Just A Game

Kapitel 82

🔹DIANAS PERSPEKTIV🔹

Det var lite mystiskt hur alla killarna när vi kom hem plötsligt sa att vi skulle gå och lägga oss. Nu var det morgon och jag hade blivit väckt halv fem. Jag hade mörka ringar under ögonen och var helt blek! Men Wille verkade inte bry sig iallafall. Han var lika spänd och oläsbar som resten. "Var är d/n?" Frågade jag nere i källaren medan resten lastade något i förrådet. "Hon är inte här", svarade Felix. "Var är Omar då?" Frågade jag och kunde inte låta bli att bita ihop vid tanken. "Han är inte heller här", svarade Felix i samma ton. Jag hade planerat att döda Omar denna morgon med Willes hjälp för han skulle nog heller inte ha något emot att stå vid min sida om det. "Vad gör ni? Varför packar ni?" Frågade jag när alla med snabba rörelser för åt och fram i rummet på olika ärenden. Oscar och Felix stannade vid mig. "Du ska åka hem", sa Oscar. "Ursäkta?" Ifrågasatte jag med uppspärrade ögon. "Det är lugnt, du ska åka med Wille", försäkrade Felix. "Men ta med dina saker för ni ska inte tillbaka hit sedan", de försvann utan att jag fick chans att svara och strax efteråt kände jag Willes hand i min.

🔹DITT PERSPEKTIV🔹

Jag vaknade av en väggrop. Eller nej, det gjorde jag inte. Jag hade konstant vaknat hela natten av nervositeten och rädslan så länge jag åkte i samma bil som Omar. Så det var mer ett låtsas-vaknande som jag gav ifrån mig nu. När jag sträckte på mig sved det ordentligt till i vänster fot. Ett brett sår synades upp vid hälen. Det måste kommit från igårnatt, upprivet från fönstret. Att jag inte känt något då var antagligen på grund av avdomnandet i kylan men det hade redan börjat läka. "Var är vi?" Frågade jag som ren reflex och såg mig förvirrat omkring. "Morron", flinade Omar. Att jag ens satt här var en fråga som jag nu hade möjlighet till att ställa eftersom ingen han nu var för min mun. "Kan jag få låna din mobil? Jag måste ringa Felix", sa jag. "Nope", blev svaret. Jag suckade argt och lutade pannan mot rutan. Bilar svischade hej villt förbi och tecken på att vi närmade oss en stor stad märktes på omgivningen. Men jag kunde ändå inte lista ut var vi befann oss. Hade det varit vinter skulle gissandes blivit lättare men så länge det var sommar kunde jag inte avgöra eftersom svensk sommar såg ut densamma landet runt. Nu kom staden, åtminstone ingången. Jag reste mig. "Var är vi?" Frågade jag. "Hometown!" Sa Omar och därefter svischade en skylt förbi med texten 'Göteborg'.

🔹DIANAS PERSPEKTIV🔹

"Ska inte vi tillbaka till Ogge?" Undrade jag i bilen. "Nej, vi ska bo hos Oscar i fortsättningen", svarade Wille.

"Varför ska vi åka och inte de?" Frågade jag därpå. "Därför att de ska förhandla med Manny", han lät lugn när han svarade men det lugnet kunde inte jag spegla. "Va?! Vad vill han?" Utropade jag. "Främst ha d/n men också mig", Wille lät inte minsta bekymrad men jag drog efter andan. Det var alltså därför som jag nu var med Wille, vilket måste betyda att d/n var i Omars sällskap. Min mobil var snabbt framme men d/n svarade inte och Omars nummer hade jag raderat efter gårdagens händelser. "Ge mig din mobil!", sa jag. "Nej, varför det?" Jag tog den ur hans ficka själv istället och kände hur ilskan brann medan jag letade efter rätta numret.

🔹DITT PERSPEKTIV🔹

"Vart ska vi?" Frågade jag efter att Omar kört ett femte varv i rondellen. "Vet inte", han lät på ett sätt road men hade samtidigt sitt Omar-smile som gjorde mig osäker på vad han egentligen tänkte. Hans mobil ringde plötsligt. Omar gjorde inget mer än att trycka upptaget. Han kollade inte ens på skärmen utifrån vad jag såg men jag hade lärt mig att varje gång Omar inte verkade se så gjorde han det. "Vem var det?" Frågade jag. "Ingen. Ska vi käka nåt?" Svarade Omar. Jag var utsvulten så jag kunde inte annat än nicka. Jag var förvånad. Dels för att Omar svarade mig men mest för att detta humör hade han inte haft framme på ett väldigt bra tag.

Nästa problem uppstod på parkeringen till McDonalds, jag vägrade kliva ur bilen. "Amen vafan, kom nu. Vi behöver inte sitta i samma bord, okej?" Omar knackade på min ruta. "Jag har inga kläder, inte ens skor!" Väste jag. Min rosa pyjamas kunde lätt tolkas till underkläder av vissa människor. "Och?" Omar blev snabbt lika dryg som vanligt. "Jag tänker inte gå in så. Du måste skaffa mig kläder!" Väste jag. Omar skrattade. "In your dreams, babe", han sköt ner ett par solglasögon som han haft i pannan. "Du måste, annars kommer jag behöva sitta i bilen hela tiden!" Gnällde jag. "Det är ett plus", flinade Omar. Jag drämde igen dörren och satte mig i en bekvämare ställning. Omar försvann iväg. Han var antagligen glad över att slippa mig medan jag själv var vrålhungrig. Men att visa mig i bara detta var ett strängt nej.

Jag hade inte suttit länge förrän Omar plötsligt kom gåendes på parkeringen mot bilen. Jag tvivlade på att han redan hunnit äta men när jag en kasse dinglade i hans hand började jag ana annat. Han bankade hårt på rutan. Jag hann knappt öppna förrän han slängde in kassen. "Byt om, sen kommer du", han smällde igen dörren efteråt. I kassen låg kläder med fortfarande prislapparna på. Hade han köpt kläder? Det var en stil jag inte hade men jag visste att det var Omars stil. Svart skinnjacka, blanka leggings och svarta högklackade skor. Jag hade ingen aning om hur det kunde gått så snabbt och kläderna var alla i samma storlek, min storlek. Han kanske klädde av en skyltdocka och sprang ut? Hursomhelst satt kläderna bra på mig fast jag kände mig inte värst bekväm i dem. Jag blev längre i skorna men inte lika lång som Omar. Jag såg ut som en prostituerad, mc, gangster -flicka i outfiten. Men jag lät det vara. Att Omar ens skaffat kläder åt mig var ett mirakel. "Tack", sa jag men gjorde en klar ton över att jag inte gillade klädseln. Han flinade mot mig innan vi gick mot ingången. När vi gick sådär bredvid varandra, mörka hår, coola kläder så såg vi ut som ett par. Om Omar tänkte på det visste jag inte men jag var rädd för att folk skulle tolka oss som det jag misstolkade oss som nu.

I kön till McDonalds var det trångt och folk bara välde in hela tiden. Jag stod redan tätt intill Omar eftersom jag faktiskt hellre rörde vid honom än främlingar. För det han gjorde var jag inte beredd på. Han tog min hand i samma grepp som Felix och jag brukade hålla. Jag ville dra tillbaka, "Vad gör d..", Började jag men han såg strängt på mig. "Spela bara med", det var en order och två sekunder senare kom en tjej i lika höga klackar som mig trippande fram till Omar. Hon var svarthårig och bra mycket sötare än mig. "Gud, vad längesen! Var har du varit?" Hon lekte med sitt hår samtidigt som hon pratade och skrattade flummigt. Omar svarade inte men skrattade lite som respons. Nu såg bruden mig. "Du ljög inte, du har tjej", hon såg på mig med en granskande och förvånad blick. Var det därför som Omar valt matchande kläder till oss? Han utnyttjade mig till att vara bortförklaring för alla hans övergivna sexpartners i götet. Jag fick lust att dra ur handen och spela upp en scen där jag gjorde slut med honom så alla tjejer sedan kunde kasta sig över honom. Men jag gjorde inte det. "Jag trodde inte du var förhållandetypen", sa tjejen och gjorde en alltför tydlig blick. "Då känner du inte Omar", sa jag. Hon såg på mig och sedan på Omar. "Nej, jag gör tydligen inte det", sa hon. Inget hejdå behövdes för för Omar och hon utbytte någon slags nickning som jag inte kände till. Jag planerade att vara den som ryckte åt mig handen men Omar var snabbare med att släppa och därtill ta ett steg ifrån mig så fort tjejen försvunnit. Om fler bimbon dykte upp idag tänkte jag inte ställa upp som tillfällig flickvän igen. "Vem var det?" Frågade jag med höjda ögonbryn. "Ingen", svarade Omar. Jag var förundrad över hans sätt att värdera människor. 'Ingen' kunde han ofta kalla människor, vilket måste betyda att det var ingen som betydde något eller var värd att notisera. Jag undrade innerligt vad han kallade mig bakom ryggen. Kallade han mig 'ingen' eller var jag inte mer?

"Vän?" Frågade jag. Han skrattade "Nej", för de verkade långt ifrån det. "Du har inga vänner", påstod jag. Då vände han sig mot mig och gav mig en lång blick. "Allvarligt?" Sa jag. Han såg drygt på mig. "Vi ska möta en av dem snart", sa han. "Vad heter han då?" Frågade jag och tog för givet att det var en kille, vilket jag inte skulle gjort. "Hon heter Mikaela", svarade Omar.