt i det. Jag plingade på dörrklockan. Inget plingade-plongljud hördes inifrån. Jag provade igen. Jag var på vippen att göra det igen innan det kom upp för mig att den var trasig. Jag höjde en hand för att knacka på dörren, men hejdade mig. Det var nog inte den bästa idén att göra samma sak som Wille gjorde. Jag fiskade upp min mobil och ringde Diana. Hon svarade ganska snart. Hon velade lite när jag bad henne öppna dörren. När jag lovade att ingen Wille höll till bakom mig hörde jag henne börja fiffla med låset. Dörren gled upp och Diana hällde över med kramar så fort hon kollat våningen. "Är du okej?" Sa jag. Hon nickade och log lite svagt. Precis innan jag gick in i huset såg jag något blött på golvet. Jag ville inte böja mig ner och ta reda på vad det var föränn jag var säker. "Vilken fräcking, pissa på dörren när han inte får dig" sa jag och sneglade på det blöta på golvet. Jag upptäckte ett leende på Dianas läppar och hon skrattade. Jag log och gick in. Den natten sov jag hos Diana för säkerhetens skull. Vi satte oss i köket med varsin kopp te och skrattade åt alla de saker som gick att skratta åt. Diana fick ett sms. Sms-signalen lockade fram ett skratt från mig. "Seröst, inte lite väl mycket?" sa jag. Hon hade tagit meningen 'if i could build a girl, i build her just like you!' Från låten av The Fooo. "Jo kanske lite väl lång för sms signal, kanske tar hela refrängen som ringsignal" sa hon med en stalker-blick. Jag skrattade. "Varför gillar du dom ens?" Frågade jag. "För deras sexiga röster" sa hon och tog en klunk te. Hon skulle förr eller senare komma över dem trodde jag, men som det var just nu lät jag henne hållas. "Vad äre för några?" Sa jag och litade mig mot ryggstödet. Hon tog ett djupt andetag för det hon skulle säga, var jag beredd på att ta lång tid. "Okej, det fyra killar, mycket snygga allihopa, tre bor i Stockholm och en i Göteborg och de har samma ålder som vi" hon tog ytterligare en klunk och såg nöjd ut med sin redovisning. Jag skrattade och skakade på huvudet. "Och juste" fortsatte hon. "De heter Ogge, Felix, Oscar och Omar". Jag slutade skratta efter att hon sagt det sista namnet. Jag gick ut i hallen och rafsade åt mig min jacka, öppnade dragkedjan till fick och fick ut Ogges mobil. "Vems är det därs?" Undrade Diana som följt med mig. "Du minns den där kassörskan på cafét vi var på tidigare idag?" Hon sa något i 'ja'-stil. "Hon kom iallafall fram och sa att denna mobil tillhörde killen vi pratade med vid ingången". Dianas ansiktsuttryck ändrades sakta till en obeskrivlig min. När jag såg det ville jag inte skapa några falska förhoppningar för henne. "Men jag vet inte om hon talar sanning. Det finns ju såna människor över allt. Tänk om det var någon annan som glömde den?" Sa jag snabbt. "Förklara då det där" sa hon och pekade på skärmen som bara fick nya instagramhändelser hela tiden. Han måste nyss ha lagt ut en bild eller något för så mycket blinkade den inte förut. "Omar ringde" sa jag för att få set överstökat. Hon stirrade på mig några sekunder innan hon skrek "OMG WHAT?! Vad sa du då?" Frågade hon helt uppspelt. "Jag la på" sa jag "Jag hade ju panik för att hinna komma till dig" a jag. Hon blängde på mig först. "Vi måste ringa tillbaka!" Sa hon och ryckte åt sig mobilen. "Han har kod" sa jag. Hon verkade inte höra det utan gick bara runt och beundrade sig själv eftersom hon höll i Ogges mobil. Jag suckade. Sedan tog jag på mig skorna för att gå ut och ta luft. Jag stängde dörren bakom mig. Diana verkade inte ens reagera. Jag gick ner för trapporna och ut på gården. Jag stirrade ut i mörkret. När jag såg ner på marken låg en trasig spritflaska där. Wille var full.