Just A Game

Kapitel 77

Ånej var det första och enda jag tänkte. Jag hade inte pratat med min mamma på väldigt länge och hon hade heller inte tagit kontakt med mig. Jag hade nyligen, för några dagar sedan fått reda på att jag inte var människa utan crussean och den enda möjligheten till att jag blev till kunde endast varit mellan två andra crusseaner. I forskningen hittills hade vi kommit fram till att genen kom i från min pappas sida, alltså måste han ha omvandlat mamma. Men enligt boken kan en människa inte veta om att hen blivit omvandlad, vilket betydde att mamma troligen inte visste om något. Jag lämnade rummet för att svara. "Hej", sa jag försiktigt i luren. Svaret var nog för det mesta improviserat från min mors sida men det var så hon uttryckte sig. "D/n? Är det du? Var är du?! Hela huset är förstört!" Jag suckade tungt. "Jag vet", sa jag kort när jag inte kom på något bättre att säga eftersom röran delvis var mitt fel. "Vad har du gjort med det? Jag hur ju sagt att du inte får ha fester i huset! Eller har det varit inbrott?!" Fortsatte mamma i den ton som hon sällan talade i. "Mamma, jag svär att det inte var jag som ställde till röran. Jag tror det har varit inbrott men du behöver inte ringa polisen för..", hon avbröt mig. "Ingen fara det har jag redan gjort och anlitat en städfirma som igår städade upp där. Varför har inte du ringt mig om du visste om husets skick?!" Jag var på väg att svara med min lugna 'det-är-lugnt'-röst men det kunde jag inte nu längre. "Jag? Du har inte ringt mig på hur länge som helst och huset har stått sådär i över två veckor så var har du varit?!" Sa jag med samma påhopp. Hon dröjde på svaret. "Jag har varit upptagen på sistone.. Och inte hunnit vara hemma", sa hon. "Och vad kan du ha gjort som hållit dig från huset i två veckor?" Frågade jag. Denna gång tvekade hon stort. "Jag har träffat någon, okej?" Hon lät som en tonåring men ändå som min mamma. "Va? Har du börjat dejta?" Frågade jag och sarkastisk. "Nej! Jag träffade honom nyligen och.. Du ska iallafall omedelbart komma hem unga dam!" Hon fick plötsligt tillbaka sin bossiga, skarpa röst som inte tog ett emot ett nej. "Mamma, jag kan inte", sa jag. "Du kommer hem nu utan stop var du än är." hennes ton var densamma som när jag var sju år och rymde hemifrån. Jag skulle hem ögona böj och om jag inte gjorde det kunde hon göra vad som helst. Hon lade på direkt efter det. Jag vände mig om för att gå men fick se att Felix stod bakom mig. "Jag måste gå hem", sa jag. Jag trodde inte han skulle acceptera det men han nickade bara som om det vore det rätta. Jag förstod först inte alls hur han tänkte eftersom tanken på att jag ens förut hämtade posten var skrämmande. Men så såg jag att han själv höll sin iPhone i handen. Han måste nyligen har prata med någon, någon som måste fått honom på andra tankar. Jag var på väg att gå förbi honom utan svar alls men då tog han i min arm. "Kom bara tillbaka sen", flinade han. Jag kysste honom snabbt innan jag gick uppför trappan och lämnade huset.

🔹DIANAS PERSPEKTIV🔹

Jag kunde nästan aldrig sitta för länge med samma fundering i huvudet utan svar för mitt tålamod höll inte så länge. Det jag behövde göra nån var att åka till den där kyrkogården och hitta spådamen som d/n pratat om. Jag satt nu därför i hallen och klädde på mig. Wille kom förbi med en frågande min på mig. "Du ska med till spådamen", sa jag bestämt och visste att han skulle lyda vilket som. Han såg ner på sin bara mage som faktiskt varit bar rätt länge. Han gillade inte direkt tanken åt att ha på sig tröjor hela tiden utan någon anledning till det. Jag hade försökt med tunnare t-shirts men han vägrade och sa att han kände sig friare utan tröja. Visst kunde det vara lite mysigt att gratis få se hans vältrande mage men han hade blivit lite för stolt med sig själv. Dessutom hade alltid d/n kille på sig tröja och kunde uppföra sig som en riktigt pojkvän och jag var väl bara lite avundsjuk på deras förhållande. De har sex hela tiden nu sedan d/n börjat vara hemma och inte ränna ute längre.

"Visst, ska bara klä på mig", sa han och försvann uppför trappan. Oscar kom ut från köket med en öl i handen och var påklädd också. Jag hade gärna blottat honom utan tröja för dem delen. "Var ska du någonstans?" Frågade han. "Till kyrkogården. Vill du följa med?" Frågade jag. Han drack upp det sista och rapade ljudligt "Gärna", svarade han vänligt. När Wille kom ner blev stämningen genast annorlunda. "Jag trodde det bara var vi två", sa han. "Oscar följer också med", sa jag och log för att lätta på agressationen hos Wille, som om det skulle fungera. "Jag vill inte att du följer med", sa Wille till Oscar. "Diana vill", svarade han. "Vill du?" Frågade Wille häpet emot mig. Jag orkade inte med ett till gräl mellan dem och förstod att resan dit skulle fortsätta på samma vis som nu om inte jag gjorde något. "Ogge, Felix! Joina oss till kyrkogården!" Ropade jag. "Spåkärringen?" Hörde jag antingen Felix eller Ogge muttra med avsmak. Men strax kom de båda upp. "Ska ni med så far vi alla i huset", sa jag. Felix gav mig en blick som visade att det fanns fler i huset. "Är han här?" Frågade jag lite dämpat. Han nickade kort tillbaka. Och utan tvekan ropade jag då "Omar!" Men han svarade inte. "Omar!" Ropade Ogge. Snart kom han från korridoren med mobilen i handen. "Ska du med oss?" Frågade Wille. "Vart?" Sa Omar. "Till kyrkogården", svarade jag. Han såg upp på killarna runt om med en knappt frågande min. "Vi ska ha picknick", sa Oscar på skoj. Omar flinade lite "Gött o äta bland döingar", han försvann iväg, in i köket. "Så det var ett nej? Du tänker inte följa med?" Frågade jag. "Nope", sa han kort. Vi vände oss därefter om och gick mot busshållplatsen, de övriga av oss.

🔹DITT PERSPEKTIV🔹

Jag gick uppför stentrappan till vår veranda och minns sist jag stått här. Eller stått var väl fel ord. Felix höll ju mig i sin famn så jag minns inte att jag riktigt rört mark för den stunden. Men när jag plingade på kändes det konstigt. Detta var ju mitt hus, då ska jag väl inte behöva be om lov för att få komma in? Då tog jag bara upp dörren och gick in. Det jag möttes av var inte ett hus som såg ut att vara mitt.