Just A Game

Kapitel 108

Felix verkade inte ha förstått det jag precis sagt. Blicken var helt klart undrande men resten trodde nog mest jag skämtade. "Va?" frågade han. Jag suckade i samband med att jag kom på mig själv med att aldrig haft tid att tala om det för honom. "Jag vet, förlåt, jag har inte sagt det. Men min mamma har typ startat om och.. har fått ihop det med poliskommisarien", jag hade insett redan från början att detta inte var precis goda nyheter och utav Felix uttryck kunde jag ta för givet att han helt klart höll med mig. "Okej.. nu måste vi dra", sa han instämmande.

Medan vi tog oss ut kunde jag konstatera att festen fortsatt utan uppehåll. Här och var kunde kommentarer höras angående explosionen och att ingen skadats. Det var väl allt för väl tänkte jag.

En del av mig ville varna alla om hur denna fest skulle tvingas avsluta och att säkert vissa av dem inte skulle komma hem ikväll. Men just nu fanns det tusen anledningar för mig att inte göra det. Och tänk om alla dessa var crusseaner? Crusseaner med krafter? Då skulle de klara sig fint på egen hand. Jag kunde nog inte riktigt vägen ut av all den trängsen utan höll bara Felix hand och lät mig dras med genom allt. Plötsligt var vi vid dörren och krockade med Ogge."Wille ringde för länge sen. Det tar inte lång tid innan snuten är här", sa han. "Är alla vid bilarna?" frågade Felix. Ogge nickade och därefter försvann vi bort mot dem också.

När vi gått halvvägs kunde jag redan höra sirener. Jag undrade vad för slags nödrop Wille gett ut för annars skulle väl inte polisen komma med blåljus och sirener. "Fan", sa Felix och ökade takten med Ogge. De rörde sig snabbt och strax skymtade bilskuggorna i nattmörkret.

(LÅTTIPS: The script -Hall of fame)

En panik slogs vid min kropp och spred sig först till hjärnan och därefter till fötterna. Jag sprang men inte bra, inte ens godkänt. Jag märkte snart att jag låg efter på flera meter avstånd. Jag snubblade i springandet samtidigt som jag bara kämpade mer och mer för att sära på fötterna och inte lyckas fälla mig själv. När jag plötsligt misslyckades blev fallet kort och jag landade på mage. Händerna hann ta emot de mesta men gruset skrapade upp rispor i handflatorna som genast hade funktionen att svida. Med kalla händer och jordiga naglar föste jag mig upp på ben igen. Den polisbil som låg först i patrullen synades helt och blåljuset skiftade till rött bländande i mitt ansikte. Nu var det klippt. Jag skulle aldrig hinna springa iväg innan stråkastarna skulle riktas mot mig. Det var inte ens värt att försöka. De skulle få syn på mig när jag sprang och sedan följa efter mig till skogssundet och komma på oss allihop. Jag förstod att vi eller åtminstone the fooo skulle åka fast för precis vad som helst och att fängelse skulle hålla dem inne för de kommande åren. Tanken höll mig stilla stående och jag gjorde ingenting medan den första bilen körde fram med sin klunga efter sig. Jag visste redan då att det var kört och funderade på att bara ställa mig mitt på vägen så det kunde ta mig direkt och inte köra vidare till resten. Jag blundade och sträckte upp händerna så det dels skulle få syn på mig men också som tecken på att jag lämnade över mig själv frivilligt utan våld. Jag såg framför mig den scen jag skulle tvingas spela upp den falska historia jag skulle tvingas berätta och hitta på nu som mantel till vad som hänt. Skulle jag gråta för extra förtroende? Jag kanske borde försöka locka fram tårar nu tänkte jag och blinkade frenetiskt med ögonen.

Jag kände två armar runt min kropp som lyfte upp mig och fick mina fötter lämna marken samtidigt som jag bars bort i två starka armar. Det var Felix sprungit tillbaka. Idiot tänkte jag. Nu åker vi båda fast. Men i hans läge hade han nog bara inte lämnat mig. Men han var snabb. Vägen skumpade medan han sprang och polisbilens ljus bakom oss bleknade sakta bort. Jag såg framför oss att vi var framme. Felix släppte av mig på marken där jag fick stå själv. Han kupade sina händer runt mitt huvud och drog mig intill sig. "Du är ju förfan inte klok", sa han och kysste mig snabbt innan bildörren for upp. "Vi måste åka NU", menade Felix och pekade på bilarna. Jag såg att runt den andra bilen stod inte bara nu Ogge, Oscar, Wille och Diana, utan också nu Lilian och en främmande rödhårig människa. "Men Omar är inte här", sa någon. Felix suckade "Vi får skita i honom. Snuten är precis bakom oss!" allavaret gick upp i allas ögon och därefter kastade sig alla i bilarna och gasade iväg så både lera och grus skvätte efter vägen. Polisen måste kört in på uppfarten för nu syntes inte de längre till.

När vi körde hem hade klockan hunnit bli halv tolv. Vägen var lång hem och tyst var det i bilen mellan oss två. Jag hade ingen aning om vad detta skulle bli för slags natt tillsammans med Felix. Jag hoppades på det oftast myset i sängen men efter vad jag fått reda på idag var jag inte alls lika säker. Hade han på riktigt varit otrogen? Eller förhoppningsvis mindes jag bara inte den där gången i bilen. Men jag borde väl ändå haft något minne efter det såsom Felix pratade om det, som om det vore det bästa beskrev han.

Det hela blev en villosyn i huvudet på mig och jag somnade med tanken i huvudet. När jag vaknade hade jag haft mardrömmar om Felix som Don Juan och vi var framme hos Oscar. Det var Felix som väckte mig när han strök sin hand mot min kind. Jag lät mina ögon bländas av ljuslyktorna på bron och andades in den kyliga luften när jag klev ur. Det var tyst ute. Andra bilen hade redan tömts och nu var Felix på väg in. Jag kom efter på en bit, öppnade dörren och möttes av världens liv.

"Inga fler crusseaner i mitt hus!" röt Oscar.

"Jag ska bara hjälpa till", skällde Diana medan Ogge försökte sära på dem båda. Wille stod yr i ett hörn och verkade inte vara helt vaken, om han ens visste vad han nyligen gjort. Lilian stod bredvid och vinkade med en hand framför hans ansikte. Och den rödhårige killen gömde sig blygd från allt. "Vi röstar om det", sa Oscar militärt. "Hälften av alla här är crusseaner", sa Diana blängande. Oscar bjäbbade tillbaka medan Diana höjde rösten. De bråkade om ingenting. Mitt i allt trippar en helt annan tjej nerför trappan. Becca. Det gick upp som en våg för mi g som bara förstörde. Det otrohetsdramat som tidigare varit okorrekt var nu solklart och jag var snabbt uppe vid Felix sida efter några få hastiga steg. Jag pekade mot henne utan ett beskrivligt uttryck. "Jag, vet, förlåt, jag har inte sagt det men..", hans telefon ringde och han avbröt genast för att ta upp den. "Felix, jag kan..", började jag men han höll upp en hand mot mig med luren vid örat. "Vi far till Ogge!" gnällde Oscar samtidigt som han ilsket jämrade fram det. "Har inte hans hus brunnit ner?" undrade Diana. Wille dräglade samtidigt som han åstakom stötande former av ljud och Ogge såg på Felix. Jag vände mig mot min pojkvän som hade en allvarligare min mot det samtal han var så upptagen med. "Felix, vad gör Becca här?" då la han på luren och lät den falla ner i fickan. Han såg upp mot mig med en tvekande och fundersam min. "Just nu har vi ett allvarligare problem", sa han "Omar har blivit arresterad".