Just A Game

Kapitel 107

Allt skakade och jag inväntade närsomhelst taket att rasa in. Jag höll hårt i Felix, nästan lika hårt som han höll om mig. Jag trodde stunden för döden var kommen men tack gode Gud så rasade varken tak eller väggar in. Små sten och grusdamm yrade hotande i luften men när jordskredet väl avdunstade var vi båda vid liv. Dessa rum måste varit väl rustade ända från byggstarten. Jag öppnade försiktigt ögonen och fick se att hela överalltet omkring oss hade ett lager grå sand över sig efter sprängningen. Felix satte sig upp och tog min hand och drog upp mig på fötter. "Är du okej?" frågade han. Jag nickade men så ändrades hans uttryck. "D/n, du blöder", han rörde vid min panna. "Gör jag?" det kändes i varje fall inte. "Fan det är mycket", sa han och slet av en tygremsa av sin tröja. Han höll den mot mitt huvud innan jag tog över. "Det är okej", sa jag och försökte le. "Det är det verkligen inte", sa han och la sina händer om mitt huvud. Han lutade sitt huvud mot mitt. "Jag ska döda honom. Fyfan vad jag ska ..", sa han sammanbitet. Nu nickade jag instämmande för detta var sant. Vi kunde båda dött.

OGGES PERSPEKTIV

Det blev öronbedövande och satte lock för öronen. Mer hann jag inte känna innan allting började skaka så man nästan kastades mot golvet. Många runt omkring föll omkull medan andra, inkluderat mig själv lyckades håll balansen kvar. Från alla hyllor föll saker och biljardbordets ben bröts ihop. När det hela var över kunde jag konstatera att någon sprängt ifrån köket där det nu kom rökmoln av svavel. Vem som än gjorde det så fungerade det för nu försvann alla till köket för att se vad som hänt och både hallen och allrummet blev tomt på människor. Jag tog min chans och vred snabbt om nyckeln. Den lilla luckan efter omvridningen öppnades och visade en knapp i större storlek.

(LÅTTIPS: YG-My nigga)

Jag pressade med båda knogarna mot den för ökat resultat. När hyllan rörde sig och sedan vändes helt åt sidan förstod jag att det fungerade. Ett svart gapande hål stod framför mig.

DITT PERSPEKTIV

Jag höll med Felix. Den vänskap jag nyligen ingått med Omar kunde kastas i sjön nu. Var detta ännu en av hans försök till att döda oss? Å vad jag hatade honom. Vi kunde ju faktiskt dött denna gång! "Det är helt sjukt. Jag trodde för en stund att han faktiskt kunde ändras men fortfarande är han lika..", jag märkte att Felix inte lyssnade. Han stod i en funderarstälning som inte heller helt höll med vad jag sa. "Nej, den här gången var han riktigt smart..", sa han. Jag väntade mig en förklaring och ställde mig framför honom. "Han sprängde i köket, ovanför oss där nästan ingen var. Efter explosionen sprang ju alla självklart dit för att se vad som hänt. Då blev det självklart tomt runt lönngången så Ogge kunde öppna den".

LILIANS PERSPEKTIV

Wille var vaken men verkade inte helt okej ändå. Det var ju ändå väntat av honom. "Det finns fällor överallt här! Vi måste härifrån!" gnällde han och slet nervöst i sitt hår. Jag försökte lugna ner honom gång på gång och säga att allt skulle bli bra och inget var farligt men han lyssnade inte. "Ha..ha.aa det gör ont!" han började svettas igen och låg bara ner hur mycket jag än försökte få honom upp. "Det är inte säkert här!" Snart kom samma kille som nyss varit här tillbaka tillsammans med en ny tjej och kille med sig.

DIANAS PERSPEKTIV

Jag hade förstått att den rödhåriga killen ville ha tillbaka Isak som Wille och Omar låst in i frysen hemma hos Oscar men också att han var crussean. Så därför lät jag honom följa med oss. Oscar trodde inte de andra skulle tycka det var så bra men gick med på det slutligen.

När vi kom ut från huset låg Wille ner på marken med en främmande tjej alltför nära.

Det var ännu oklart om Wille och jag 'var något' men så länge han var 'något' för mig sprang jag fram och intog en bredare position än den främmande bitchen. Hon backade undan då som om det var jag och inte hon som skulle vara med honom. "Wille är du okej?"

"Ne", och jag förstod direkt att han blivit sämre. "Vad kan jag göra?" undrade jag och såg att torkat blod fanns i hans ansikte. "Ring. Ring pol", resten av meningen fick han inte fram. "Vi behöver hjälp", stönade han. Den främmande tjejen kom fram och satte sig bredvid. "Han kommer bli bra. Han är bara ny med förvandlingen", sa hon. Jag gav henne en mystisk blick men hon log vänligt tillbaka. "Det finns fällor överallt!" utropade Wille. Jag suckade tungt, reste mig och gick en bit bort för att kunna ringa d/n. Det gick inte. Samtalet nådde aldrig fram. Hade hennes mobil fått fnatt av explosionen? Jag kunde heller inte höra något för nu började de argumentera högljutt i bakgrunden.

OGGES PERSPEKTIV

Jag tänkte precis ta ett kliv in då en sval bris av gammal kvav luft blåste ut från rummet. Det måste vara riktigt stort fick jag en känsla av. Försiktigt tog jag ett steg in. Men när steget inte avslutades la jag inte min tyngd på det. Det fanns ingen botten, inget golv. Jag fumlade fram mobilen och lyste med skenet över stället. Lönnrummet var en enda stor, enorm fälla. Det fanns inga väggar så långt jag kunde se och taket var kolsvart. Men golvet var ändå det mest anmärksbara. Det fanns inget golv, förutom tio meter ner där taggar tjocka som människor och spetsiga som knivar var fastspikade och pekade uppåt.

Jag ryggade tillbaka och stängde dörren.

DIANAS PERSPEKTIV

Oscar kom fram till mig där jag stod. "Nu har det hänt en liten grej", sa han och kliade sig i nacken.

Efter Oscar sagt det stirrade jag lite förvånat. "Va? Ringde Wille polisen?!' Det var så chockerande. Vi hade ju trots allt ändå aldrig haft med polisen att göra under såna här allvarligare omständigheter. "Ja, och vi måste verkligen åka nu", sa Oscar. "Men jag fattar inte. Förut var det liksom inte så, var det inte han och Omar som absolut hatade polisen?"

"Jo, men nu verkar han vilja få hit dom mer än någonsin och vi måste ringa Ogge och resten", sa Oscar. "Gör Omar också det? Tycker om polisen?" undrade jag.

"Han? ..Nja, inte riktigt..".

DITT PERSPEKTIV

Någons röst hördes skarpt i korridoren. "Snuten är på ingång!", och därefter dök Omar upp i öppningen. "Fan!" Skulle sparat smällarna till nu", han slog irriterat i väggen med näven. "Skojar du? Vem ringde dom?" frågade Felix. Omar himlade md ögonen. "Vem fan tror du? William den jävla pungsvettsatansfitt..", Omar vände sig om med grövre fortsättning av sin ramsa och försvann.

"Ånej, inte polisen", sa jag och kunde i detta läge hellre önskat hit hithler. "Det är lugnt, vi drar nu", sa Felix. "Nej, nej", sa jag, "Polisen är min mammas pojkvän".