Just A Game

Kapitel 64

Det tog tid, vilket jag likväl kunde förstå. Omar skulle knappast komma frivilligt så jag undrade vad för slags taktik Felix använde sig av. Jag hann bli nervös och rädd. Det fanns inte en chans eller minsta möjlighet att jag kunde berätta för Felix så länge Omar höll sig i närheten. Dörren öppnades plötsligt och ut kom båda två. Ingen märkbar min kunde avgöras i deras ansikten om ett bråk nyss varit. Felix var ytterst allvarlig i uttrycket och gick lite före fram till mig. Omar vågade jag knappt se på i rädslan av att möta hans blick men jag slapp oroa mig när jag såg att han var djupt inne i sin mobil och tog det mycket lugnare på stegen än vad Felix gjorde. De stannade båda vid mig och Felix tog mina händer. "Så, vart var det vi skulle?" Frågade han. Jag bet mig osäkert i läppen och var fortfarande inte lika säker som förut på mitt besök till kyrkogården. Omar verkade inte särskilt närvarande men jag hade lärt mig efter alla gånger då jag trott att han inte lyssnat så gjorde han det trots allt hur märkligt det än var. "Vi ska in till stan", sa jag och försökte le lite. "Men snälla", hördes Omar bakom oss. Felix såg lite undrandes på mig men jag nickade och så började vi gå med Omar lite halvt bakom. Jag hoppades på även att en briljant idé skulle dyka upp i mitt huvud och rädda situationen. Ingen briljant idé dök upp. Då började jag fundera över om Felix och jag fick i en snabbare takt skulle kanske inte Omar hänga med och hamna på efterkälken. Men hur långt behövde vi då gå? Jag sneglade försiktigt bakåt för att se hur långt efter han var. Det skulle jag inte ja gjort. För han såg tillbaka på mig, i ögonen. Jag hann aldrig uppfatta vad hans ögon sa för jag var blixtsnabb med att vända tillbaka huvudet. Men jag kunde ändå tyda en annan blick än förut. Det var inte densamma som i köket. Inte varnande, hotande, avskräckande utan den var något helt annat. Något jag inte trodde skulle komma ifrån Omar.
Resten av biten höll jag om Felix hand och vägrade vrida huvudet från sin plats. Det var knäppt tyst och det gjorde mig rädd. Hela vägen hade jag gjort allt för att komma på något och nu befann vi oss på en gata med affärer överallt längs sidorna. Jag ville få det sagt så fort som möjligt för nu börjad jag kallsvettas av att hålla det borta ifrån honom. Då slog det mig. Jag stannade upp och det gjorde Felix också. "Vi går in här", sa jag och pekade mot affären framför oss som visade sig vara en hälsokostbutik. Jag tänkte att om vi gick in på en affär skulle vi kanske lyckas tappa bort Omar bland hyllorna och på så vis få en stund ensamma. Felix såg lite med avsmak på affären men det var inget i jämförelse med hur Omar reagerade när han kom ikapp oss. "Amen please", stönade han. "Ingen har bett dig följa med in!" Svarade jag och blängde på honom. Då flinade han tillbaka innan placerade sig lutad mot väggen och var genast ute ur samtalet och inne i mobilen. Felix suckade men tog initiativet till att sedan gå in. Vi lämnade Omar utanför och gick själva in. Felix väntade sig direkt att jag skulle titta runt så han förberedde sig på en väntan bredvid ingången. Vad han däremot inte var beredd påvar att jag oväntat skulle dra in honom, längst in bland hyllorna. "Vad är det nu?" Frågade han när jag stannade upp. Jag bet osäkert i läppen och tog ett djupt andetag. "Felix, minns du den gången i Sunsvall som jag gick iväg från er och försvann?" Frågade jag. Felix tvingades till att tänka efter men nickade ändå. "Jo, jag sa ju att jag skulle ta luft men.. När jag kom ut så ringde Casper mig och tvingade med mig i en bil. Jag vet inte vart vi for men det var massor med killar och de.. De..", jag svalde hårt för att hindra tårarna från att tränga fram. Jag lyckades inte. Felix såg hur jag blev röd i ögonen och precis när de först tårarna trängde fram drog han in mig i sin famn. Han hyschade men jag var inte klar så jag fortsatte ändå. "De tog mitt blod och sa åt mig att ta ditt också annars skulle de göra något värre. Det var de som våldtog mig i skogen..", Felix drog ifrån och rynkade ögonbrynen. Han hade reagerat när jag började prata om blodet. "Varför sa du inget?" Frågade han och tog bort tårarna med sina tummar. Hans armar omslöt min kropp och hans händer vid mitt ansikte. "Förlåt", sa jag. Felix log lite åt att jag bad om ursäkt för det och drog tillbaka mig i en tröstande kram. När han släppte vilade en bekymrad min i hans ansikte. "Nu är bara frågan vad Manny skulle med blodet till", sa Felix och tänkte. Jag hade egentligen svaret eller nästan. "Jag vet." Svarade jag tveksamt. Felix såg redan upp och väntade på fortsättningen vilket jag inte hade men det fanns någon annan som hade det. "Isåfall måste vi gå till kyrkogården", sa jag. Där fanns spåkvinnan och något sa mig hela tiden att hon hade svar. Felix nickade men hans blick försvann iväg bortåt snart, ut genom skyltfönstret. "Fan", sa han och började röra sig. Jag tog snabbt hans hand. "Det var en till grej som Om..", började jag. "Inte nu, vi tar det sen. Omar är borta, jag kan inte se honom. Han måste flytt!" Sa Felix och drog med mig ut från hyllorna, genom affären och ut genom dörren. Felix hade rätt såg jag så fort vi var ute. Omar var borta.