Just A Game

Kapitel 49

Det fanns ingen tid för att skicka ut Ogge och Oscar från rummet hur mycket de än gjort intrång och förstört stunden för mig och Felix. Nu var det snabba ryck som gällde. Efter ett par snabba rörelser hade jag kläderna i mina händer och slet sedan på mig dem under täcket. Men jag kunde inte hitta min bh. Jag hade ingen aning om vad Felix gjort av den när han slängde väg den så jag letade lite desperat med blicken. Tillslut böjde sig Oscar neråt, på golvet efter något svart som han med ett flin fick upp med en hand. Han höll den på avstånd dinglande framför mig. Jag kunde inte nå den utan att behöva släppa täcket och det hade jag absolut inga planer på att göra. Så Oscar slängde den till mig efter att ha gett mig en peddoblick. Felix var snabbt klar och reste sig medan han drog över det sista plagget, tröjan. Jag tog däremot längre tid på mig men snart var min bh påknäppt så jag hoppade ur sängen och anslöt mig till gänget som nu sprang ut genom dörren och paxade hissen genom damptrycka på hissknappen. "Trapporna är snabbare", försäkrade Felix och började springa mot dem. Jag började med stressade fötter att springa nerför trappstegen. Förskräckt hoppade jag åt sidan när plötsligt Felix och Oscar hade hittat den snabbaste vägen genom att svischa över trappräckena. Ogge kom bakom dem med ungefär samma taktik fast han hoppade över halva räcket och landade cirka två meter nedanför med fortsatt springande. I mitten av trapporna funderade jag på att vända och ändå ta hissen ner eftersom killarna var betydligt snabbare än mig, men snart var jag nere och kunde utnyttja min springförmåga till parkeringen och bilen. Jag kom lagom fram till att Felix startade den. Jag kastade mig in i baksätet Oscar drog in mig sista biten och var den som stängde dörren också. Snart var vi på vägen och på väg någonstans utåt. Ogge hade mobilen vid örat och beskrev vägen för Felix. "Hur hittade Wille henne?" Frågade jag Oscar eftersom han verkade vara den enda kontaktbara just nu i bilen. "Han skulle träffa någon av Mannys killar för ett möte nånstans. Sen så kom aldrig snubben så då gick han in i nån källare typ och ... Ja." Oscar sa allt kortfattat och fokuserade blicken mer på vägen än på mig. Snart svängde Felix kraftigt in på ett ödsligt område med endel lägenheter i sämsta skick. Oscar bad mig gå bort från det sätet jag satt på. Till min förvåning öppnade han sitsen och en låda till lönnförvaring full med pistoler tog åt all min upp uppmärksamhet. Alla killarna tog upp en varsin, slog upp dörrarna på bilen och klev ur. Det gjorde jag också. Oscar och Ogge var först framme vid en källardörr på en av husens sida. Vi sprang nerför trappan, men väl där stannade vi. Ogge höll mobilen vid örat "Är det grönt att komma in?" Frågade han. Medan han fick ett svar från Wille kunde jag känna Felix hand ta min. Ogge nickade mot oss "Yepp, han har redan skjutit vakten". Sakta öppnade vi dörren för Oscar intalade oss alla att det säkert var ett bakhåll. Precis innan jag klev över tröskeln drog Felix mig bakom sig, tätt intill.

Han höll uppe pistolen mot bröstet. På samma sätt höll också Ogge och Oscar medan vi med tysta steg gick igenom en lång korridor. Det var mörkt men en dörr i korridorens slut hade en strimma ljus lysande från öppningen. Ogge la handen på handtaget och väntande in alla innan han med ett hårt tag ryckte upp dörren, höll fram pistolen mot eventuella fiender och klev in. Jag kom sist in bakom Felix och kunde bara se hur killarna sakta sänkte sina pistoler och suckade. Varför de suckade hade jag ingen aning om som inte såg nåt ännu men snart fick jag se. Vakten som Wille pratat om låg bredvid buren, död. Hans ögon var iallafall öppna, något mörkt kom ut från jackans punkt till hjärtat. Jag hade ännu inte sett vem vakten var men jag kunde ana utifrån klädseln att jag kände igen honom. Han höll sin iPhone i handen. Han hade mörkt hår och jag insåg snart att jag visste vem det var. Jag kände honom. Plötsligt förstod jag varför Oscar, Ogge och framför allt Felix försökte vända bort mig och hindra mina ögon från att få vittna detta. Så fort jag insåg vem den döda vakten var så skrek jag. Tårar trängde fram i mina ögon och salivet i munnen påbörjade en massproducering när jag trängde mig förbi alla och slängde mig ner framför hans döda kropp medan tårarna bara rann nerför kinderna. Jag grät och hulkade. Det fick bara inte vara sant, att han var död. Jag började omedelbart och automatiskt tänka på vårt senaste möte. Det var inget fint minne och hade jag då vetat att det var den sista gången som jag skulle se honom igen så skulle jag.. Ha gjort nåt. Alla minnen med honom, allt bara forsade fram i monstervågor. Men nu var allt borta för han var död. Felix la en tröstande hand om mig. Killarna såg knappt berörda ut. Utan de blickade bara irriterat på buren. Och jag förstod varför. De kände ju knappt honom. Den skjutna vakten var Marcus Berglund. Jag reste mig upp med en stor klump i halsen medan jag önskade att vem som helst, VEM som helst men inte Markus kunde ha suttit vakt. Wille kom ut från skuggorna med sin pistol i handen. Felix såg vad jag var på väg att göra mot Wille så snabbt drog han mig intill sig och försökte få mig att slappna av. Jag fick snart reda på varför killarna suckade så tungt som de gjorde. Diana befann sig inte i buren. Den var helt tom förutom en stor blodpöl på golvet.